Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brännmanet’

Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.

Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.

Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.

Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.

 

Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalis frodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.

Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides  med några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.

Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen. 

Read Full Post »

Karta över Saltö, en av öarna i Kosterhavets Nationalpark

Det är stor skillnad på hur mycket skräp som kommer i land på olika stränder. Här vid min hemma strand på Rådmansö brukar jag knappt hitta något skräp alls på stränderna. Här är det mycket mer skräp av alla möjliga sorter som ligger utmed vägarna. 

På västkusten i Strömstadsområdet, kommer en hel del in från havet även om min personliga känsla är att det är mindre än förr om åren.  Vissa av stränderna ligger mer öppet mot havet och det är de som får ta emot mest skräp och drivande virke.

En av dessa Saltö som ligger i Kosterhavets nationalpark. Där finns en strand Ängklåvsbuken som ingår i studien av hur mycket skräp som hamnar på land. Här samlas skräpet ihop och vägs två gånger per år. Inget plockas bort mellan gångerna men en del kan samlas ihop en bit upp på stranden. 

Massor med flaskor väl ihopknutna i en trasig vit tank.

För att inte plastflaskor skall blåsa iväg och kanske hamna i vattnet igen, har någon ordentligt knutit ihop ett gäng med en lina. Det finns också andra stränder där det ligger mycket plats föremål inne ibland tången. Det är mycket mer svårstädat. 

Men när jag gick på en stig utmed stranden blev jag förskräckt över en massa vita plast, som låg på stigen, såna som man burkar ha runt paket. Fast de här var lite smalare! Och de ligger i tångvallen också. När jag undersökte det närmare var det tur nog inte plastskräp utan vita blad a ålgräs, som helt tappat färgen. Så allt är tursamt nog inte plast även om det ser lite plastigt ut. 

På senhösten kan det ligga många ”plastpåsar” som när man kollar närmare visar sig vara torkade brännmaneter.

Read Full Post »

Nu har de flesta träd tappat sina löv och höstens starka färger försvunnit. Vill du se vackra höstfärger så kommer här mitt andra vykort från akvarierna på Tjärnö marina laboratorium. En kavalkad fylld med sprakande färger istället för toner i mörkblått. 

Inte mycket färger – men hur ser sjögurkan ut som ligger längst till vänster om den kommer upp till ytan?

När vi plockar upp djur ifrån större djupområden visar det sig att de inte alls har mörka färger utan ofta är tjusigt röda, orange eller rosa.  

När det röda ljuset försvinner med djupet, ser allt rött ut att vara svart. Den röda signalsjögurkan som lyser röd på ytan är näst intill onsynlig på djupet.

Dessa färger fungerar som kamouflage, inte avskräckande. På stora djup ser de nämligen mörka ut eftersom ljuset inte når dit ner. Det innebär att när vi stannar framför ett upplyst akvarium och förtrollas av de fantastiska färgerna på sjöstjärnor, anemoner och koraller får vi vara med om en unik upplevelse. 

Sjöanemon och sjöstjärna, troligen en röd solstjärna och flera stenar med rosa överdrag av olika kalkalger.

Hästsjöstjärna, Hippasteria phrygiana lär äta läderkorallen Död mans hand, Alcyonium digitatum. Syns på det högra fotot.

Rödalgen tandskåring, Odonthalia dentata, är vackert mörkt röd i färgen. Den har en sågtandad kant därav namnet. Den växer från några meters djup ner till ca 25 meter, men är vanligast mellan 10 – 15 meter. 

Ner till ca 20 – 25 meters djup i det klara rena vattnet i Kosterrännan finns det tillräckligt med blåaktigt ljus, komplementfärgen till rött, för att rödalger skall kunna tillväxa även om det går långsamt. 

På bilden syns taggig skorpalg och andra arter av kalkalger. På en sten växer några skott av kaggargenalg och nere till vänster syns en bägarkorall.

Alger som t.ex. slät kalkskorpa, Phymatolithon lenormandii. och taggig skorpalg Lithothamnion glaciale bildar rosavioletta överdrag på stenar. Färgen får de genom att de lagrar in kalk i cellväggarna. Det finns många arter av kalkalger så det är inte lätt att artbestämma vilken art det är bara från ett foto. Bägarkorall, Caryophyllia smithii, är en ensamlevande korall som blir ca 2 cm i diameter med ett bägarformigt kalkskelett. I detta skelett sitter den genomskinliga kroppen som varierar i svagt röda till orange färger. En individ av bägarkorall syns längst ner i bilden till vänster.

