Sista dagen i november var det AW för lärare på Baltic Sea Science Centre, eller lite enklare uttryckt Östersjöns Hus på Skansen. Anna Björn hälsade välkommen i trappan ner till de stora akvarierna. Sen fick besökarna mingla runt och kolla i akvarierna där torskarna frodas och stimmet av strömming/sill glittrade för fullt. På olika platser i utställningen deltog forskare från SLU och Stockholms universitets Östersjöcentrum. Linda Kumblad från Östersjöcentrum tillsammans med Jens Olsson från SLU svarade på frågor vid akvarierna och själv höll jag till i laboratoriet på plan fem. Det blev några intensiva timmar med en massa frågor från intresserade lärare som passerade förbi. Det var så mycket frågor och aktiviteter att jag helt tappade bort att fotografera det som jag tagit med och det undervisningsmaterial som förevisades som illustrationer på lektioner som går att boka om man vill ta dit sin klass.
Tursamt nog fotade Elisabeth Lundmark några av tångplantorna som jag tagit med.
På bilden från vänster syns; En tångplanta utan påväxt, trådslick som lossnat från blåstång och tofsar med ullsläke sittande på tång.
I fredags kom det en fråga från en elev om hur vågexponering påverkar påväxt av alger på blåstång till Tångbloggen och det visade sig att vi inte skrivit så mycket om detta ämne. Så här kommer svaret som Sara fått från oss.
Det är många faktorer som påverkar vilka arter som växer på blåstången och om de är stora så att de syns eller är mikroskopiskt små. De stora förekommer ofta på sommaren medan det mikroskopiska stadier är det som övervintrar. Dessa små stadier sitter på de äldre delarna och påverkar inte tången särskilt mycket. När ljuset och värmen kommer tillbaka på våren växer det ut och kan bli stora tofsar som skuggar tångplantorna. Tidiga vår- och sommar arter är t.ex. grönalgerna, som grönslick, Cladophora glomerata, eller tarmalger, Ulva spp. och brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis är också vanlig.
Nu till frågan om skillnader i påväxt mellan en skyddad och en vågexponerad lokal. I en studie på Åland (Rönneberg och Ruokolahti 1986) visade sig påväxten vara klart mycket större på den skyddade lokalen, ca 140 mg per g-1 blåstång (torr vikt), jämfört med ca 95 mg per g-1 blåstång på den vågexponerade lokalen. Det fanns också fler arter på den skyddade lokalen (13 st) jämfört med den vågexponerade (5 st.). En orsak till att biomassan av epifyter är högre och att det finns fler arter på den skyddade lokalen kan bero på att tillgången på näringsämnen som fosfor och kväve är större men också att fintrådiga alger inte slits loss lika lätt som på den vågexponerade lokalen. Så det är inte helt enkelt att svara på hur vågpåverkan påverkar sammansättningen av epifyter på blåstången. Det beror både på hur öppet lokalen ligger vilken årstid det är, hur stora själva arterna av påväxt är och dessutom på salthalt och tillgång på näringsämnen.
I veckans poddavsnitt pratar vi om restaurering av tare, eller kelp som dessa stora brunalger också kallas. Livscykeln hittar du på bild här, och tidigare inlägg om Green Gravel läser du här. Sen kan du såklart även kika in på Green Gravels hemsida och se vilka länder runt jorden som är med i projektet.
Restaurering av tare på en brant klippvägg i Gullmarsfjorden.
Roligt nog fick jag berätta om Green Gravel på årets marina restaueringskonferns som gick av stapeln uppe i Luleå den 16-17e november. Det var härliga 12 minusgrader och isarna började lägga sig på fjärdarna. Var väldigt sugen på att stanna längre och åka lite långfärdsskriskor, men det får bli en annan gång.
Konferensen anordnades av Länsstyrelsen Norrbotten och det var ett fullspäckat och spännande program, som du kan se här.
Vi fick följa med ut på Gotland och se hur utdikningen orsakat de problem med torka som ön kämpar med idag när det inte finns några stora, svampiga våtmarker som håller kvar regnet. Och vi fick se hur det går för försöket inom Baltic Waters 2030 att odla upp den starkt hotade Östersjötorsken uppe på land och sedan sätta ut den när den blivit lite större. Förhoppningsvis överlever den då något bättre.
