Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘överfiske’

Det finns en massa spännande fiskar både i tångbältet och utanför i vattnet. För att hålla koll på hur sammansättningen av fiskar förändras görs det provfisken. Senast gjordes ett provfiske i Mysingen, utanför Nynäshamn i Stockholms södra skärgård. Nu finns ett antal korta videofilmer som visar vad man kan fånga i sitt nät. En art som fanns med i fångsten var gärs (Gymnocephalus cernuus), även kallad snorgärs, snorpäls eller snorluv . De många namnen med snor i sig hänger ihop med att gärsen har slemfyllda gropar bakom huvudet. 

Gärsen har också vassa taggar som är lätta att göra sig illa på när man tar den ur nätet.

Bland arterna som fångandes  i nätet fanns också tånglake, Zoarces viviparus, som är rödlistad. Tånglaken är en stationär art, den vandrar inte över stora områden som många andra fiskar och lämpar sig därför att använda som indikator på miljögifter då den avspeglar tillståndet i vattnet just i närområdet. Den används som indikatorart vid ekotoxikologiska studier, både på cellulär och individnivå, där störningar och påverkan på artens reproduktion t.ex. undersöks.

Tånglaken är stationär och en bra indikator på miljögifter. Den är också rödlistad.

En relativt ny introducerad art i Östersjön är svartmunnad smörbult, Neogobius melanostomus. Den hittades första gången utanför Muskö för 7 år sedan, 2013 i samband med ett provfiske. Nu vid provfisket på hösten var den en vanlig art i nätet.  

Svartmunnad smörbult är en riktigt god matfisk, som vi på Tångbloggen berättat tidigare om. Nu finns ett projekt där planen är att utveckla ett fiske på svartmunnad smörbult i skärgården. Kanske kommer du kunna köpa den hos din fiskhandlare snart.

Den svartmunnade smörbulten äter allt möjligt av småkryp, andra fiskars rom och musslor. En risk, eller möjlighet, beroende på hur utvecklingen blir om svartmunnad smörbult kommer in i Mälaren, är att den kommer att påverka förekomsten av vandrarmusslan (Dreissena polymorpha), ibland även kallad zebramusslan. Vandrarmusslan kom troligen hit med barlastvatten eller sittande på något fartygsskrov. De första fynden är från Mälaren runt 1926, för snart hundra år sedan. Där är den idag välspridd och bidrar till en klarare vattenmiljö genom att den filtrerar plankton och små partiklar ur vattnet. En testodling med vandrarmussla utfördes för något år sedan med målsättningen att rena vattnet och kunna samla in fosfor och kväve. Så vad kommer att hända när svartmunnad smörbult sprider sig i Mälaren? Kommer den att äta upp så mycket av vandrarmusslan så att vattnet blir grumligare och siktdjupet minskar? Att svartmunnad smörbult kommer att ta sig in i Mälaren är säkert, frågan är nog mest hur länge det dröjer. 

I väntan på att fiska svartmunnad smörbult kan det vara spännande att prova vår inhemska art, braxen (Abramis brama), som fortfarande har en betydelse som matfisk, speciellt i Skåne. För 30-60 år sen var den dock en viktig matfisk i hela landet. Den fångas med nät, ryssjor eller bottengarn och har en kommersiell betydelse i vårt grannland Finland. En kort video visar fisket efter braxen med ryssja i Lumparen på Åland, ett Baltic Fish projekt.

Braxens mun är anpassad för att samla mat från botten. Den är en riktig Östersjöfisk och finns inte utmed kusten i västerhavet.

Ett hållbart fiske av arter i Östersjön kommer att vara av betydelse för hur de grunda kustmiljöerna utvecklas, både för sammansättningen av fiskarter, tångsamhället alla de mindre kräftdjur, snäckor och musslor som lever där. Här kan braxen vara en art som är väl värd att prova att fiska och äta. Eller kanske testa en braxenburgare? Har du inte smakat braxen tycker jag du ska göra det. Mums! Men, som med all verksamhet, gäller det att fiska just med insikten om att bibehålla balansen i fisksamhället och inte i framtiden överfiska, varken braxen eller kanske en ny introducerad art som den svartmunnade smörbulten. 

Read Full Post »

Midsommar har just passerat och nu väntar förhoppningsvis en lång, skön sommar med lite ledighet och tid för kontemplation. Men icke så för alla oss på Tångbloggen.

I höstas fick jag möjligheten att utföra ett projekt som jag varit sugen på i 15 år, sedan jag gjorde mitt magisterarbete i Filippinerna och studerade odling av sjögurkor. I Asien har man länge ansett sjögurkan vara en eftertraktad delikatess, bêche-de-mer, något som avspeglas i dess kilopris. På grund av detta, och det sorgliga faktum att många arter fiskats långt över hållbarhetens gränser, har man i Kina, Japan och Indien utvecklat protokoll för odling och uppfödning av denna eftertraktade tagghuding.

Sjögurkans roll i det ekologiska sammanhanget är att den äter organiskt berikat sediment, vilket kan uttryckas som att den äter sådant som trillar ner på botten, och på så sätt städar den havsbotten. Sjögurkan har således en viktigt roll och förtjänar all hyllning och respekt den kan få.

