I februari kommer månadens art att handla om två nära besläktade arter av brunalger som båda tillhör familjen Scytosiphonaceae.
Den första arten är brunbindel, Petalonia fascia, en marin art som inte klarar att leva i lägre salthalt så den förekommer inte inne i Östersjön. Den är däremot vanlig utmed kusten i Nordsjön och utmed svenska västkusten. Dessa exemplar hittade jag intorkade på en av lådorna som drivit iland efter stormen Urd, på en strand nära Tjärnö marinbiologiska station, vid Strömstad. För att undersöka vad det var för något som satt på lådan, tog jag försiktigt loss de tunna brun-gröna platta hinnorna som var fästa med en liten, liten skiva. Namnet Petalonia fascia avslöjar en del om hur algen ser ut. Petal betyder blad och fascia betyder band på italienska.
Den andra marina arten heter korvsnöre, Scytosiphon lomentaria och är precis som brunbindel en art som du kan hitta under den kalla årstiden. Den kan bilda ett bälte nära vattenytan i ytterskärgården på västkusten under tidig vår- och försommar. Den blir mer ovanlig i södra Östersjön och norrut från Öresund till Södra Kvarken, där salthalten blir för låg för att den skall kunna överleva. Trådarna är gulbruna och kan bli ca 25 cm långa och ca 1-2 cm breda. De är ihåliga och har tydliga insnörningar så att de ser ut som en rad med små prinskorvar, vilket gett arten sitt svenska namn. Scytos betyder skinn på grekiska, siphon betyder rör och lomentaria betyder insnörd på latin. Så med lite kunskaper i de gamla klassiska språken ger det latinska namnet information om hur algen ser ut.
Båda arterna har en komplicerad livscykel. Det är de stora trådarna hos korvsnöre eller bladformiga delarna hos brunbindel som syns för blotta ögat och finns under tidig vår- försommar. Dessa är det könsliga stadiet hos algen, som kallas för gametofyt. De växer ut ifrån en liten millimeter skiva som algen är fäst med mot botten. Dessa små skivor finns under resten av året, och är algens andra stadium, d.v.s. sporofyten.
Det går inte att se om det som syns på en sten som små bruna hinnor eller fläckar är sporofyter, som kommer att utvecklas till våren så att stenen täcks av långa korvsnören. Bara att vänta och se. Eller så är det kanske några helt andra arter som dyker upp från alla små mikroskopiska stadier som övervintrar på klippor, stenar och skal i väntan på att ljuset och värmen skall komma tillbaka. Och att isen ska smälta. Det är däremot fantastiskt vad många arter som lever i strandzonen tål av infrysning och uttorkning.
Att ta rätt på vad det var för en art som jag hittade intorkad på den röda lådan från Irland var lätt. Det var bara att placerade den torra algen i lite vatten på en tallrik så det gick att fotografera. Man får ta vad som finns tillhands för att få en bra bakgrund. Och sedan var det enkelt att känna igen att det var brunbindel, eftersom det var en art jag hittat förut på västkusten. Hittade också några skal av blåmussla och små sadelostron som passade bra att göra ett kollage av.
På en tallrik är där både brunbindel och den nära besläktade arten korvsnöre, Scytosiphon lomentaria, verkligen hör hemma! Skulle du komma till Japan eller andra länder där det är vanligt att äta olika alger så går det att hitta dem torkade till försäljning under många olika namn, Kayamo-nori, Hime-kayamo, Ito-kayamo, Mugiwara-nori, Sugara, Yore-kayamo. Inte säker, men de kanske finns att köpa i någon specialaffär i Sverige också. Båda arterna är kända för sitt innehåll av antioxidanter. Annars kanske du kan hitta lite egen ”Kayamo-nori” i vår. Den går bra att äta som den är. Se bara till att de är plockade långt från utsläpp av förorenat vatten och inte inne i småbåtshamnen.
Read Full Post »
Fotot på fullmånen tog jag igår kväll.
Tångbloggen 