Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘våtmark’

Måndagens medverkande var Sam Dupont och Kerstin Johannesson båda från Göteborgs universitet, tillsammans med Bo Gustavsson, Stockholms universitet och Lars Arneborg, Sveriges Meterologiska och Hydrologiska Institut, SMHI.  Ordförande var Emma Norhén som också är ordförande i Miljövårdsberedningen.

De medverkandes presentationer och diskussioner gav mig lite tankar som jag vill dela med mig. En fråga som bara snuddades vid var hur Östersjön med sin unika blandning av sötvattensarter och marina arter kommer att påverkas av de förväntade högre vattentemperaturer kombinerat med lägre salthalt som klimatförändringar innebär. 

Det har gjorts en del studier av marina arter som vandrat in i Östersjöns brackvatten för ca 8000 år sedan. Då gick Östersjön från att ha varit en insjö, Ancylus sjön till att bli Littorina havet. En jätteförändring för alla sötvattensarter. Efter att isen drog sig tillbaka så höjdes successivt landet och sunden i Danmark grundades upp och vattenutbytet blev allt mindre. Du hittar mer att läsa om de stora förändringar som skett och havets geologiska historia på Havet.nu.

Ancylus sjön – isen drar sig tillbaka. Mycket av dagens landområden ligger under ytan.
Littorina havet. Landhöjningen fortsätter och Östersjön blir långsamt mer avsnörd.

Under de senaste 7000-8000 åren har många marina arter vandrat in i Östersjön. De visar på tydliga genetiska anpassningar till denna nya miljö – som har en relativt sett låg salthalt, knappast något tidvatten men stora variationer i vattenstånd. Dessa förändringar har skett mycket snabbare genom ökade halter av växthusgaser i atmosfären.  Idag finns tre tångarter i Östersjön, blåstång (Fucus vesiculosus), sågtång (Fucus serratus) och en nu för Östersjön unik art smaltång (Fucus radicans). Smaltången har hunnit utvecklas under de 7000 år som salthalten varit någorlunda stabil i Östersjön.

Tre viktiga tångarter på Östersjöns klipp-och stenbottnar.

Med klimatförändringen förväntas det regna mer, vilket gör att mer näring kommer att rinna ut med åar och floder från omgivande marker.  Det kommer att bli viktigt att redan nu göra åtgärder som bidrar till att binda näringen på land och minska tillförseln av näring till Östersjön. Detta kan göras genom anläggning av våtmarker, som dessutom kan fungera som lekplatser för gädda och abborre.

Salthalten kommer att minska i Östersjön.  Bottenviken och Bottenhavet kommer att mer och mer likna stora sjöar. På samma sätt kommer de innersta delarna av skärgården att bli mer utsötade.  

Storskalig bild av salthalten i Östersjöns ytvatten som påverkar de grunda produktiva miljöerna.

Den översiktliga kartan på salthalter visar helt annat än när vi går in till kusten där alla våra stora floder mynnar och förändringen i salthalt kommer att  märkas mycket snabbare.

De marina arterna som delvis hunnit anpassa sig under denna korta period i Östersjöns historia när salthalten var tillräckligt hög, som kommer att tvingas flytta söderut. Och efter dem följer en massa sötvattensarter. När det gäller fleråriga stora alger på klipporna finns det inte några som kan ersätta tångarterna men på mjuka bottnar finns det många fler arter som kan stå för syreproduktion och ge skydd åt fiskyngel och småfiskar. Ålgräs, Zostera marina har med andra ord många arter som kan ersätta den på de grunda bottnarna i Egentliga Östersjön. 

Många kustområden har låga salthalter. Med ökat regn och mer avrinning kommer de att bli allt mer utsötade. Marina arter försvinner och sötvattensarter tar över. Kartan från Svealands kustvattenvårdsförbund.

Så, om dessa funderingar stämmer borde vi väl inrikta den långsiktiga planeringen på att skydda de grund lekmiljöer för fiskarter som gädda, abborre och gös. Och mynningsområden för vandrande lax. Dessutom blir det speciellt viktigt att fundera mer kring vilka sötvattensarter som kommer att stå för viktiga funktioner i en allt sötare Östersjön? Blir det rotade vattenväxter som betydelsefulla syreproducenter? Hur gör vi så att det finns gott om sötvattenssnäckor, små kräftdjur och larver som mat till fisken? Och skall vi starta odlingar av främmande arter som vandrarmussla (Dreissena polymorpha) och kinesisk ullhandskrabba (Eriocher sinensis)?

Kinesisk ullhandkrabba – kan bli en delikatess i framtiden?

Det finns så många på vilka åtgärder vi bör satsa på för att möta klimatförändringarna. Några kanske kommer att tas upp på onsdag när ämnet är ”Kusten -där alla vill vara”.

Read Full Post »

Det kom ett brev, eller snarare en kommentar, till Tångbloggen. Den löd såhär:

”Hej,

Angående tång, alger och andra vattenväxter. Anser ni att det skulle finnas mening med att odla t.ex. tång för att sedan skörda för att på så sätt minska övergödningen i havet? Skulle detta i så fall vara möjligt och meningsfullt att göra lokalt i vikar/hamnar i Östersjön där vattenkvaliteten är sämre idag? Det vore intressant med en längre utläggning om/hur man kan odla/skörda t.ex. tång med avseende på att förbättra vattenkvalitet och minska miljögifter mm! Går det att göra i liten skala för gemene man?

Vänligen
Tom”

Funderingen är skribenten inte ensam om. Det kommer då och då liknande frågor till oss, så nu passar vi på att föra ett lite längre resonemang kring detta. Häll upp en kopp te/kaffe och följ med.

Övergödningen i Östersjön är på en otroligt stor skala, men visst kan man göra lokala punktinsatser. Det man måste komma ihåg är att vatten rör på sig, till skillnad från jord. Om du skulle rena en kubikmeter vatten vid din brygga, är det vattnet någon annan stans en timme senare. På land kan du jordförbättra en plätt i din trädgård, och då är just den plätten förbättrad i några år. Så om man vill komma åt problemen med övergödning så är det vid källan man ska lösa problemet. Och källan är på land, om det inte är toalettavfall från båt som råkar hamna i vattnet istället för i den avsedda anläggningen.

Så hur ska man gå tillväga om om vill förbättra sin lokala badvik?

Först bör man spåra upp varifrån näring kan komma ut i viken. Det brukar alger som grönslick (Cladophora glomerata) kunna skvallra om. Där grönslickan växer mörkt grön brukar det finnas en näringstillförsel.

Cladophora i strandkanten

Grönslick med god tillgång på näring

Uppenbara källor är såklart bäckar, åar och diken. När man har kartlagt dessa är det dags att ta reda på vart i vattendraget näringen kommer ifrån. Det kan vara en kohage, ett stall, åkrar, ett gammalt torp som någon ”glömt” fixa avloppet på. Det finns oftast många näringskällor längs ett vattendrag, det är fullt naturligt.

För att minska näringstillförseln och därmed förbättra vattenmiljön i viken kan man därför ansöka om att anlägga en konstgjord våtmark. Dessa fungerar som näringsfällor, där en krokigare fåra saktar ner vattnet så att olika växter hinner ta upp mer av näringen ur vattnet innan det rinner ut i viken. Raka diken gör att vattnet rinner för snabbt för att växterna ska hinna ta upp några större mängder. Om man tar någon meter av exempelvis åkern på varje sida diket kan man återskapa ett naturligare flöde. Några kvillande krokar i bäckfåran, inplantering av kväveälskande växter och kanske en damm eller två har även visat sig vara mycket effektivt för att öka djurlivet kring en anlagd våtmark. En utvärdering av Naturvårdsverket där man modellerat på befintliga data visade dock att ur ett rent vetenskapligt, mätbart pespektiv så är det svårt att säga om våtmarker hjälper. Detta baserades dock på att man saknade det data som behövs för att säkert kunna dra den slutsatsen. Det varierar ju nämligen kraftigt mellan regniga och torra dagar, vår eller höst, samt var i landet och på vilken jordmån man befinner sig. Som alltid måste man se till just den plats man befinner sig på. Småskalighet och lokal variation är dt man måste ta i beaktnade. Sverige är ett avlångt land…

En systematisk utvärdering utförd av en expertgrupp på EviEM under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet, visar att våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten. Den årliga relativa minskningen, eller reningsgraden på årsbasis, är i allmänhet hög för både totalkväve och totalfosfor .  Minskningen av näring i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år) beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.

Man kan dessutom plantera/gynna vass och säv att växa vid mynningen av vattendrag i viken. Denna växtlighet bromsar vattnets hastighet, så att näringen inte sprids ut i hela viken utan hinner med att tas upp just vid utflödet. Om man dessutom skördar vass och säv på hösten, så tar man ju bort näring som annars skulle återgått till vattnet. Vassen kan man kanske ha som strö till kossor och hästar, till täckodling, varmbäddar eller något annat kul.

Kom ihåg att man inte får ändra på vattendrag utan tillstånd från Länsstyrelsen. Sommarens snackis blev ju den uträtade bäcken i Tylösand. Ajabaja!

Att kunna odla sina egna alger i viken likt en kolonilott under vattnet vore ju drömmen. Men tyvärr är Östersjön inte särskilt lämpad för detta. Det är framförallt den låga salthalten som sätter käppar i hjulet för detta. Den innebär nämligen att de få tångarter som klarar av att växa inne i det bräckta vattnet lever under stressade förhållanden. Tillväxten är långsam och algerna i Östersjön blir oftast mycket mindre än på den saltare västkusten.

Ska man dessutom odla för att få upp näring ur vattnet kommer det krävas otroliga areal för detta, just för att vattnet rör sig. Att odla algen grönslick som fångstgröda innebär att man även måste kunna skörda den minst en gång om året, kanske oftare. Ställningar likt ”solcellspaneler” skulle kunna användas för att få grönslicken att växa på, men de kommer inte växa mer än ner till 40-50 cm djupt, så ytan måste vara stor. Dessa skulle i sin tur skugga ut all annan vegetation och därmed istället ha negativ påverkan på bottenmiljön lokalt, och DEN ligger ju stilla. Men vattnet flyter på. Fast alla dessa strukturer i viken kommer ju påverka hur vatnet rör sig, och vem vet hur det kan komma att påverka… Nej, det är nog inget som man enkelt kan genomföra om man ens skulle få tillstånd för det.

Problemet med miljögifter löser man inte heller med alger eller andra rotade undervattensväxter, som t.ex.  ålnate, borstnate och slingor. De kan ta upp tungmetaller från sedimentet och göra metallerna tillgängliga för betande snäckor och andra småkryp. På så sätt blir tungmetallerna tillgängliga i näringskedjan. Och oftast brukar rekommendationen vid förörenat sediment vara att INTE röra runt i det. Ska man skörda rotade vattenväxter, som lagrar näringen i just rötterna, så rycker man ju upp dem och därmed kommer föröreningen upp i vattnet igen, och sprids över större ytor när vattnet flyter vidare.

Däremot kan växter som växer i våtmarker även användas för att ta upp tungmetaller. I våtmarken kan rening av näring kombineras med att samla in föroreningar som t.ex. tungmetaller i växternas biomassa, som sedan skördas och tas om hand på lämpligt sätt.

Det är knepigt med vatten för att det är just vatten. Lättare då att angripa problemen vid källan, på land. Anlägg en våtmark så kanske du får köra en liten grävskopa!

Read Full Post »