Under våren har jag förberett ett fortplantningsprotokoll och byggt ett litet kläckeri för röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, på Kristinebergs marina forskningsstation. Stationen är en av världens äldsta marina fältstationer och ligger mittemot Lysekil, vid Gullmarsfjordens mynning.

P3010676.JPG

Det är lätt att se hur röd signalsjögurka fått sitt svenska namn.

Här i fjorden har den röda signalgurkan frodats i gamla dar, åtminstone om man pratar med de äldre fiskarna från trakten. De brukade få den som bifångst i hummertinor och kräftburar. Men förekomsten har minskat med åren och nu ser den yrkesfiskare jag pratar med knappt 10 om året.

Min första och största önskan är att detta projekt ska producera några hundra små sjögurkor som vi kan sätta ut i ett skyddat område i Gullmarsfjorden för att förstärka det befintliga beståndet. Det är nämligen viktigt att de inte blir för få.

Sjögurkor har yttre befruktning. Under sommaren samlas de i grupper för att på någon hemlig kemisk signal släppa ut ägg och spermier i vattnet och på så sätt säkra populationens fortlevnad. För att det ska bli en lyckad befruktning behöver de vara många djur, så att det blir tillräckligt hög koncentration av könsceller i vattnet. Men prövningarna är långt ifrån slut där. Sjögurkor har en livscykel som går igenom flera olika stadier via metamorfos (förvandling) innan de får det vuxna djurets form.

Foto: Ellen Schagersröm

Under fortplantningen ställer sig sjögurkorna upp på detta vis. Här ser vi en hane som släpper ut spermier genom gonoporen på huvudet.

Det första larvstadiet simmar fritt i vattnet, tillsammans med andra plankton och livnär sig på mikroskopiska encelliga alger. De kallas auricularia-larver och är ungefär 300 µm stora. Som plankton är man mat åt många av havets djur.

Auricularia larv

Den fritt simmande auricularia-larven äter växtplankton. Den päronformade ljusgula delen inuti larven är magsäcken. Munnen är på mitten, ungefär.

Efter några veckor ändrar de både form och storlek. De krymper och blir istället en liten rund boll med en tofs i toppen och har rader av små hår runt sig. Under detta stadium, doliolaria-stadiet, äter de inte alls. Det kan närmast liknas vid en fjärils puppa-stadium. Stora förändringar i anatomin sker här.

Efter bara några dagar sker den sista metamorfosen och den lilla bollen omvandlas till något som börjar likna en sjögurka. Den nu bildade pentctula-larven lever fastsittande på något lämpligt hårt underlag. Den lilla larven håller sig hårt fast med den lilla sugfoten (analpoden) som har formats vid dess bakdel. Med sina fem små muntentakler sträcker den sig omkring så långt den når för att äta bentiska (bottenlevande) mikroalger så den blir stor och stark. Det viktiga är att den får i sig så pass mycket mat att den kan bilda fler små slangfötter. Först då kan den börja röra sig fritt över ytan och hitta mer mat. När den har blivit 1,5 mm stor kallar vi den för juvenil. Den ser nu ut som en sjögurka, även om den är yttepytte liten. Vi vet inte ännu hur lång tid den här processen tar för vår svenska signalsjögurka. Hos tropiska och tempererade arter når de juvenil-stadiet på ca 60-90 dagar. Men i våra kalla vatten brukar utvecklingen ta längre tid. Det är inte omöjligt att det kommer ta upp emot 120 dagar. Det är en av många frågor vi hoppas kunna svara på i projektet, och lägga upp bilder på här på Tångbloggen.

I Kina har man ett väl utvecklat vattenbruk. Där odlar man gärna flera olika arter tillsammans, eftersom man har förstått att de kan gynna varandra om man balanserar mängderna av varje art mot de andra. Genom att odla alger tillsammans med ostron och sjögurkor kan man få toppkvalitet på samtliga tre ingående arter. Ostronen gynnas av det syrerika vattnet som algerna skapar. Algerna får extra näring av ostronens utsläpp av näringsämnen. Dessutom filtrerar ostronen bort mikroalger ur vattnet så det blir klart och släpper igenom solljuset till algerna bättre. Avföringen från ostronen och bortryckta delar av algerna hamnar på botten och äts upp av sjögurkorna. Utan sjögurkorna hade avfallet under odlingarna istället brutits ner av bakterier som bildar svavelväte, något som har negativ inverkan på de flesta organismer. Denna form av vattenbruk, där näringen går runt i systemet, kallas cirkulärt. Genom att efterlikna ett naturligt kretslopp och balansera det rätt, belastas den kringliggande miljön minimalt.

Cirkulärt.jpg

Man tror det kanske inte när man ser djuret, som ser ut som om en korv fått barn med en bit sushi, men sjögurkor är känsliga och tycker inte om att bli hanterade av människohänder. Förekomsten av sjögurkor i klappakvarier, där små nypiga barnhänder klämmer utan urskiljning och förståelse, är en fruktansvärd stress för dessa stillsamma djur. Bättre då att beundra dem genom akvariets glas utan att ta på dem. Man ska inte förgripa sig på någon som inte kan ge samtycke, oavsett art.

Vill du se röd signalsjögurka i sommar rekommenderar jag ett besök på nyrenoverade Havets Hus i Lysekil, eller ett dyk i Gullmarsfjorden.

Du kan även läsa ett par trevliga artiklar i bland annat GöteborgsPosten och på SVT Nyheter.

Read Full Post »