Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘aquakultur’

Bivalver? Vad är det? Bi betyder två och valv eller valvia, betyder skal. Tvåskaliga! Nu ska vi nämligen fortsätta vårt inlägg om odling av musslor och ostron, som hör till de tvåskaliga molluskerna, bivalverna. 

Som vi berättade i förra inlägget om odling, så är musslor och ostron filtrerare. De sitter stilla och silar ut sin mat ur det passerande vattnet. Beroende på vilken art och hur stor den är så äter de olika mycket och olika stora växt- och djurplankton. Om man simmar över en musselbank med tusentals musslor kan det vara kristallklart för att de har ätit upp varenda partikel i vattnet. Det är lätt att förstå hur viktiga dessa djur är för att hålla havet rent och just egenskapen att filtrera gör dem värdefulla ur ett vattenbruksperspektiv.  

Eftersom bivalverna tar sin mat direkt ur vattnet behöver den som odlar inte mata dem, som krävs med en fiskodling. Bivalver klassas även som extraktiva arter, eftersom de tar upp (extraherar) mer näring ur vattnet än de släpper ut. Genom att odla och skörda bivalver tar man alltså upp näring ur havet. Ett bra sätt att motverka övergödning!  Därför har man startat försök med musselodling i Sankt Annas skärgård på östkusten för att försöka få upp näring ur Östersjön. Salthalten är ju som bekant lite för låg för att musslorna ska komma upp i en ätbar storlek, för oss människor. Här kommer en liten video från 2019 som visar hur de odlar och skördar.

I Sverige idag förekommer odling av blåmussla (Mytilus edulis) och vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis). Det svenska ostronet hittar vi oftast samlade i grupp, så kallade ostronbankar. De lever någonstans mellan 3 och 8 meters djup på relativt sandiga och gärna lätt sluttande bottnar. De vill såklart ha strömmande vatten så att tillförseln av mat är god och konstant. För att ostronen ska fortplanta sig i våra vatten vill de ha det varmt och gott. Temperaturen i vattnet ska helst överstiga 15° C. Det svenska ostronet plockas genom dykning och säljs både i Sverige och på export.

En annan ostronart, det japanska ostronet (Magellana gigas), har under de senaste åren spridit sig längs den svenska västkusten. Den har kommit hit från odlingar längre söderut i Europa, troligtvis från Frankrike eller Holland, och har lyckats smyga hela vägen upp till Norge. Det här ostronet växer snabbt och bildar gärna stora klumpar med flera individer. De gillar till exempel att ligga halvt nergrävda i mjuka sandbottnar, där man kan skära sig riktigt illa om man inte har badskor på sig. Men de kan också sitta på klippor och stenar, ofta just under vattenlinjen. Ostronet är större och skalet har fler håligheter än det svenska ostronet. Vi har sett hur mjuka lerbottnar, som tidigare bestått av enstaka alg-tottar och rikligt med nedgrävda hjärtmusslor, har förvandlats till allt större ostronrev där blåstången snabbt hittar ny mark att etablera sig. Vips har den tidigare till synes ”tomma” lerbotten förvandlats till en tät tångskog. IVL- forskaren Åsa Strand är Sveriges specialist på ostron och musslor, ni har säkert sett henne skymta förbi i media då och då. Hon arbetar bland annat med att ta reda på hur man kan odla detta nya ostron i Sverige på ett sätt som gör att det ändå inte sprider sig. För det är ju ett gott ostron, och en bra möjlighet till inkomst då det är en etablerad art för odling.

På andra sidan Atlanten, I den amerikanska delstaten Maine, kan vi se en liten film om livet som musselodlare.

Den största musselodlaren i Sverige, Scanfjord, hittar vi i Mollösund, på Orust längs med Västkusten. De står idag, enligt egna uppgifter, för 90% av den svenska musselproduktionen är dessutom ledande inom hanteringen av vildfångade ostron (Ostrea edulis och Magellana gigas) och hjärtmusslor (Cardium edule). Företaget har funnits sedan 1979, vilket vittnar om ihärdighet och kompetens. ”Det är lika viktigt att vara snäll mot havet som att vara säker i hanteringen.” Ett bra motto, tycker vi. Du kan läsa mer om varför de anser vi ska köpa odlade musslor och känna munnen vattnas av olika recept på deras hemsida.

