Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ectocarpus siliculosus’

Gjorde en fantastiskt vacker promenad i solsken i slutet på oktober. De mesta löven har fallit av och täcker gångstigen så att den blir som ett gyllene band.

När solljuset blir mindre intensivt under hösten avstannar fotosyntesen och klorofyll, det pigment som ger bladen dess gröna färg, börjar brytas ner och försvinner ur löven. Innan bladen fälls har trädet tagit tillvara så mycket av energin som möjligt genom att klorofyllet och en del andra ämnen bryts ner och transporteras inåt i trädet till de övervintrande delarna. De gula och gulröda ämnena som ger löven sina härliga höstfärger finns hela tiden i löven, men syns inte då det gröna klorofyllet tar överhanden. Vissnar bladen på sommaren av torka blir de ju också gula eller bruna.

Härliga höstfärger som syns för att klorofyllet försvinner.

Men hur är det med färgen hos alger på hösten? Tappar blåstången också sin färg och blir gulbrun? Och vad händer med mängden klorofyll? Bryts klorofyllet ner när det blir kallare och mindre ljus i vattnet? Eller händer det omvända, att med mindre ljus så blir grenarna mörkare för att de nu innehåller ännu mer klorofyll för att klara övervintringen?

Resultatet av att hälla kokhett vatten på blåstång ser ni ovanför till höger. Bilderna visar att de ljusaste skotten, som antagligen suttit nära ytan och fått gott om solljus ända fram tills nu, blir ljust gröna. De mörkare skotten blir riktigt mörkt gröna för att de innehåller mer klorofyll. Nu gäller det nämligen för blåstången att övervintra. Det kan bli riktigt mörkt nere i vattnet om isen lägger sig och det dessutom blir snö ovanpå isen. Därför ökar mängden klorofyll i blåstång nu under hösten. Och till våren när ljuset kommer tillbaka är blåstången klar att dra igång tillväxten för fullt så snart vattentemperaturen når tio grader.

Död tång har tappat allt klorofyll. Därför är den brun.

Men vissa delar av tången vissnar och dör. De kommer att brytas ner i vattnet med tiden eller, om de driver i land, i tångvallen. De ser mer brunröda ut och kör man ett test med att koka en bit av dessa, ser vi ingen färgförändring.

Det låg också mycket fintrådiga brun och rödalger drivande i vattnet närmast stranden. Det är en par meter bred zon som är helt täckt med ett lager av flytande alger. De har lossnat från blåstången och klippbotten nu under hösten. Det mesta var de bruna fintrådiga algerna trådslick, Pylaiella littoralis och molnsklick, Ectocarpus siliculosus, och så lite av rödalgen ullsläke, Ceramium tenuicorne, som är en typisk höstart i Östersjön.

Både de fintrådiga brunalgerna och ullsläke innehåller klorofyll som kommer fram om man häller kokande vatten på dem. Det sker direkt med trådslick och molnslick men för att få fram klorofyllet, som inte är vattenlösligt, behöver ullsläke kokas ett litet tag. Kanske något att prova till helgen?

Read Full Post »

Augusti månads alg är mjukt käringhår, Desmarestia viridis . Den är inget att ge sig på att äta!

Det är mer och mer populärt att prova på att äta olika makroalger som växer i våra svenska vatten. Redan namnet på denna månadens alg låter ju som att det inte är något att prova på att tillaga. Det gäller ju också för många andra fintrådiga alger att de inte är speciellt aptitliga för oss människor. Men mjukt käringhår Desmarestia viridis innehåller dessutom svavelsyra i cellerna! Det gör att den sällan har någon påväxt av andra algarter eller äts av djur som t.ex. sjöborrar eller andra betare. Tar man upp den ur vattnet blir den snabbt ljusgrön och dör. Inte torktålig alls. Den bör inte heller ligga i havsvatten tillsammans med andra alger, om du samlar in för att titta på eller ha till ditt herbarium, för svavelsyran läcker ur cellerna och skadar de andra algerna. Så lägg den alltid i egen bytta eller påse om du samlar. På grund av sitt innehåll av svavelsyra i cellerna har den även kallats för surt havsris. Låter inte heller så aptitligt. Det finns däremot många andra alger som är utmärkta att plocka och tillaga.

Så, hur ser den ut? Den blir ca 10-50 cm hög, med ca 0,5- 1 mm tjocka runda grenar. Den har en tydlig huvudstam med motsatt förgrening hela vägen ända upp till skottspetsen. Plantan är fäst mot botten med en skivformad fästplatta. Färgen är gyllenbrun till olivgrön som levande och blir ljusgrön när den dör.

