Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Danmarks Havsalger’

Fjäderslick, Vertebrata fucoides är en vackert finförgrenad rödalg. Den kan bli upp till ca 15 cm hög och röd till rödsvart. När den torkas, t.ex. när den pressas, blir den mer brunröd till nästa brunsvart. Fjäderslick har fått sitt namn för att sidoskotten är växelvis förgrenade i ett plan, så att skottspetsarna ser ut som små fjädrar. Tidigare hette den Polysiphonia fucoides där polys kommer från grekiska och betyder många och siphon betyder rör. Det hänvisar till grenarnas cellstruktur. Att den heter fuciodes beror på att den som namngav algen tyckte att den var Fucus-liknande. Vet inte om jag riktigt håller med. Själv lärde jag mig arten som Polysiponia men den skall nu heta Vertebrata som släktnamn. Det kan kännas ännu konstigare för vertebrater betyder ryggradslösa. Enda tanken skulle kunna vara att raderna av lika höga celler får grenarna att like likna en ryggrad med en massa kotor?

Kanske ser raderna med lika höga pericentralceller ut som en rad med kotor? Kan det ha gett den namnet Vertebrata?

De arter i Östersjön som den kan förväxlas med är rödris, Rhodomela confervoides, grovsläke, Ceramium virgatum och andra arter av Vertebrata spp. (Polysiphonia spp.) men de har tunnare grenar, med färre celler i sig, så grenarna ser inte så grova ut. 

Mikroskopiskt består strukturen av en centralcell omgiven av 10-16 pericentralceller och en massa små barkceller. Hur många pericentalceller en Polysiphonia/Vertebrata art har är karakteristiskt för arten. Man behöver därför ofta ett mikroskop för att bestämma vilken art det är. Barkcellerna sitter på de nedre delarna av grenarna. Cellerna är kan variera i längd i längd men är runt 3 gånger så långa som breda och det gör att grenen ser lite randig ut. Pericentralcellerna kan vara lite spirallikt vridna.

Fjäderslick växer på sten och som påväxt på större alger som blåstång eller andra rödalger och kan även ligga intrasslad ibland blåmusslor. 


Det är vanligt att fintrådiga rödalger växer på andra, större alger som epifyter. Här växer fjäderslick på knöltång, Ascophyllum nodosum.

Bilden är från svenska västkusten och där kan den växa som påväxt, epifyt, på större alger lite grundare eller finnas i det lite djupare rödalgsbältet.

Det fintrådiga rödalgsbältet kan ibland överlappa det grundare brunalgsbältet genom att växa på det. Här ses ektång, Halidrys siliquosa täckt av fintrådiga rödalger. Det bildar en miljö full av gömställen för småfisk och andra djur.

Där är det inte lätt att se vilken art av rödalg det är utan det är bäst att ta med ett prov och kolla i mikroskop för att bestämma arten. 

Fjäderslick kan också förekomma lösliggande i drivande rödalgsmattor på lite grundare mjukbottnar. Den förekommer från ca 0,5 meters djup ner till 15 m i ytterskärgården i Östersjön och på ungefär samam djup längs västkusten.

Som syns på fotot från Danmarks Havsalger så syns det tydligt hur varierande den kan se ut. Från riktigt mörkröd nästan svart till vackra plantor med nya ljusa röda toppar. Utseendet varierar något mellan årstiderna. Varför inte försöka samla lite olika former till herbariet?

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »

Att artbestämma en alg är inte alltid lätt. Det här exemplaret hittade jag liggande på mjukbotten vid lågvatten på en av Saltö’s stränder, i norra Bohuslän förra veckan. Det första är att försöka bestämma sig för om algen är grön, brun eller röd! De kan nämligen, speciellt när de ligger torrlagda vid lågvatten eller blivit uppspolade på stranden och legat en längre stund, tappa sin färg.

bild 1 Saltö lågvatten tarmalger20200520

Lågvatten med torrlagda brun, grön och rödalger. De gröna tarmalgerna har kvar sin tydliga färg.

Finns fästet kvar eller om du kikar längst ner på grenarna, så är det där som algens riktiga färg brukar finns kvar. Andra delar bleks lätt. Månadens alg för juni är mindre vanlig med riktigt fin tycker jag. Den lyste guldigt gul i vattnet, så första gissningen skulle vara en brunalg. Men längst in i plantan fanns lite röda delar som avslöjar att det faktiskt är en rödalg.

bild 2 Chylocladia 20200523

En blekt rörgrening, Chylocladia verticillata kan se ut att vara brun. Det gäller att kika vid basen, där brukar färgen fortfarande synas.

Algen heter rörgrening, Chylocladia verticillata. Så hur känner man igen den? Grenarna är ihåliga och har små insnörningar som gör att den blir tydligt ledad. Från dessa insnörningar går motsatta eller kransställda grenar ut. På danska har den fått namnet ”kransrör”. De blir ca 5-30 cm höga och växer på andra alger eller direkt på stenar och skal på lokaler som är relativt skyddade från vågor.