Sitter på stranden och funderar på att dyka i.

Nu är det lite sent och för kallt i vattnet så jag väntar till nästa sommar. Men då är det toppen att brännmaneter syns tydligt där de ligger och driver inne ibland tången!

Read Full Post »

För den som vill lyssna på ett webbinarium om artbildning i Östersjön kommer Kerstin Johannesson att berätta om ”Östersjöns- vårt svenska Galapagos” på onsdag kl. 18.00 -19.00. Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare för Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Om forskning och utbildning vid fältstationen Tjärnö har Tångbloggen berättat många gånger. Det är där som flera av Stockholms universitets marina fältkurser ges.

Vy ut över Tjärnöviken. Laboratoriet och båtar syns till höger.

Tillsammans med Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation i Trosa skärgård, har det varit möjligt för mig och många andra att kunna jämföra Östersjöns artfattiga ekosystem med Västerhavet.

Bild av Askölaboratoriet i morgonsolsken.

På båda stationerna finns också goda möjligheter att göra jämförande studier av samma art och hur den lever och förökar sig i marint respektive brackvatten. För min del har det handlat om blåstång (Fucus vesiculosus) som hunnit tappa flera anpassningar, som att tåla uttorkning och infrysning, när den flyttat in i Östersjön. Det tål däremot blåstången som förekommer i ett grunt bälte utmed kusten i Västerhavet och Nordsjön.

Klippa i Tjärnöviken med ett smalt tångbälte nära ytan. En brännmanet flyter i ytan och under den syns en introducerad art, sargassosnärja (Sargassum muticum)

Vill du veta mer är det bara att anmäla sig till denna öppna populärvetenskapliga föreläsningen på Kungliga Vetenskapsakademin på onsdag sen eftermiddag. Det blir ett djupdyk i anpassningar och hur snabbt genetisk variation kan ske i en ny ung miljö som Östersjön.

Read Full Post »

När jag kom ner till västkusten för tre dagar sedan var det högvatten efter en längre period med riktigt lågt vatten. Spåren på stranden var tydliga. Blåstångsplantorna var helt bruna och döda från uttorkning och lukten från uppspolade ruttnande ostron och blåmusslor kändes lång väg. Det låg också intorkade tunna skinn av brännmaneter ovanför stigen i gräskanten. Allt tecken på att det varit ett högvatten för ett tag sedan.

En massa ålgräs låg i stora högar utmed stranden nedanför vissnade bruna bohusmarrisp. Att vattenståndsväxlingen kan gå snabbt visade sig på söndagen då det sjunkit med över 40 cm och sundet nästan låg torrlagt igen.

Det ligger mycket tång och massor med vita tomma snäckskal i strandkanten och vita skalhalvor från det japanska jätteostronet tillsammans med havstulpaner på mörka stenar. Ett tydligt hösttecken på västkusten är de nästan genomskinliga kammaneterna som ser ut som tomma krusbär.

På stranden som ingår i skräpstudien på Saltö naturreservat, har skräpet som samlades in förra gången jag var där helgen 24-25 september, transporterats bort. Men en massa nya plastsaker har drivit in. De är definitivt det färgrika inslaget på stranden. Backar i grönt, blå och orange, dunkar och en bunt plasthandskar. Den blå plasthandsken hade massor med havstulpaner och hydroider växande på både ut- och insidan så den måste ha legat länge i vattnet. Hur länge går inte riktigt att bestämma. Arterna är också vanliga vid svenska kusten.

I vissa fall kan datummärkning vara riktigt intressant på ett annat sätt än som det var tänkt. Hittade en norsk mjölkförpackning, den var lite sliten och daterad bäst före 27 september!

Så eftersom stranden var städad från skräp i slutet av september så har mjölken troligen varit ute i sjön i flera veckor innan det hamnade på stranden på Saltö. Visst skulle det vara bra med både datummärkning och angivet vem som slängt i alla saker som flyter iland! När vinden vände spred sig en läskig lukt och jag fick syn på en död säl som kommit ganska långt i förruttningsstadiet. Det var dags att lämna stranden för denna gång. Kanske ligger det ett rent sälskelett där nästa gång?

Read Full Post »