Var på en tur runt stränderna på Saltö, i Strömstad kommun. Mötte ett helt gäng med ungdomar som spelar fotboll och idag var de ute tillsammans med sina ledare för att samla in skräp på stränderna.
De gula västarna syntes utmed stränderna på långt håll. Och de tomma säckarna var lätta att bära. Några kommentarer var- jag har knappt hittat något skräp alls.
De var lite besvikna – påsarna var nästan tomma! Någon hade hittat ett gammalt munskydd, lite rester av plastsnören inne ibland tång och en cigarettfimp. Jag hittade en burk med rysk text som det stod ”Gillette Series” på, men annars var det dåligt ställt med skräp som uppenbarligen kommit drivande och spolats upp på stranden.
Ett av få fynd på strandenDet låg inte mycket heller vid insamlingsplaten där skylten säger att denna strand INTE skall städas
Annat var det förr i världen. Eller, bara för några år sedan, faktiskt. Då kunde det ligga mycket plastskräp på stranden, skräp som dumpats från något fartyg till havs. Det känns så positivt att det ger effekt att sätta in förbud och kunna se att det ger resultat. Även om det fortfarande kommer in både det ena och det andra.
Stranden vid Ängklåvsbukten, på Saltö ingår i en studie av vad som kommer in till stranden under olika årstider. Här samlas materialet in och vägs. Det är min favoritstrand för att hitta intressanta fynd av alger som hamnar i tångvallarna. Nu fanns inte varken speciellt mycket skräp och inte heller några speciella algfynd, som t.ex. remtång, Himanthalia elongata som jag hittar här ibland. Det enda var ett skelett av en havssula som kan ha dött av fågelinfluensa i somras.
Skelett av havssula. Annars är stranden full av vackra slipade stenar men ren från både från alger och skräp. Men det kan nog komma in mer med höststormarna.
Kvar på stranden lämnas drivande trälådor, plankor mm. Sedan juli, när vi var här senast, håller det på att skapas ett lite vindskydd. Det har nu också fått ett stort ”bord” att sitta på och titta på den fantastiska utsikten över viken.
Skapelse av drivved för den som vill pausa en blåsig dag.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Under de senaste veckorna har det varit flera presentationer om vikten av att bevara och skydda ålgräsängar. Det finns många aktiviteter som påverkar ålgräsängar negativt. Hit hör fortsatt utbyggnad av hamnar, både stora hamnar för fartyg och mindre för fritidsbåtar. Den största negativa påverkan kommer från tillförsel av mycket näring från land via avrinning och direkt från avloppsreningsverk.
Resultatet av hög närsaltsbelastning innebär ökad produktion av snabbväxande fintrådiga alger och mer organiskt material som sedimenterar ner till botten. På västkusten kan det vissa år etablera sig massor med små blåmusslor på bladen på ålgräset och tynga ner dem till botten. Blir det mycket fintrådiga alger kan de trassla in sig mellan skotten i ängen och också bidra till att ängen förstörs. Det bästa sättet att bevara ålgräset är att skydda ålgräsängarna så att inte påverkan blir så stor att ängen försvinner. Då kan det bli svårt och mycket kostsamt att restaurera en äng eftersom man då måste plantera tillbaka ålgräset för hand. På förra Baltic Breakfast var temat just hur och vad som behöver ske för att skydda och restaurera de kustnära ekosystemen.
För att kunna återplantera ålgräs på västkusten gäller det att miljön inte förändrats för mycket utan att förutsättningar för ålgräsets överlevnad fortfarande finns kvar.
Mer att läsa finns i detta policy brief. När vi pratar om ålgräsängar och vad som behövs för att skydda och eventuellt restaurera dem kan det verka som att de förekommer i samma miljöer på västkusten och i Östersjön. Men det finns också stora naturliga skillnader mellan dessa ängar på olika sidor av landet. I denna illustration har jag försökt visa på några viktiga skillnader som kan påverka vad som händer i ängen under året.
En illustration om skillnader och likheter mellan ålgräsängar på väst- respektive östkust.
Den största och viktigaste skillnaden är att ängarna på västkusten förekommer på lösa mjuka bottnar med mycket organiskt material, där sedimentet ofta blir syrefattigt. Där finns mer kol lagrat som samlats där under många, många år. På småstenar i ängen växer sudare, Chorda filum. Vanliga djur i ängen är strandkrabba, Carcinus maenas. Den är populär mat för bl.a. torsk och krabban hittar skydd mellan stenar och ålgräs. Olika räkor som hästräka (Crangon crangon) och olika arter av tångräkor, t.ex. den långfingrade tångräkan (Palaemon adspersus) lever bland ålgräset i skyddade vikar. Blåmusslor ligger som små klumpar på botten. Vissa arter som öronmanet (Aurelia aurita) förekommer i ängarna på både ost- och västkusten.
