Tångbloggen

Vi har fått en fråga från en av våra läsare som bor på Österlen. Så här kommer ett försök att besvara varifrån de kommer när vi hittar dem på en strand. Lecakulor framställs av lera som bearbetas och som hettas upp vid hög temperatur och ökar i volym. En kubikmeter uppgrävd lera blir fem kubik. Lecakulor används för en massa ändamål. De är lätta, med en porös insida med en massa små luftfyllda hålrum och en tätare yta. Materialet i kulorna tål frost och är värme och ljudisolerande vilket gör att de har ett brett användningsområde. 

Ett vanligt användningsområde är att blanda in dom i jorden och fylla blomkrukor men de används också till ballast (fyllning) i betong och som broelement till havs. Genom att blanda in dem i odlingsjord får man en lucker och fin jord. Ett lager av lecakulor kan hjälpa till att bevara fukten i jorden och minskar samtidigt mängden ogräs. 

Eftersom lecakulor flyter bra, betyder det att om t.ex. odlingsjord med inblandade lecakulor hamnar i vattnet kommer de inte att sjunka till botten utan kan driva långa sträckor. Att de används vid bygget av broelement till havs låter också som en möjlig spridningsväg eller att de under en transport tappas över bord av misstag. När de väl flutit iland så kommer det att ta mycket lång tid för att bryta ner en lecakula. Så de kommer att kunna ligga kvar och hittas sommar efter sommar. Samma sak gäller för t.ex. slaggprodukter som också ligger kvar och inte bryts ner som organiskt material t.ex. tång, blad och kvistar. Hur högt upp på stranden som de hamnar beror på vindar och vågor och hur lätta de är. Kan vara intressant att kolla på var de hamnar. Annat skräp som plast kan hamna både högre upp och längre ner på stranden.