”All produktion av musslor kontrolleras regelbundet av Livsmedelsverket för att undvika att musslor med förhöjda halter av till exempel alggifter och bakterier (framför allt E. coli) når konsumenterna. De större musselodlarna använder flera olika områden för odling för att på så sätt alltid kunna ha områden som är fria från alggifter och därigenom kunna säkra regelbundna leveranser. Musslorna kan sitta kvar i odlingen för senare skörd, eftersom de effektivt renar sig själva från skadliga ämnen”. Detta, och mer därtill, kan man läsa mer om på portalen för Sveriges vattenbrukföretagare, svensktvattenbruk.se.

Men det är såklart inte bara glass och ballonger att odla musslor och ostron. Problemen med vattenbruk, precis som med jordbruk, är många och ofta av en klimat- eller väderbaserad karaktär som är svårt att göra något åt. Därför arbetar man ständigt med att utveckla nya metoder för att komma undan problem som is, höga vågor och konkurrens av andra arter på odlingsrepen eller angrepp av parasiter. Ytterligare ett problem är ejdrar, som kan plundra en hel musselodling på bara några timmar. Dessa glupska fåglar dyker ner och rycker loss musslorna och låter sig väl smaka. Många musslor lossar från repen när ejdern river och sliter. Dessa kanske inte blir uppätna, men trillar istället ner på botten, där kan odlaren inte skörda dem. Det blir en ansenlig ekonomisk förlust.

Men att jaga bort eller sätta nät för att skydda musslorna från ejder är inte helt enkelt, eller okontroversiellt. Det är tydligt att det behövs satsas rejlt på att ta fram bättre och effektivare metoder för att skydda en musselodling. Att med musslornas hjälp få bukt med övergödningen är ju något bra.

Musselodlaren Bohus Havsbruk AB hamnade i domstol (och därmed media) 2019 över en musselodling som havererat. Enligt företaget hade odlingen delvis slitits sönder av vinterstormar, men musslorna hade även fått kraftig påväxt av borstkalkmask, vilket gjort dem svårsålda ute på den europeiska marknaden. Och som så ofta kan ett problem leda till flera.

Vi hoppas ändå att detta inte hindrar svensk musselodling från att utvecklas och öka. Att odla extraktiva arter, som tar upp näring ur havet, är bra. Att det dessutom är gott blir ju en bonus. Och till skillnad från lantbruket kan de som odlar i havet i alla fall inte få bevattningsförbud.

Att gratinera ostron i vitlökssmör med lite flagad mandel på, är inte fy skam, minsann.

Vill man äta något gott och ändå miljösmart så är svenska musslor ett mycket bra val. Musslor och ostron är magra livsmedel och källor till bland annat protein, vitamin B12, jod och selen. Det finns otaliga recept på hur man kan tillaga musslor och ostron. Vissa föredrar att äta ostronen råa och levande, men de smakar även mycket bra tillagade, för den som inte lockas av ostron au naturel. Vill du själv plocka ostron måste du ha markägarens tillstånd. Blåmusslor får du däremot plocka fritt. För att inte råka ut för otrevligheter är det bra att ta reda på om det är någon giftig algblomning i området där du har tänkt plocka.

Read Full Post »

När jag var liten brukade min moster, bosatt i New York, skicka torkad eller friterad nori till mig. Ni vet, den där algen som lindas runt maki-rullen när man gör sushi. En bra present eftersom det knappt väger någonting och jag blev väldigt förtjust i den härliga sältan som alger har.  Men i mitten av 80-talet var det inte många som ens visste om att man kunde äta alger. En viss ifrågasättning av förstånd och förnuft från klasskamrater skedde när jag på en skolresa hade torkade alger som snacks medan de andra hade kexchoklad. Och sen blev jag ju som jag blev. Idag kan jag köpa nori-chips på närmsta asiatiska butik eller välsorterad livsmedelsbutik. Vilken lycka!

Så i dagens inlägg tänker jag presentera svensk algodling i stora drag. Och för enkelhetens skull håller jag mig till makroalger, sådana man kan se med blotta ögat, i detta inlägg. 

För den inbitne läsaren av Tångbloggen behövs ingen förklaring av vad makroalger är. Men eftersom vi ständigt ökar i läsarantal, så kan den som undrar läsa på om det här.

Att vi äter alger är inget nytt. De har länge ingått i massor av olika produkter, bland annat som konsistensgivare. Men att äta alger som de är, eller med en lätt tillagning, har börjat trenda i media först på senare år. Ibland ser vi hur algerna beskrivs som superfood, eftersom de innehåller många olika vitaminer och mineraler som är nyttiga.  

Det finns många olika goda arter av alger. Några av våra favoriter från svenska vatten är grönalgerna havssallat (Ulva lactuca) och tarmalg (Ulva intestinalis) och rödalgen söl (Palmaria palmata) som ibland kallats för havets bacon. 