Att den fått namnet mjukt käringhår beror på att den faller ihop som en tofs eller slick, när den tas upp ur vattnet. Det är den motsatta förgreningen som gör att den går lätt att skilja från andra fingrenade brunalger som trådslick (Pilayella littoralis) och molnslick (Ectocarpus siliculosus)

Mjukt käringhår är en ettårig, vår- och sommarart och har sin störta tillväxt i maj-juni. På hösten lossnar den, vissnar och försvinner. Den växer på stenar, skal eller andra alger från 1-2 meters djup ner till ca 20 meter. De stora plantorna som vi ser är sporofytgenerationen medan gametofyterna, precis som hos många andra brunalgsarter, är mikroskopiska. Så om det finns en massa mikroskopiska gametofyter kan det bli stora bestånd av mjukt käringhår nästa år och tvärtom, finns det bara några få gametofyter kommer det att vara få stora sporofyter som bildas nästa år. Därför kan det vara svårt att förstå hur en art som mjukt käringhår varierar mellan åren.

Den förekommer i Nordsjön in i Östersjön till Bornholm. Äldre rapporter finns om att den hittats lösliggande på botten i Öresund och på botten utmed kusten i södra Sverige. 

Read Full Post »

Inget piggar upp i vintermörkret som när goda vänner och trogna läsare av Tångbloggen hör av sig med tips om trevligheter.

Här är det Bohusläns Museum som visar upp sitt exemplar av pionjären Sophia Åkermarks algbok ”Typsamling af Skandinaviens Alger” i museets julkalender. Lycka att få se lite av detta fantastiska verk! Och inspiration att jobba vidare på det egna herbariet till våren och sommaren.

Sophia föddes i Göteborg 19 februari 1817 och hette då Areschoug. Den algkunnige känner säkert igen det namnet som auktor (namngivare) på flertalet alger. Men det är inte Sophia, utan John Erhard Areschoug, hennes bror, som döljer sig bakom den ansenliga mängden algnamn. Han läste i Lund och träffade där dåtidens storheter som Carl Adolph Agardh och Elias Fries. År 1840 blev han lärare i naturvetenskap i Göteborg och ägnade stor del av sina tio år där med att studera den bohuslänska havsfloran. Man kan ju misstänka att Sophia måste ha deltagit i hans exkursioner, kanske även ha bidragit till hans arbete med alger från många delar av världen. Dock var förutsättningarna något sämre för en gift kvinna att ägna sig fullt ut åt en vetenskaplig karriär, men hon anses faktiskt vara Sveriges första kvinnliga botanist. Vi känner såklart en stolthet och gemenskap i hennes val att studera just alger. Sophia gav ut sin bok själv 1870, och vi är glada att ha fått se hennes omsorgsfullt pressade alger.

Read Full Post »

Det finns två riktigt fintrådiga brunalger som är mycket svåra att skilja åt: trådslick, Pylaiella littoralis och molnslick, Ectocarpus siliculosus. Båda arterna är vanliga utmed de svenska kusterna, från västerhavet in i Östersjön och upp till södra Bottenviken. Möjligen förekommer trådslick lite längre norrut i Bottenviken. För att kunna skilja dem åt behövs en lupp eller mikroskop.

Du har säkert sett dem om du varit ute och badat i havet och konstaterat att det var massa brunt ludd, eller bös, som täckte större eller mindre delar av alger och botten.

Trådslick kännetecknas av att den har enrummiga (unilokulära) sporangier som sitter i rad inne i grenarna. Det liknar lite smultron uppträdda på ett strå. Det förekommer också flerrummiga (plurilokulära) sporangier som också sitter inne i grenarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Pylaiella litoralis, trådslick.

 

Molnslick har ofta flerrummiga sporangier som sitter i grenspetsarna, liknar lite en morot. Det förekommer också men är mindre vanligt enrummiga sporangier som också sitter i grenspetsarna.

Har den inte några sporangier så kan man fortfarande skilja den från molnslick eftersom den ofta har motsatta förgreningar, som vi har visat i ett tidigare inlägg. De skiljer sig också genom att trådslick har många små skivformade kloroplaster i varje cell till skillnad från molnslick som har bandformade, mer eller mindre vridna kloroplaster. Det är här som det behövs ett mikroskop, och en stadig hand.

Trådslick (Pylaiella littoralis) förekommer med flera generationer under året och är en kallvattensart. På våren är den vanlig i strandzonen där den kan bilda ett bälte. Den förekommer från vattenlinjen ner till ca 5 meters djup. På våren är den kort, filamenten är bara några centimeter långa. Under sommaren växer den sedan till och kan bli ett par centimeter lång. Den är en vanlig påväxt på blåstång, Fucus vesiculosus och andra vattenväxter.

På vågexponerade lokaler blir tofsarna ofta snodda så de ser ut som lite luddiga bruna rep. Jämfört med molnskick så är trådslick som det svenska namnet lite snodd i de nedre delarna och mer trådlik. Men det är såklart en vag karaktär att utgå ifrån, då detta även kan ske på molnslick.