I Blekinge hade en havsvik återställts till forna vattenspegel, och kransalger, dessa mellanting mellan alg och växt, visade sig vara mer eller mindre villiga att förlåta människans framfart med muddring.
Vi fick även höra vad som gått bra, och vad som gått mindre bra med försöken att restaurera ålgräs på västkusten. Knepet är tydligen att ålgräset behäver sand eller grus som substrat för att etablera sig ordentligt.
På västkusten har blåmusslorna minskat i antal under senare år. Kristina Svedberg och Patrik Magnestam från 8+ fjordar har försökt sig på en storskalig restaurering av musselbankar genom att sätta ut enorma mängder musslor som blivit över från musselodlare. Det var spännande att se vilka utmaningar de kämpat med.
Ett projekt som vi har skrivit om tidigare här på bloggen var Skärgårdsstiftelsens försök med bojar för att motverka ankringsskador i Stockholms skärgård. Studien visade även att de stora betongfundamenten snabbt hade koloniserats av blåstång. Så trevligt!
Våra finska kollegor berättade om den stora satsning som görs på restaurering i Finland. Vi var många som var både imponerade och avundsjuka på hur enkelt och logiskt de arbetar.
Konferensen avslutades med en rejäl genomgång av Projektet Levande vikar som drivs av BalticWaters2030 och Stockholms universitet. Så för min del var konferensen ett ypperligt tillfälle att träffa många goda vänner och före detta kollegor. Det viktigaste och mest givande var, som alltid, minglet mellan föredragningarna, när man kunde prata och diskutera med alla deltagare. Den balanden mellan lyssna och mingla, hade arrangörerna verkligen fått till bra. Och ett stort tack till Elite Stadshotell som huserade ett 60-tal pratglada virrpannor och såg till att vi fick i oss kaffe, kakor och fantastiskt god mat.
Vår underbara konferencier, Thomas Öberg, satte ihop små fyndiga dikter till flera av föreläsningarna. Det satte verkligen guldkant på upplevelsen.
Oj oj oj det är nästan en känsla av bakfylla efter gårdagen. Men jag drack ju bara en alkoholfri öl….? Att träffa runt 140 personer och mingla efter att ha varit i det närmsta isolerad i två år, var minst sagt överväldigande. Flera av deltagarna erkänner på morgonen att de haft svårt att sova med så mycket intryck i huvudet. Alla är överens om att det var en fantastiskt inspirerande dag igår.
Något av det roligaste igår var ett speed-talk från Väddö Folkhögskola. De har en tvåårig YH-utbildning till aquaponiingenjör som går på distans och innehåller mycket praktik på företag. Jag blir genast sugen på detta och så glad att det nu finns en utbildning. Alla kan odla! Inte bara grönsaker utan även fisk. Jag hoppas verkligen att Tångbloggens läsare sprider detta till alla ni känner, så att vi kan få lokala småskaliga fisk-o-grönt-producenter i hela landet.
Men över till dagens presentationer.
Kristoffer Stedt är doktorand vid Göteborgs universitet och arbetar med alger uppe på Tjärnölaboratoriet här utanför Strömstad. Han arbetar med att höja proteinhalten i alger, för att främja proteinskiftet från mest rött kött till mer blå eller gröna källor. Sättet som protein utvinns ur alger är samma som används för att tillverka till exempel sojafärs ur sojabönor.
Förenklat kan man säga att brunalger innehåller 5-10% protein , grönalger 10-20% och rödalger 20-30%, att jämföra med soja som är mer än 40%. Så Kristoffer fokuserar på att odla alger under förhållanden som ska öka proteinhalten för att alger ska kunna bli en framtida proteinkälla. Tanken är att odla algerna i näring som kommer som spill i processvatten från olika industrier.
I ett experiment har de odlat havssallat Ulva fenestrata i två olika processvatten från sillpackningsindustrin. Resultaten visar tydligt att algen växer bättre i dessa processvatten jämfört med vanligt havsvatten, upp till 3 gånger bättre faktiskt. Och proteinhalten stiger till över 30% på bara 7 dagar. Det viktigaste är att halten av tungmetaller inte överstiger gränsvärdena. Som trogen Tångbloggsläsare vet ju du att alger kan ta upp dessa metaller lätt. Analyser av den odlade algen visar att det är mycket låga halter av tungmetaller. Det är otroligt lovande för att kunna nyttja ett spill till något nyttigt.
Hanna Carlberg från SLU jobbar med projektet Miljökassen, där man vill ta hand om fekalier och foderrester från fiskodling i öppen kasse. Deras testodling ligger i Ströms Vattudal i Jämtland. De har konstruerat några prototyper för att kunna avskilja partiklar från vattnet. Genom att pumpa upp vattnet från botten av odlingskassen till en avvattningsanläggning på land, kan man nu skilja ut partiklar och slam. Projektet vill såklart även undersöka slammets innehåll och se på vad man kan ha det till, men även se på de juridiska hinder som finns kring slam. För det är inte helt enkelt så att man kan lägga vad som helst som näring på en åker, till exempel. Så därför pågår även försök med att odla olika typer av grödor i slammet. Hittills har resultaten varit lovande, så det är nog möjligt att inom en snar framtid kunna odla grödor i fiskodlingsrester. Ett ytterligare kul projekt är att deras avvattningsanläggning även kan rena ut kväve och fosfor ur näringsrikt vatten. Det här ska jag hålla ett öga på!
En av Miljökassens prototyper för att fånga upp allt slam som bildas i en fiskodling.
Vad är egentligen en grön regnbåge? Anders Kissling, professor på SLU, presenterar projektet 5 ton grön fisk i disk, där man ser till hela livscykelanalysen. Detta är ett exempel på hur bra det blir om man tar in representanter från hela näringskedjan i ett projekt. En miljöbov i fiskodling har varit fodret, så projektet har tillverkat ett svenskt cirkulärt foder av insektslarver och fiber från skogsindustrin för att producera en så miljövänlig fisk som möjligt. För om odlad fisk ska vara ett miljövänligt alternativ så kan inte fodret vara tillverkat av importerad soja odlad i monokultur på skövlad regnskog och fisk som är vildfångad i andra länder. Vi måste kunna producera fodret lokalt. Idag finns inget svenskproducerat fiskfoder. Men det kan det nog snart bli ändring på. Insektslarverna som används i fodret innehåller mer och fler av de essentiella aminosyror som fisken behöver jämfört med soja, och de kan odlas nära en fiskodling. Och det är ekonomiskt görbart och hållbart att producera fodret. I projektet har det nu producerats 4 ton grön regnbåge. Så fråga gärna din fiskhandlare om de har grön regnbåge i sortimentet och bidra till hållbar fiskodling.
Min roliga före detta kollega Marcus Langeland, som lämnade oss för RISE, lyfter begreppen ”cirkulär” och ”hållbar”, två ord som använts flitig i allas presentationer. Det finns tydligen väldigt många definitioner av dessa begrepp. Så är en cirkulär ekonomi hållbar? Hur mäter vi hållbarhet? Vanligast är genom en livscykelanalys, men där kommer cirkularitet och en del andra faktorer inte med. Hmmm. Så RISE arbetar med att ta fram bättre beräkningsmodeller för att kunna bedöma om något faktiskt är hållbart eller inte. Och det är just foder som är i fokus här. Marcus visar en checklista för att bedöma om en foderråvara är hållbar.
Marcus listar hållbarhetskrav för fiskfoder
Niklas Warwas, doktorand på GU, visar några olika foderråvaror som de arbetar med för att producera hållbart foder. Även här är sockertången (Saccharina latissima) en viktig komponent. Med tanke på hur många användningsområden denna alg har är det underligt att det inte finns fler odlingar. Men jag spår att det nog kommer poppa upp fler inom en snar framtid. Men de har även undersökt sjöpung (Ciona intestinalis), flugor och sidoströmmar från fiskberedning. Till exempel har de använt min favorit, makrill i tomatsås där datumet gått ut. Istället för att slänga dem har de ingått i ett foder. Niklas är fysiolog, så hans roll i projektet är att undersöka hur fisken mår och växer på olika foder och säkerställa att de får i sig all näring de behöver. Fiskhälsa är en viktig del i foderframställning. Det är även smak, för ingen vill väl äta en fisk som smakar illa.
Niklas sätter alltid fiskens hälsa i fösta rummet.
Det pratade Sofia B Olsson från restaurang VRÅ om igår. Som prisbelönt kock gav hon sin syn på nya råvaror och påpekade vikten av att låta slutkonsumenten, kockarna, vara med från början så att en odlare inte tar fram en produkt som kockarna inte vill ha. Kul och inspirerande. Sofia bjöd även på lite olika tilltugg i minglet. Jag kommer absolut att besöka VRÅ för att äta mer av hennes härliga mat!
Familjeföretaget Älvdalsrom har drivits sedan 1980-talet. De började i liten skala för att vara säkra på att de har en bra produkt. Idag är efterfrågan större än vad de kan producera. De har varit lyhörda på konsumentens feedback och varit noggranna med transparensen så att konsumenten vet om hur deras produkt tas fram. De använder regnbågslax, en art som kom till Sverige 1892, och har avlat fram fiskar som producerar en riktigt fin och välsmakande rom. Deras beskrivning av produkten, dess sälta, spänst och smak gör att det vattnas i munnen på mig. Vi fick smaka deras rom på en liten bit tångknäcke igår. Oj oj oj vad god den var. Lysande röd och precis rätt ”poppighet” och spänst. Fantastisk!
Ett föredrag från Matfiskodlarna om hur vi marknadsför de olika produkter som produceras inom vattenbruk tar upp behovet av gemensam strategi för att nå ut till konsumenterna med VAD det är för produkter. Det är ju ibland så att kärt barn har många namn, vilket ibland förvirrar konsumenten. Projektet BRIDGES försöker knyta ihop branch och utbildare. Mikael Thörn och Daniel Krång från Gullmarsgymnasiets vattenbruksutbildning i Lysekil berättade om hur detta EU-projekt som Island, Norge, Finland, Åland och Sverige är med i. Det är viktigt att vi utbildar den personal som vattenbruket behöver och man försöker samköra kursplanerna mellan länderna så att utexaminerade elever kan flytta mellan dessa länder och ha samma kompetens. För det kommer behövas en hel del arbetskraft när vattenbruket tar fart.
Som vi skrivit om tidigare här på Tångbloggen, har forskare funnit att vissa alger i fodret kan minska kossornas utsläpp av metan. Nu ska ett samarbete mellan KTH och SLU i Umeå undersöka om några av våra svenska algarter har samma effekt på kossornas matsmältning.
Tångbloggen har varit med och samlat in olika alger på svenska västkusten som nu ska torkas och testas. För våra intresserade läsare följer här den populärvetenskapliga beskrivningen av projektet SEAFEED med bakgrunden och målet med studien. Tångbloggen följer såklart projektet med stort intresse och vi hoppas kunna rapportera om det allt eftersom det rullar vidare.
Den gröna algen havssallad, Ulva lactuca, är en av arterna som samlats in.
Projekt SEAFEED Text: Sophie Juie Krizan (SLU, Umeå) och Fredrik Gröndahl (KTH)
Intensifieringen av jordbrukets produktion har bidragit till en ökning av världens befolkning och av den genomsnittliga livsmedelskonsumtionen per capita. Framstegen inom jordbruket har präglats av produktivitet, tillgång till stora mängder och effektiva syntetiskt framställda kemiska substanser, bevattning och generellt förbättrad teknologi och användning. En växande världsbefolkning kommer att behöva en ökad tillgång till mat även i framtiden. En framtida intensifiering av jordbruket bidrar dock till en förstärkning av negativa effekter som t.ex. växthusgasutsläpp, vilken är den viktigaste bidragande orsaken till klimatförändringar genom global uppvärmning.
