Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.
Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.
Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…
Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.
Pepparalg, Osmundea oederi
Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederiväxande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.
Bangia fuscopurpurea på sten
Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.
Dumontia contorta och Monostroma sp.
Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.
Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.
Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.
Vi på Tångbloggen tycker att det är läge att fundera lite över detta ämne efter att ha spenderat en fantastisk dag vid havet!
Utställningen pågår fortfarande till den 3 juli och finns i Helsingborg vid hamnen. Det är fotograferna Maja Karlström och Mikaela Landeström som ställt samman två stora bildväggar under temat ”En stund för jorden”.
Det är helt rätt att vi fortfarande slänger en massa skräp i havet även om det blivit bättre och mindre driver iland utmed västkusten än bara för tio år sedan. Mycket skräp kommer fortfarande iland och det är jobbigt att städa bort.
Den stora utmaningen finns i många länder som ofta är våra resmål på semestern. Då är det dags att verkligen föregå med gott exempel och inte skräpa ner och till och med kräva att få mindre plastförpackningar och ta med en egen påse precis som vi gör hemma när vi går i affären och handlar.
16 stjärnor som arbetar med att förbättra miljön på en mängd olika sätt.
Där finns även en ”stjärnvägg” på utställningen med foton och den beskrivning där varje deltagare motiverar vad som engagerar hen när det gäller miljö och klimat frågor för framtiden. Jjag fick erbjudandet om att få vara en av deltagarna, vilket kändes mycket hedrande att få berätta om Östersjön och blåstångs skogar.
Så ta chansen att gå in och kolla på utställningen och sen göra något litet varje dag för miljön – för om många av oss gör något även om det är en liten sak saker kommer det att ge resultat. Så mycket positiva förändringar ha skett i Östersjöns miljö sedan 1970-talet, havsörnen och sälen är tillbaka så det lönar sig satt sätta in åtgärder. Nu är det dags att ta nya tag kring och minska energiförbrukning och hushålla med våra gemensamma naturresurser.
Det är alltid lika härligt att komma ner till västkusten och gå en promenad utmed stranden. I vattnet finns det massor med blåstångs- och spiraltångsplantor fulla med förökningstoppar. De verkar vara på väg att mogna men för att kolla ordentligt är det bäst att ha med en lupp och det glömde jag denna gång. Det behöver också nog bli lite varmare i vattnet även om det i det grunda stilla vattnet kan fort bli varmt på dagen. Nästa fullmåne är bara om några dagar så det kanske sker en första förökning redan då.
Massor med tång som håller på att få mogna förökningstoppar. Fotot är från piren vid Svallhagen, på Tjärnö, nära det marinbiologiska laboratoriet.
Det ligger ett högtryck över västkusten och på morgonen är det jättelågt vattenstånd. Det gör att stora delar av grundområden ligger torrlagda. Blåstången klarar bra av att ligga torrlagd under perioder men andra arter som den tunna, grenade rödalgen kallad röd slemsnärja,Dumontia contorta överlever inte även om den när vattenståndet stiger hamnar i vattnet igen under några timmar. Röd slemsnärja tappar alla pigment och kvar blir bara de vita cellväggarna, som ser ut som bleka vita tofsar i vattnet bredvid tången.
Det är lätt att promenera på den torrlagda botten och kolla på osten och tång. När vattnet stiger syns också de vita tofsnarna av röd slemsnärja i vattnet.
Eftersom det blåst en hel del hade det också spolats iland lite nya plastföremål som låg intrasslade i tångvallen. Det var allt möjligt som inte hör dit. Fotade en liten samling av föremål som badmintonboll, plastsked, sugrör och så en massa parafinklumpar som flyter bra. I vallen hittade jag också ett munskydd – ett skräp som snart går att hitta precis överallt.
Skräp i alla dess former. På fotot till vänster ligger munskyddet. Hittade också flera stora lökar i tångvallen. Det måste varit en olyckshändelse för de var fortfarande ganska fina.En liten samling av prylar funna på stranden. Parafinklumparna var jättemånga. För den med skarpa ögon ligger en tom äggsamling från valthornssnäcka, Buccinum undatum bredvid klumparna av paraffin.
Satte mig ner i solen på stranden en stund och plockade småbitar av plast. Blev en tallrik med smått och blandat. Som jag noterat förut så ligger det också små plastkulor lite nedgrävda inne ibland tången. På denna strand vid Tjärnö, nära Strömstad var det mest vita plastkulor och inte en massa olika färger som för två år sedan. Det fanns däremot gott om lekakulor!
Tallrik med strandplock från min favoritstrand på Tjärnö.
Plockade några blad av helt nykomna strandkål, Crambe maritima, som stack upp ur sanden. Det blir gott till en sallad och kanske ett gratinerat ostron (japanska jätteostron, Magellania gigas) eller två till middagen.
Mörkt lila blad av strandkål sticker upp ur sanden. Fjolårsblad och skaft ligger kvar bredvid torra och gråvita.
P.S. Vill du hjälpa till och städa någon strand? Ta kontakt med t.ex. Västkuststiftelsen eller organisationen Ren Kust för att höra mer om vad som är på gång. Kanske något att göra med familjen på stranden innan det har blivit så varmt att det blir dags för att bada?
Vi har fått en fråga från en av våra läsare som bor på Österlen. Så här kommer ett försök att besvara varifrån de kommer när vi hittar dem på en strand. Lecakulor framställs av lera som bearbetas och som hettas upp vid hög temperatur och ökar i volym. En kubikmeter uppgrävd lera blir fem kubik. Lecakulor används för en massa ändamål. De är lätta, med en porös insida med en massa små luftfyllda hålrum och en tätare yta. Materialet i kulorna tål frost och är värme och ljudisolerande vilket gör att de har ett brett användningsområde.
I skålen till vänster en hög med lecakulor några är trasiga. De kommer att ligga kvar på botten tillsammans med några till när man fyller på med vatten. Men de flesta håller sig flytande jättelänge.
Ett vanligt användningsområde är att blanda in dom i jorden och fylla blomkrukor men de används också till ballast (fyllning) i betong och som broelement till havs. Genom att blanda in dem i odlingsjord får man en lucker och fin jord. Ett lager av lecakulor kan hjälpa till att bevara fukten i jorden och minskar samtidigt mängden ogräs.
Eftersom lecakulor flyter bra, betyder det att om t.ex. odlingsjord med inblandade lecakulor hamnar i vattnet kommer de inte att sjunka till botten utan kan driva långa sträckor. Att de används vid bygget av broelement till havs låter också som en möjlig spridningsväg eller att de under en transport tappas över bord av misstag. När de väl flutit iland så kommer det att ta mycket lång tid för att bryta ner en lecakula. Så de kommer att kunna ligga kvar och hittas sommar efter sommar. Samma sak gäller för t.ex. slaggprodukter som också ligger kvar och inte bryts ner som organiskt material t.ex. tång, blad och kvistar. Hur högt upp på stranden som de hamnar beror på vindar och vågor och hur lätta de är. Kan vara intressant att kolla på var de hamnar. Annat skräp som plast kan hamna både högre upp och längre ner på stranden.
Plastsnören trasslar in sig i tång och ålgräs medan plastlocken hamnar lite här och där.
Här kommer nu stilleben nummer två från svenska västkusten. Jämfört med det som jag plockade ihop från Östersjön förra året finns det många fler arter av alger, snäckor, havstulpaner och musslor samt mer påväxt på algerna.
Stilleben från västkusten – materialet plockat på stranden i tångvallen.
De stora brunalgerna i stillebenet är, från vänster till höger: Knöltång, blåstång, spiraltång, sågtång och ektång. Sen finns det en del små rödalger och grönalger som inte syns så bra. Denna gång är det inte ibland algerna utan ibland snäckor, musslor och havstuplaner som det gäller att hitta nykomlingarna. Det är, som förra gången, fem främmande arter som kommit hit från Nordamerika eller Asien. Sen finns det en sak också, som har blivit vanligare att hitta utmed stränderna på västkusten och kan komma drivande långa sträckor.
Så, i vilken ordning kom det olika främmande arterna till våra kuster? Och kan du gissa vilken art som kom hit först, redan för sådär 900-1000 år sedan? Det var vikingarna som tog den hit den från Nordamerika!
Lite av en fixeringsbild – vilka arter har plockats bort jämfört med bilden ovanför. Det är 5 stycken.
De arter som är främmande i våra vatten är ofta sådana som vi kan äta. Sen behöver det inte vara så att vi medvetet har tagit hit dem till svenska västkusten. De kan ha hämtats för att odlas på någon annan plats, som utmed den franska kusten till exempel, och sedan spridit sig via pelagiska, frisimmande larvstadier med strömmar till oss. Eller så har de kommit hit sittande på skrovet till fartyg och båtar eller med barlastvatten.
Här ligger arterna i den tidsordning som de har hittats på västkusten. Längst till höger ligger den sista saken som inte här hemma på våra stränder, läs vidare för att få reda på vad det är.
Den äldsta som vi känner till är sandmusslan (Mya arenaria), idag en vanlig art i grunda vikar både på västkusten och inne i Egentliga Östersjön. Vikingarna kan ha använt denna art både för att äta och som bete vid fisket.
Sandmusslan känns igen genom den kraftiga låsvingen som håller ihop detvå skalhalvorna.
Många arter har transporterats hit sittande på bottenskrovet till något fartyg. Nummer två i tidsordning av de som finns med på stillebenet är slät havstulpan Amphibalanus improvisus(tidigare kallad Balanus improvisus), en art som kom hit sittande på båtskrov.
Här sitter den släta havstulpanen på ett gammalt, delvis nedbrutet skal av en knivmussla.
Slät havstulpan hittades i svenska vatten redan 1844 och kommer, precis som sandmusslan, från Nordamerika. Idag finns den både utmed västkusten och inne i Östersjön, där den fortfarande tycks sprida sig norrut.
Andra arter har följt med som fripassagerare vid aktiva förflyttningar av arter som vi velat odla. Hit hör den tredje arten, ostronpest, Crepidula fornicata, som först kom till Europa tillsammans med ostronet som kallas ”eastern oyster” eller ”American oyster”, Crassostrea virginia, också från Nordamerika. På svenska västkusten hittades ostronpest för första gången 1934, nästan hundra år senare än den släta havstulpanen.
Ett tomt skal av ostronpest. Ostronpest sitter ovanpå ostronet och snor maten för ostronen. Blir de riktigt många kan de skada en ostronodling.
Nummer fyra är amerikansk knivmussla, som förr hette det självklara Ensis americanus men nu har bytt namn till Ensis leii. Man tror att det kom med barlastvatten från den nordamerikanska ostkusten 1978, då den hittades utanför mynningen till den tyska floden Elbe. När den förökar sig sprids larverna över stora områden med strömmarna. Den hittades för första gången 1982 på svenska västkusten. En ganska ny introduktion som hände för bara ca 40 år sedan. Knivmusslor är ett bra exempel på en art som är populär att äta och det finns många recept på nätet. Det kan vara lite knepigt att fånga dom i fält, för de gräver ner sig snabbt som attan i sanden. Men de finns att köpa i välsorterade butiker, för den som vill prova.
En av de senast introduktionerna av främmande arter är det japanska jätteostronet, Magallana gigas, tidigare kallas Crassostrea gigas. Det fördes in till Frankrike från Asien och ett första odlingsförsök sägs ha genomförts i Koster-området på 1970-talet. Men om något blev kvar av dessa ostron är oklart, för det japanska jätteostronet hittades först i svenska vatten 2007. Sedan dess har de spritt sig med larver och är nu ett vanligt inslag på grunda bottnar utmed västkusten.
Två skal av det japanska ostronet som satt sig fast på ett skal av en strandsnäcka.
Utöver skal från främmande arter finns nu allt plastskärp som flyter iland utmed kusten. Det kom säkert olika former av avfall redan med vikinarnas båttrafik, men då av nedbrytbart material. I takt med att fartygstrafiken har ökat, ser vi även en ökning av skräp från den. Under de sista 10 åren hittar man också klumpar av paraffin på stranden. De kan driva ganska långa sträckor och kommer ifrån fartygstankar, där paraffin används när de görs rena. Detta har hittills varit lagligt men kommer att förbjudas 2021.
Massor med olika saker av plast flyter iland på stränderna på västkusten. Hittade bland annat ett par simglasögon. Klumparna av paraffin kommer förhoppningsvis att minska i år när förbudet träder i kraft.
Så i sommar kommer det att förhoppningsvis inte tillföras några nya paraffinklumpar i våra hav, även om en hel del av de som redan flyter omkring där ute inte spolats iland än. Tyvärr kommer det fortfarande in en massa plastskärp, så det blir till att fortsätta med att städa stränderna ett tag till.
Hur mycket skräp spolas egentligen iland på våra stränder och hamnar i tångvallen? Variationen är jättestor mellan olika stränder och beror på hur öppet stranden ligger mot havet och vilken vindriktning som dominerar när det blåser och stormar. I vissa vikar är det mest tång som ligger i stora massor såhär dags på året och knappt något skräp alls. Samtidigt i andra vikar, bara på andra sidan av en utstickande udde till exempel, återfinns en hel del plastföremål som blåst långt upp på land tillsammans med alger.
Gjorde en liten studie av detta när jag var på västkusten senast på Saltö, som ligger i Kosterhavets nationalpark. Så, var hittade jag mest skräp och hur stor var variationen mellan närliggande stränder?
Saltö ligger i Kosterhavets nationalpark, nära Strömstad.
Hasselbukten på Saltö
Fotot är en panoramabild över udden vid Hasselbukten, med den populära badplatsen till höger och till vänster en lite stenigare strand. Det var en tydlig skillnad mellan de två stränderna. På utsidan till vänster låg det ganska mycket plastskräp uppspolat högt på stranden medan det till höger fanns nästan bara ett brett bälte med tång.
Från det breda tångbältet läcker det brunfärgat vatten ut i viken. Det är färgämnen och näring från den ruttnande tången som läcker ut. När tångvallen legat uppe på land under en längre tid och lakats ur blir den ljusbrun i färgen jämfört med det material som spolats iland senare och som inte tappat färg och näringsämnen.
Något urlakad tångvall vid Svallhagen, som ligger på Tjärnö.
Det skräp som hamnar i tångvallen kan vara allt möjligt. Ibland hittar jag större plastbackar som ofta har en mängd påväxt, vilket ger information om hur länge den drivit omkring i havet och varifrån den kommer. Andra vanliga saker är plastflaskor, plastlock och olika matförpackningar, där det ofta går att läsa varifrån de kommer och senast förbrukningsdag som precis som plastbackarna avslöjar om de drivit länge på havet. I den övre vallen på stranden ligger även flera vita vaxklumpar. De flyter bra och spolas ofta högt upp på stranden.
Förstoringen till höger ovan visar att både en havsborstmask som heter trekantsmask på svenska (Pomatocerostriqueter) och nässeldjur av släktet Laomeda, har hunnit etablera sig och växa till under skräpets transporttid i vattnet. Denna typ av skräp tyder på att det dumpas från större fartyg till havs och att det sedan förs iland vid just västkustens stränder genom strömmar, vind och vågor.
Skräp i havet är ett internationellt problem
Det gäller såklart också flaskor och förpackningar som knappast finns att köpa svenska butiker, som på fotot ovanför.
Andra vanliga fynd i tångvallen är plastrep i blått, grönt och rött. Både större och längre rep, korta bitar av rep och små fragment av rep. De syns bra, även som små trådar i tången. Det är tyvärr även vanligt med barnblöjor, som också tar lång tid att bryta ned.
För mig som är intresserad av alger och tång fastnar ögat fort på långa platta förgrenade band av brunalgen remtång (Himanthalia elongata) som ligger i tångvallen. Såhär års är det de stora långa receptaklerna från både hon- och hanplantor som lossnat och drivit in till kusten. Det är ganska vanligt att hitta delar av remtång på stränderna, men ännu finns inte någon rapport om att arten växter i svenska vatten.
På vänster bild syns blått rep och en babyblöja och på den högra bilden flera receptakler av remtång.
Inför våren kan det vara dags att göra en plan för var insatsen att städa stränder ger störst effekt. Allt ifrån de stränder där det hamnar mycket skräp som kan komma långväga ifrån, till sandstranden där det kanske inte är så mycket skräp som driver in från havet utan mer skräp från besökare och badande? Hittade bland annat en engångsgrill, och en blöja, saker som borde tagits med hem eller lagts i en soptunna.
Klart fler vänster än höger gummihandskar upphittade på stranden. Kanske tar högerhänta av sig vänster handske oftare så den blåser i sjön?
Det viktiga arbetet för att långsiktigt minska skräp som driver in till stränderna på västkusten är helt klart att få stopp på att fartyg dumpar avfall till havs. Sen kommer det alltid att tappas eller blåsa saker överbord av misstag. Hit hör t.ex. gummihandskar, skor och plastbackar. Men just backar tycker jag är extra intressanta för att få ett grepp om varifrån de kommer och att hitta nya arter som kanske ännu inte etablerat sig i våra vatten.
Sent på hösten 2010 i oktober hyllades seglaren Luke Yeats, skeppare på Vixen som seglat från Cowes i Enland till Trosa på endast 12 dagar och fem timmar. Vixen loggade som mest 13,4 knop. Hon seglade mycket fortare än vad Uffa Fox i sin lilla smäckra svenskinspirerade skärgårdskryssare Vigilant gjorde på 1930-talet, som då gjorde den något längre sträckan Cowes – Sandhamn på 17 dagar.
Men det är inte alls om kappsegling och rekord som detta skall handla utan om att besättningen på Vixen studerade förekomsten av mängden skräp och drivande blåstångsplantor, tog vattenprover för analys av salthalt och plankton samt mätte siktdjupet under hela resan från Cowes till Trosa. Provtagningen skedde i samarbete med Askölaboratoriet, Stockholms universitets Östersjöcentrums fältstation. Seglingen gick över Engelska kanalen, längs Nordsjökusten och upp genom Östersjön och det var nog rätt så trångt ombord.
Foto:Feargus Bryan
Ett tydligt resultat från resan var att utanför de stora floderna längs Nordsjökusten såg besättningen massor med skräp och siktdjupet var mycket sämre än inne i Östersjön.
Besättningen satt under en bestämd tid varje dag och noterade mängden drivande skräp och tång. Resultatet var tydligt: mest skräp noterades utmed Nordsjökusten, t.ex. utanför Holland, vid Europort/Zeebrugge, där besättningen såg hur stora containerfartyg släppte allt sitt avfall överbord, direkt ned i havet!
När Vixen kom in i Östersjön efter att ha passerat genom Kiel kanalen, även den med mycket drivande skräp i vattnet, blev det tydligt mindre med skräp. Kanske inte riktigt vad som var förväntat? Men regler kring hantering av avfall kan ge positiva resultat. Här såg de också drivande blåstångsplantor långt ute till havs. Spännande att se hur en klassisk seglarbragd kunde kombineras med studier av den nedskräpning som drabbat havet.
Det är skräp från dessa och andra fartyg på Nordsjön som sedan med strömmar och vindar kan transporteras långa vägar och till slut hamna på en strand på svenska västkusten.
Idag hölls ett frukostseminarium i Stockholms universitets Östersjöcentrums regi, Baltic Breakfast, om plaststrategin ur ett Östersjöperspektiv. Där berättades om förbud mot mikroplast i kosmetika som vi sköljer av varje dag, om olika typer av bioplast och vad och hur det bryts ner. Följ länken för att se mer om vad som diskuterades eller för att anmäla dig till nästa Baltic Breakfast. Vi kommer prata mer om plast i havet här på Tångbloggen under de kommande dagarna.
Ett modernt Robinson Crusoe-bygge från en strand på västkusten.
Det är en underbar känsla att komma ner till havet och se en strand som färgas för av rosa trift och vita skjörbjuggsörtsblommor. Även om det ligger lite tunna moln som skymmer solen. Tyvärr blir jag inte lika glad av att se allt skräp på stranden en bit ner.
Det behövs städning av stranden på Saltö, samma strand som jag skrivit förut om. Denna gång var det högar med förpackningar av alla möjliga sorter, flaskor, burkar och långa band från Coca cola förpackningar.
En förpackning som kanske varit på resa i vattnet i flera månader är ett mjölkpaket med sista datum är 15 februari 2017, och produktionsort Christianfeld i Danmark. Var den slängts i havet är svårt att veta men en har klarat sig bra och låg högt uppe på stranden.
Det är ju också lite passande med fyndet med texten ”Sjö och Hav”- en plastflaska med bra flytkraft som kan driva långt. På innehållsbeskrivningen står att schampot ”Hav och Sjö” är framtaget för att passa i svenska vatten, att den löddrar rikligt i både salt- och sötvatten, inte skadar miljön och att flaskan flyter!
Andra fynd bestod av 4 vänsterhandskar och 1 högerhandske. De var alla av olika storlekar men en passade av vänsterhandskarna var lagom stor och utan mycket påväxt så den fick följa med hem så nu har jag både en höger och vänster handske. Detta kan man verkligen kalla återanvändning. Även många kepsar har en hård plast skärm som flyter bra. Ibland brukar det finnas alger och djur som sitter fast på saker som legat i vattnet en längre tid, men denna gång var det bara lite mossdjur och hydroider inget speciellt intressant.
De närmaste dagarna har det skrivits mycket om all plast som hamnar i våra hav. Mycket spolas iland men ännu mer blir kvar i havet och det tar jättelång tid för materialet att brytas ner. Det är hög tid att stoppa tillförseln. Därför är beslutet att starta en kampanj – Håll havet rent –(http://www.hallhavetrent.se/), klart positiv och ett steg på rätt väg. Men vi kan alla bidra här. Så det bara är vackra blommor och slipade stockar och blått hav när man kommer ner till stranden.
Har fått några foton från en strand i Nha Trang, ett populärt resmål i Vietnam. Det är skulpturer av delfiner ute i vattnet som ser ut att leka och dansa i massor av plastskräp. Det är nog länge sedan de fanns där på riktigt. Att det finns fina korallrev finns längre ut från kusten är svårt att tro.
Var i norra Vietnam för ett år sedan och tog lite bilder på skräp på stranden där- det var inget emot detta.Där låg det mer avfall från familjen som bodde vid stranden inne i mangroven. Bland annat ett trasig blommigt kärl.Här vid stranden i Nha Trang ser det ut som om mycket både slängs direkt i havet och kanske blåser dit från närliggande soptippar. Det finns plastskräp även på svenska stränder som syns på bilderna nedanför.
Jag brukar ju skriva om vad för plastsaker som driver iland på Saltö, en ö strax utanför Strömstad, speciellt efter att det blåst. Många saker kommer långt bortifrån och driver hit med strömmar- även om det inte gör saken bättre.
Detta att slänga plastföremål i naturen eller dumpa till havs går ju att åtgärda relativt enkelt. Det är däremot svårare att både förstå hur mycket av plast, allt ifrån mikroplaster i kosmetika till partiklar från bildäck och hur mycket som kommer från båtbottenfärger och avskrap?? Vad kan passera våra reningsverk?
Så är du intresserad av att få veta mer om just källor i Sverige så kolla på Ekotoxbloggen. Den är skriven av Marie Löf, som just forskat kring dessa frågor på Östersjöcentrum. Fler bloggar och fakta om hur havet mår hittar du på Östersjöcentrums hemsida.
Tångbloggen 