Molnslick (Ectocarpus) förekommer främst på sommaren växande som epifyt på andra alger och vattenväxter men också på stenar och blåmusslor. Molnskick kan även bilda drivande lösa algmattor. Den är luftigare och känns lite slemmig i handen vilket inte trådslick gör.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vissa år är det gott om molnslick (Ectocarpus) och det drivande bruna luddet täcker många andra alger och växter.

Som för många marina arter påverkar salthalten artens utbredning och storlek. Trådslick kan tillväxa i ett brett salthaltsintervall från 1,5 – 45 promille. I en undersökning från 1994 tittade algforskaren George Russell på trådslickspopulationer från lokaler i Östersjön och Atlanten. Studien är publicerad i   Annales Botanici Fennici och visar hur trådslick från lokaler med låga salthalter i Östersjöns brackvatten bildar smalare trådar än vid högre salthalt i Atlanten. Han föreslår att trådslick i Östersjön bör betraktas som en egen underart av Pylaiella littoralis. Denna variant av trådslick förekommer ut till till Öresund men det är möjligt att den även skulle kunna hittas i inre delar av estuarier utmed Atlantens kuster, där vattnet är lite mer bräckt.

Genom att dessa två arter i vattnet ser så lika ut behandlas de som ett artpar i den nationella miljöövervakningen, för det är för svårt (läs: omöjligt!) att säkert bestämma arten vid en inventering i fält. Således kan man andas ut och nöja sig med att kalla dem Ecotocarpus/Pylaiella när man ser dem. Samma sak gäller för flera andra makroalger i Östersjön som blir mindre i storlek än på västkusten och därmed svårare att artbestämma. Hit hör till exempel rödalgerna kilblad Coccotylus truncatus och blåtonat rödblad Phyllophora psuedoceranoides, som i Östersjön slås ihop till Coccotylus/Phyllophora.

Som alla fintrådiga alger är dessa bra på att ta upp näring och snabbt växa till om det blir gynnsamma förhållanden. Vissa år kan blåstången vara nästan helt mumifierad i brunt ludd. Endast de nya topparna sticker upp och fångar det livsviktiga solljuset. Med lite vattenrörelse är det inte säkert att trådslicken får sitt typiska ihopsnodda utseende så för en säker bestämning skulle man behöva ta till ett mikroskop.

DSCF2496

Blåstångens toppar sticker ut ur molnslickens (eller trådslickens) svepning.

Read Full Post »

Vårtecknen är i full gång i havet trots att det kan ligga kvar både is och snö som täcker klippor och stenar. Ljuset håller på att komma tillbaka och algerna kan börja växa till.1-iskla%cc%88dda-klippor

Det är ruskigt kallt att stoppa ner händerna i vattnet och hämta upp stenar som är helt täckta med alger vid bryggan på Askölaboratoriet. De 4-5 cm långa tofsarna av brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis, har övervintrat och börjat växa till trots att vattentemperaturen bara är runt + 2-3 0C. Namnet littoralis passar fint eftersom den ofta förekommer grunt i strandzonen, littoral betyder strand.

De är på väg att föröka sig för första gången, så att om 2-3 månader när fler börjar komma ut till sina landställen, mycket av den grunda hårda botten kommer att vara täckt med nästa generation av trådslick. Förökningen sker genom massor med sporer som släpps ut ifrån enrummiga sporangier som syns som pärlband i celltråden.

4pylaiella-uniloklula%cc%88ra-sporangier

Många av grenarna är omvandlade till sporangier och kommer snart att tömmas på sitt innehåll. Att detta är trådslick och inte molnslick, Ectocarpus siliculosus, känner man igen på att den har motsatta förgreningar. Molnslick har strödda förgreningar och dyker inte upp förrän lite senare på året så bilder på den får jag återkomma till. Molnslick var den första brunalgsarten för vilken hela genomet bestämdes.

5pyllaiella-med-kiselalger

På grenarna till trådslick sitter också klungor med spetsiga smala kiselalger. Lite senare på våren kommer också kiselalger att finnas i massor. Också de är arter som trivs i kallt vatten. På många stenar syns också vackert gröna, ett enkelt cellager tunna hinnor av strutsallat, Monostroma grevillei. Namnet monostroma betyder just att arten består av ett skikt av celler.

monostroma

Strutsallat, som är en grönalg är som det svenska namnet anger strutformad, smal nedtill och blir bredare och splittras upp i långa flikar upptill.   Strutsallat är en marin art och växer på alla typer av substrat som den kan fästa sig vid, stenar, skal och andra grövre alger. Det är också en tidig vår art som blir ca 5-10 cm stor. Den fortplantar sig i mars-maj. Efter det lever den med ett mikroskopiskt stadium till nästa senvinter – tidig vår.

6monostroma-va%cc%88stkust-o-ostron

Släktet Monostroma hör till den mest odlade gruppen av grönalger Asien och och säljs under beteckningen ”hirohano-hitoegusa nori”. Kanske något att prova som sallad om du hittar lite färska och fina strutsallat vid promenaden utmed stranden, långt från utsläpp av förorenat vatten.

Read Full Post »