Rörgreningens tetrasporofytstadium och gametofytstadium ser likadana ut makroskopiskt. Detta kallas för isomorf generationsväxling. Tetrasporofytstadier brukar man kunna hitta i augusti och gametofyterstadiet kanske lite tidigare redan i juli. Men eftersom arten är relativt ovanlig utmed den svenska kusten saknas närmare kunskap om detta i våra svenska vatten. Den är däremot lätt att känna igen och kan möjligen förväxlas med Lomentaria arter.

Några foton ur Danmarks Havsalger del 1 visar på att vid insnörningarna är bålen delad med en skiljevägg. Vi berättade om denna utmärkta algflora i ett tidigare blogginlägg.

Rörgrening

Foto visar skiljevägg (C och D) och tetrasporangier (G).

Rörgreningen har tetrasporangier som ligger spridda i barklagret i de yngre delarna av bålen och kulformiga gonimokarpier (F) som också ligger i ytterbarken, som består av många småceller och större celler vilket syns på delbilden E.

Så detta kan vara en art att leta efter i sommar, antingen som ett strandfynd eller när du är ute och snorklar. Vi kommer med fler tips om alger att leta efter för den som är intresserad.

Och vill du dokumentera dina algfynd med mer än kameran, så har vi beskrivit hur du gör ett herbarium i en liten film.

Vi kan även flagga för att det kommer en specialinriktad alg-kurs för dykare och snorklare under sommaren. Perfekt aktivitet för hemestern. Kursen kommer att ges vid flera tillfällen i Lysekil. Mer information kommer snart. Glöm inte att följa Tångbloggen så du inte missar detta.

Read Full Post »

Detta är en pepprig alg precis som det svenska namnet anger. Bit av en bit och tugga så förstår du hur den fått sitt svenska namn. På latin heter den Osmundea oederi och är en rödalg. Den skiljdes ut från släktet Laurencia spp. först år 2008 för det är faktiskt lite knepigt att bestämma dessa arter i en vetenskaplig publikation i tidskriften Cryptogamie, Algelogie.

Osmundea på tegelsten

Härlig bild med ett spegelblankt hav och pepparalg växande på en tegelsten tillsammans med blåstångsgroddplantor.

Pepperalg bildar en liten styv rödbrun buske som blir ca 5 cm hög. Skotten som har alternativ förgrening och är lite tillplattade sitter ofta flera tillsammans från en fästskiva. De alternativa sidogrenarna som växer ut ifrån en tydlig huvudgren är ca 1-1,5 mm breda. Grenspetsen är trubbig.

Osmundea pinnatifida Danmarks alger

Ett uppslag ur Danmarks havsalger om Osmundea oederi, pebertang på danska.

Livcykeln ser ut som för många andra rödalger. Pepparalg har isomorfa (betyder att de ser likadana ut) skildkönade hon –och hangametofyter och en tetrasporofyt generation. Tidsperioden för att hitta fertila plantor är lång. Största möjligheterna är från maj- oktober för de trubbiga topparna med antheridier och juni- augusti för gonimokarpier. För att hitta pepparalgens tetrasporofytstadium med tetrasporangier är perioden maj- september.

Osmundea detaljer Danmarks havsalger

I Danmarks Havsalger visas också detaljbilder på hur t.ex, toppar med antheridier och gonimokarpium ser ut.

Pepparalg växer ofta på sågtång (Fucus serratus) och blåstång (Fucus vesiculosus), men även på andra större rödalger och direkt på stenar eller ostronskal.

DSCF1070

En tydlig pepparalg på ostronskal.

De är lätta att känna igen på sin broskiga styvhet och kan variera lite mellan att vara mer rödbruna, mörkare nästan lite rödlila eller ljusare gulröda till färgen. Det beror på hur mycket solen har blekt dem.

Osmundea på btåstång

Här sitter massor med plantor på en blåstångsplanta, från förra sommaren en strand på Tjärnö, Strömstad.

Så för att kombinera studier av peppartång med en trevlig badtemperatur kan det passa bra vid sommarens besök på västkusten, kanske i juli-augusti? Då kan det också vara läge att samla in och torka lite pepparalg. Arten har samlats i Skottland och på Kanarieöarna och använts som en curry-liknande krydda. Den är även god att hacka färsk och ha som smaksättande topping på fisk och skaldjursrätter. Men du behöver inte mycket, för smaken av både peppar och hav är tydlig. Skölj den gärna i lite saltat vatten innan och pilla bort eventuella små djur och andra fintrådiga alger som kan ha trasslat in sig i den upprätta lilla busken.

För den som är specialintresserad av makroalger har det precis publicerats en jättefin flora av Ruth Nielsen och Steffen Lundsten i två band. En bra present till en alg-intresserad person kanske?

Danmarks havsalger 1 rödalger

Danmarks Havsalger band 1 handlar om rödalger, band 2 innehåller brun- och rödalger. Här finns en massa information om alger utmed den danska kusten. Värt att notera är att eftersom Danmark har kust både mot Nordsjön och in i södra Östersjön finns här många fler arter än utmed den svenska kusten.

 

Read Full Post »