Idisslande livsmedelsproducerande djur svarar för ungefär hälften av den totala produktionen av växthusgaser inom jordbruket, där de mesta av utsläppen kommer från deras matsmältning (enterisk fermentering). Trots omfattande forskning och försök att utveckla strategier för att minska produktionen av metan hos idisslare, har praktiska tillämpningar i animalieproduktionen varit få. Detta främst på grund av ett bristande helhetsperspektiv i bedömningen av de olika metodernas potential att minska produktionen av metan.
Idisslare är unika eftersom de kan använda fibrer (främst vallfoder), som inte är smältbara för människor, och omvandla detta till mycket näringsrika livsmedel (mjölk och kött), som är lämpliga för människor att konsumera. Utnyttjandet av fiberrikt växtmaterial möjliggörs av matsmältningssystemet hos idisslare som är baserat på en mikrobiell nedbrytning och selektiv tillbakahållande av foderpartiklar i våmmen, som är den största av idisslarens förmagar.
Våmmens mikrobiella ekosystem, eller mikrobiom, är mångfaldigt, och innehåller bakterier, protozoer, svampar, metanogener och bakteriofager, som interagerar med varandra och styr hur effektivt fodret omvandlas och också mängden växthusgasutsläpp. Uppskattningar tyder på att kött och mjölkproduktionen från nötkreatur står för 41 % av utsläppen av koldioxid och för 20 % av utsläppen av metan av animalieproduktionens totala utsläpp. Metan är också nästan 25 gånger mer potent som växthusgas än koldioxid. Detta är en stor angelägenhet när det gäller livsmedelsproduktionens miljöpåverkan och också av intresse för den enskilde lantbrukaren, eftersom omkring 6–12 % av djurets energi går förlorad till följd av metanproduktionen. Många faktorer reglerar metanproduktionen, men funktionen av nötkreaturs komplext sammansatta mikroorganismsamhälle i våmmen, samt foderstaten och värddjurets genom är centralt i begreppsförklaringen. En större förståelse i ämnet kommer att kunna bidra till riktade politiska åtgärder mot en mer hållbar livsmedelsproduktion, ekonomisk tillväxt och bekämpning av fattigdom.
SEAFEED kommer att arbeta med att samla in mer information om våmmens mikrobiella ekosystem. Projektet kommer att integrera en hög nivå av teknik och expertis för att koppla information om våmmens mikrobiom till värddjurets genetik och fenotyp, och utveckla foderbaserade strategier för att minska metanproduktionen. Foderbaserad minskning av idisslares metanproduktion kan härledas till sammansättningen av foderstaten, eller från fodertillskott som är naturliga eller artificiella och minskar metanproduktionen utan att påverka djurets hälsa eller produktivitet. Ett möjligt fodertillskott som visat sig hämma metanutsläpp med upp till 50–70 % från idisslare som kor och får är tillskott av en rödalg Asparagopsis taxiformis från australiska östkusten.Med en tillsats på ca 2 % av fodret så hämmades metanutsläppen under en 72 dagars period.
Inom SEAFEED så vill vi också testa om alger från svenska hav har en liknade effekt och också hur olika behandlingar t.ex. torkning av algerna påverkar dess metanhämmande effektivitet. Ett flertal alger i svenska vatten har troligen en liknanden effekt som den testade rödalgen. Inom det Formasfinansierade projektet SEAFARM (www.seafarm.se) odlas stora mängder kravmärkta alger av arten sockertång Saccharina latissima i havet vid svenska västkusten men även i tankar ett antal olika röd- och grönalger. Inom SEAFEED vill vi testa dessa algers metanhämmande egenskaper. Genom livscykelanalyser och kostnadsanalyser vill vi också visa på hur stor betydelse en inblandning av alger i foder kan ha på den globala uppvärmningen och om det är ekonomiskt försvarbart. Projektet är ett samarbete mellan Hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik (SEED), KTH och norrländsk jordbruksvetenskap SLU, Umeå. Det treåriga projektet finansieras av forskningsrådet FORMAS och startade under våren 2020.
Den kalkrika algen Corallina officinalis användes förr för att bota mask i magen hos bland annat kossor.
Tångbloggen 