Jämfört med västkusten hittar man ålgräset på mer sandiga lokaler i Östersjön. Innehållet av kol i sedimentet är klart mindre och det betyder också att ängen inte lagrar lika mycket kol som på västkusten. Ängarna i Östersjön är mer varierade när det gäller arter av rotade vattenväxter. Här förekommer arter som borstnate (Stuckenia pectinata) och ålnate (Potamogeton perfoliatus) bladat med ålgräs och stenar med blåstång och sudare. Allt i en härlig blandning. Östersjöns ängar hittar man på mer vågexponerade lokaler som medför att organiskt material spolas bort. Precis som på västkusten ligger det klumpar med blåmusslor på botten men i Östersjön blir musslorna inte lika stora på grund av den låga salthalten. Salthalten sätter också en utbredningsgräns för hur långt in ålgräset kan växa i skärgården och hur långt norrut den förekommer. I norra delen av Egentliga Östersjön blommar ålgräs sällan och ängarna består av en eller några få individer som endast förökar sig med rotskott. Det betyder att skulle den ängen förstöras genom för stor påverkan av närsalter och produktion av fintrådiga lösliggande alger, så kommer det att vara svårt till helt omöjligt att återställa den.
Ålnaten håller på att vissna bort på hösten. För den med skarpa ögon syns småfisk i kanten på ålnatebeståndet.
När vintern kommer vissnar ålgräset och de olika vattenväxterna tillsammans med sudare ner och botten blir kal och tom. Det står kvar enstaka små övervintrande skott av de olika växterna. Det är då som de blandade ängarna i Östersjön, där det kan finnas ganska många stenar med blåstång, fortfarande kan ge gömställen över vintern till småkryp och fiskar.
På sommaren finns en blandad äng med flera vattenväxter och lite ålgräs. På vintern står blåstångsplantorna kvar tillsammans med enstaka övervintrande skott av ålnate och borstnate.
På västkusten har en ny främmande art hittat en växtplats i många ålgräsängar. Det är sargassosnärjan (Sargassum muticum) som bildar höga buskar inne på skyddade bottnar inne bland ålgrässkotten. Vi finner den också på andra ställen, som exempelvis pirkanter. Sargassosnärjan sitter på små stenar och skal. Men också den vissnar bort under hösten och kvar blir bara ett litet kort övervintrande skott. Inget att gömma sig i för en liten fisk eller räka. Över vintern vandrar fisk och småkryp istället ner på djupare vatten i väntan på att ljuset kommer tillbaka och temperaturen ökar så att ålgräs, andra vattenväxter och sargassosnärjan kan växa till igen.
Det är viktigt att försöka ta rätt på hur skräpet hamnar på en strand i Bohuslän och vad som skiljer det ifrån t.ex. en nedskräpad strand på Djurgården, i Stockholm. För beroende på varifrån skräpet kommer, om det dumpas ute till havs från fartyg och förs med strömmarna till speciellt kusten i Bohuslän till exempel, så kommer det att krävas helt andra insatser än om vi vill minska nedskräpningen som jag såg drivande inne bland kaveldunet på Djurgården nära Skansen i Stockholm för någon vecka sen.
Utanför ett dagvattensrör på Djurgården ligger massor med skräp och flyter vid strandkanten.
Nedskräpning är helt klart ett aktuellt ämne som togs upp i programmet ”Go kväll” av Frida Söderlund, journalist på Aftonbladet. Hon berättade att hon fått följa med strandstädare ut till en ö vid Hamburgsund på västkusten. Här kommer stora mängder skräp och mycket plast in till stränderna varje år.
Det som hittades på stränderna är till stor del dumpat från fartyg till havs och förs med strömmar in till Bohuslänska kusten.
Såhär går strömmarna längs Svenska kusten som transporterar skräpet från en plats till en annan.
Varje år görs stora insatser att städa stränderna. För att minska mängderna gäller det dels att förändra beteendet hos besökare. Det ska vara självklart att inte lämna sitt skräp kvar på stranden efter ett besök utan ta med plastpåsen, plastflaskan eller engångsgrillen till anvisad papperskorg eller hem. Men vi måste även få till internationella överenskommelser om förbud att dumpa skräp till havs.
Det är lättare att samla in en plastflaska innan den har fragmenterat sönder som ytterskiktet på denna flaska.
Sen sker det ju alltid också olyckshändelser som när vi tappar något över bord av misstag eller något blåser i sjön som t.ex. badboll, en kepa eller en gummihandske.
Är vänsterhänta fiskare mer benägna att tappa vanten?
Tångbloggen har också skrivit flera gånger om plast och mikroplast på stränderna i norra Bohuslän. Ibland ur en helt annan synvinkel är nedskräpning. Större plastbackar och plastföremål som driver länge ute till havs kan ha främmande passagerare som kommer långt bortifrån. De kan avslöja både hur länge föremålen legat i vattnet och varifrån den kommit drivande med de stora strömmarna. Som marinbiolog kan jag inte hjälpa att jag tycker det gör det extra spännande att se vad som dykt upp på stranden sen sist.
Man vet ju aldrig vad som kan ha dykt upp, Kanske en back med långhalsar.
Tångbloggen har mest skrivit om vad som kan komma drivande av alger och musslor långt bortifrån, fastsittande på stora backar som ramlat över bord från en fiskeskuta.
Här kommer nu istället lite om mikroplast. Plastpellets eller pärlor är basen för att tillverka alla möjliga plastprodukter och går att hitta på stränder och i vattnet utmed hela svenska kusten. Dels hamnar de där utanför plastindustrier som spill, eller vid omlastning i samband med att de skall transporteras med lastbil eller fartyg till anläggningen där slutprodukten formas. Det mesta är nyproducerat i polymerproduktionsindustrin, men det finns också några återvinningsanläggningar i Sverige. Diametern är vanligen på 2-5 mm och har regelbunden form. De flesta partiklarna är mindre än 1 mm, brukar kallas för ”fluff ”och kan variera både i storlek och form. Allt spill på vägen är både en förlust för industrin och kommer att bli kvar under mycket lång tid om det hamnar i miljön. Så här finns ett klart behov att minska och förhindra spill. På Ekotoxbloggen berättar forskaren Marie Löf om mikroplast.
Med tiden kan nämligen plasten i skräpet på stranden fördelas i små partiklar och bli till mikroplastpartiklar som t.ex. ytterdelen på denna flaska.
Vid en undersökning utanför Stenungsund på västkusten, visade det sig att det årligen släpps ut miljontals pellets från produktionsplatsen som sedan kan flyta iväg med strömmar ut i skärgården vid Orust och Tjörn. Flest pelletar hittades vid Stenunge å, där den mynnar ut till Askeröfjärden. Sedan minskar mängden med avståndet. Samtidigt så flyter ju de små plastkulorna bra och kan transporteras långt med vattnet. Varje industri producerar sina egna former och färger av pelletar, vilket gör att t.ex. vid Stenungeå finns en unik färgsignatur med vita, svarta, blåa och gula pellets. Dessa har också hittats i liknade proportioner längre ut i skärgården. Detta har Therese Karlsson, doktorand vid Göteborgs universitet, skrivit om i den vetenskapliga artikeln ”The unaccountability case of plastic pellet pollution” som publicerades i Marine Pollution Bulletin förra året.
Därför kändes det spännande att kolla upp hur det ser ut vid stränderna på Tjärnö och hur färg signatur och former varierade, långt borta från närmaste tillverkningsindustri. De kan vara resultatet av någon speciell händelse, t.ex. efter en storm som Urd i december 2016 och ett resultat av långdistanstransport.
De hade fastnat i en stelnad oljefläck och gick inte att plocka loss. Kommer att finnas kvar för mycket lång tid framöver.
Vid en av mina favoritstränder, Svallhagen, Tjärnö, nära Strömstad hittade jag ett band nära skogsbrynet med mycket nedbrutet organiskt material, barr och kottar och fullt med mikroplastbitar, från blå rep, andra små bitar av plast och olikfärgade plastpellets.
Tog med en skål och ett såll och tumstock för att ”forska” lite på hur många plastpellets och bitar jag kunde samla in per liter material. Det visade sig vara ganska pilligt eftersom både barr, småbitar av diverse nedbrutet organiskt material också flyter. Och mycket av de organiska partiklarna är lika stora som plastpartiklarna, så det fungerade inte med sållet heller.
För den med skarpa ögon kan se att det ligger två små snäckor längst ner till höger ibland plastpellets och fragment. Det är Rissoa menbranacea, större bandtångssnäcka som hittades i denna mer eller mindre nedbrutna tångvall nära skogsbrynet.
Såhär blev färg signaturen av plastpellets och plastbitar på Svallhagen. Mest vita, delvis opaka genomskinliga och svarta men också en hel del grå, gula, mörkt gulbruna och några blåa pellets.
Skall ge mig ut på några av stränderna på Saltö och se om proportionerna ser annorlunda ut.
Tångbloggen 