I dagsläget är det främst brunalgen Saccharina latissima, skräppetare men oftast kallad sockertång, som odlas i Sverige. Den kan bli meterlång och ser ut som ett glänsande, brunt krokodilskinn där den vajar i vattnet. Just odling av sockertång har vi skrivit om vid flera tillfällen på Tångbloggen. Odling av makroalger sker idag på västkusten, där salthalten är tillräckligt hög. 

Man ”sår” de mikroskopiskt små algerna på rullar av snöre inne i bassänger med bra förhållanden av ljus, temperatur och näring. Lite som att dra upp plantor i ett växthus tidigt på våren. Fast med Saccharina sår man efter sommaren, för de växer till under vintern. När de växt till sig några centimeter lindar man snöret med bebisarna runt ett tjockare rep, fäster putteflöten i det och hänger ut det i sin tångodling. Och där vajar de i vågorna och växer till. Du behöver varken vattna eller gödsla.

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Algodling kallas ibland för “blå fånggrödor” eftersom de inte gödslas, som grödor på land, utan tar upp näring ur vattnet. En algodling kan därför vara till stor nytta i havsområden där man har problem med övergödning. Dessutom så hjälper ju alger till att producera syre genom sin fotosyntes. Och syre är ju något vi alla behöver. Då kanske du undrar varför man inte odlar alger i hela Östersjön för att lösa övergödningsproblematiken där? Tyvärr så är det inte många av de arter man odlar idag som klarar av att växa i Östersjöns låga salthalt, annars hade algodlingar nog guppat längs hela Östersjökusten. Men visst finns det möjligheter. Utmaningarna ligger delvis i att hitta lämpliga arter, men också system för odling som fungerar, ger bra avkastning och klarar av en kall vinter med is om så behövs. 

Men man kan såklart även odla alger som inte passar till livsmedel. De kan istället användas till rötning för biogas, nya plastmaterial eller som gödsel till landbaserad odling. Och vi har ju tidigare berättat om möjligheten att minska kossornas pruttande med tillsats av rödalger i deras foder. Det är nog bara fantasin som sätter stopp för vad man kan använda alger till.

I Danmark har man kommit lite längre med odling och användning av makroalger. Förutom sockertång skördar de även havssallat och söl. På tang.nu kan du se på fina bilder från olika projekt och träna upp din danska. 

Finns det då någon som odlar alger ”på riktigt” i Sverige? Vi har ofta fått frågan om var man kan köpa svenska alger. Tidigare har vi berättat om Catxalot, som ordnar tångsafari och skördar samt säljer ”vild” tång. Men det finns faktiskt två kommersiella sjöbönder som har kommersiella odlingar. Den ena är Nordic Sea Farm, utanför Strömstad, som äntligen fått till en hemsida med försäljning av sina produkter. Smaskens!! Än så länge marknadsför de endast sockertång, men vi hoppas på att de utökar sortimentet med fler goda arter. På sidan finns såklart även några recept med tång. Det finns även recept hos Bohus Sea Culture, som har sin odling utanför Gåsö strax söder om Lysekil. De säljer inte online ännu, men listar sina återförsäljare så du kan hitta deras produkter. 

Vi hoppas såklart att algodling ska bli en näring som fler vågar satsa på inom en snar framtid. Och det borde ju gå hand i hand med politikernas vision för att öka vattenbruket, både de svenska och uppe på EU-nivå. Sedan 2017 har Sveriges nationella livsmedelsstrategi signalerat till livsmedelssektorn att den bör bli mer hållbar, samt att den inhemska matproduktionen behöver ökas. I linje med detta uttalade mål fick centrumbildningen “Blå mat- Centrum för framtidens sjömat”  nyligen pengar från forskningsrådet Formas.  

Centrat är nationellt men har en stark förankring i Västra Götalandsregionen, då många av företagen och forskningsinriktningarna är kopplade till den marina miljön. Centrumet ska bedriva en behovsdriven forskning i samverkan med näringen inom sjömatens hela värdekedja från primär produktion till process- och produktutveckling, samt skapande av hälsosam svensk sjömat. Vi kommer självklart att följa upp hur det går och rapportera om det här på Tångbloggen.

Men det behövs ju sjöbönder som odlar och kunder som köper produkterna också. Varför inte låta 2021 bli året då du antingen provar alger för första gången, eller lär dig ett nytt alg-recept? Det finns ju så mycket gott man kan laga där alger ingår som grönsak eller krydda. 

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »