Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘radio’

Idag lördag var det tidig uppgång och plums i vattnet innan klockan slagit sju. Den morgonpigga radiolyssnaren kude då höra mig och fantastiska professor Angela Wulff i P1’s Naturmorgon

berätta om stora och små alger vid Släggö i Lysekil. Badande reporter var Karin Gyllenklev, som inte lät svalt vatten (10 grader) hindra henne från att ge lyssnarna en in situ-intervju från havsytan.

Reportern i vattnet, professorn håller i sladden och Tångbloggen gör sig redo att plumsa ner i det blöta.

Vi pratade både om de stora bruna algerna, som sågtång, fingertare, blåstång och sockertare, men även om fintrådiga rödalger och skimrande grön havssallat som växer på stenar täckta av rosa kalkalger.

Angela Wulff presenterade sina favoriter, de mikroskopiska bottenlevande kiselalgerna, för lyssnarna. De är så små att man inte kan se dem en och en utan att ha mikroskop, men när de samlas i stora mängder kan de ses som bruna fläcker på grunda sand- och lerbottnar. Dessa kiselalger är otroligt viktiga för livet på vår planet och bidrar faktiskt med en femtedel av allt syre i vår atmosfär.

När Karin låg i sin badring (mikrofonen fick inte bli blöt), kikade vi även på fortplantningstoppar hos både blåstång (Fucus vesiculosus) och sågtång (Fucus serratus). Blåstången växer närmre ytan än sågtång, eftersom den klarar av att hamna uppe i luften ett tag ifall det blir lågvatten. Sågtången gillar inte alls att torka ut, så den växer lite djupare. Så här års ser man blåstångens runda, knottriga fortplantningstoppar guppa uppe på eller precis under ytan intill strandkanten. Sågtången har däremot platta fortplantningstoppar, även de är knottriga. Precis som hos blåstång är det skilda han- och honplantor hos sågtång.

De gulprickiga, knottriga topparna på sågtången i mitten är fortplantningstoppar. De vita prickarna som syns på tången uppe till höger är kryptostomata, gropar med små hår som hjälper tången att ta upp näring ur vattnet.

På fredagen passade Karin på att rekognisera tångbältet på utsidan av vågbrytaren vid Släggö. Då var även solen framme och lät algerna glittra i sprakande färger. Jag passade på att visa henne vilken fantastisk färg och form som finns hos alger, samt det ”busk och ört-skikt” av mestadels olika rödalger som döljer sig under en tät tångskog.

Sågtången bildar en tät skog på havets botten. Men det döljer sig mycket spännande UNDER tången som vi får berätta om en annan gång. Både jag och Angela har MYCKET mer att berätta om alger…

Read Full Post »

Om du vaknar tidigt av fågelkvittret imorgon kan du slå på radion på P1. Klockan 06-08 sänder vi Naturmorgon från Lysekil och det handlar bara om alger!! Häng med på ett dopp under ytan, ner i tångskogen.

Read Full Post »

Idag måndag kan du höra Tångbloggen prata om hur man samlar och äter alger i P4 Extra klockan 14:15.

Många undrar säkert om är säkert att samla alger själv. Det finns inga direkt giftiga alger i Sverige, men man bör låta bli att äta alla fintrådiga alger som till exempel grönslick, ullsläke och molnslick (Pylaiella littoralis). Den bruna algen mjukt kärringhår, Desmarestia viridis, bör man också undvika. Den innehåller nämligen stark svavelsyra som inte är trevligt att få i munnen. En liten efterforskning, till exempel här på Tångbloggen, innan man går ut på stranden, hjälper dig att identifiera de godaste arterna.

Det man ska tänka på är att alger innehåller jod, som man inte ska få i sig för myckat av. Livsmedelsverket rekommenderar en daglig dos på under 150 mikrogram för vuxna. Kvinnor som är gravida eller ammar ska vara försiktiga med algprodukter  då för mycket jod inte är bra för foster/små barn. Har man problem med sköldkörteln ska man alltid prata med sin läkare först.

Plockar man sina egna alger är det såklart svårt att veta hur mycket jod de innehåller. Vi brukar ha 5 g torrvikt per dag som ett ungefärligt måttsnöre, men vi äter inte alger varje dag.

Alger är en naturlig del av kosten i Asien, där man ofta har den som smaksättare, i soppor eller som tillbehör till ris och fisk. Den passar även bra att slå in mat i, som maki-rullarna man får på sushi-restaurangen. Både i Asien och Afrika odlas alger storskaligt, både för att ätas men även för produktion av konsistensgivande medel.

Vi äter redan en hel del alger i Sverige idag, kanske utan att tänka på det. Många E-ämnen som finns i olika matprodukter är alger av olika slag. Till exempel E400 framställs ur brun­alger och används som förtjocknings, stabili­serings- och geleringsmedel, bland annat i glass och efterrättsmixer. E407 framställs ur en viss sorts rödalg och kan ingå i ost, kakor, milkshake och alkoholdrycker.

Det finns ju även mer profilerade produkter som framhäver att de innehåller alger, som tångknäcke, tångbröd eller blåstångste.

Våra åtta favoriter bland de arter som växer längs svenska kusten är:

Om du inte har möjlighet eller lust att plocka egna alger utan istället vill handla dina alger i en asiatisk livsmedelsbutik, kan det vara bra att ha lite koll på vad de olika namnen betyder:

Wakame, brunalgen Undaria pinnatifida, har odlats i Japan sedan 700-talet. Söt och god, djup smak.

  •     Fueru Wakame – hackade blad som passar i sallader och miso-soppa; säljs som skrumpna torkade blad. Bra att ha till hands om chips-suget sätter in….
  •     Kuki Wakame –  ”kuki” betyder ”stam” och här är det stammen (stipes) som ofta används i sallader, där den kan serveras hel och då påminna om nudlar, eller hackad.
  •     Hiyashi Wakame – Troligtvis en högre kvalitet (spädare stammar) av kuki wakame, samma användningsområde. Kan även kallas Mekabu wakame.

Hijiki (Sargassum fusiforme, syn. Hizikia fusiformis) en brunalg som är mörkare och fastare i konsistensen än kuki wakame, annars samma användningsområde. Ger skönhet, hälsa och tjockt svart hår enligt folktro. Kan dock innehålla höga halter av arsenik, beroende på vart den vuxit.

Nori– ark av tunnbladiga rödalger i släktet Pyropia (förut Porphyra) som avänds för att göra maki sushi, tamago nigiri och annat gott på sushitallriken. Löjligt goda att rosta i sesamolja. 

Kombu – ett samlingsnamn för över 18 arter inom släktena Laminaria och Saccharina. Tjocka ark av brunalg, torkade, som används till buljong (dashi), smaksättning ris, picklad som tillbehör, te och till sushi. Ofta låter man den koka med i soppan, för att sedan ta upp den, hacka och servera som tillbehör.

Att äta alger verkar vara en växande trend här i västvärlden. De är goda att ha som en sallad eller smaksättare i en soppa eller som ett täcke på fisk istället för spenat. Makrill inlindad i sockertare på grillen blev väldigt smarrigt. Kanske kommer man kunna köpa en chipspåse med blandade algchips till fredagskvällen? Det skulle vi tycka om! Istället för salt kommer bagare kanske börja blanda in tångmjöl i brödet? Havslimpa!

Det finns massor av jättegoda algrecept på Internet, vi har bara länkat till några av dem, så varför inte prova något nytt i sommar? Prova alger!

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Read Full Post »

För en vecka sedan fick de som var upp och lyssnade på Naturmorgon i P1 en gåta om en grupp små, kolonibildande djur som kanske inte så många känner till. I går var det dags att få veta om man hade gissat rätt. Tångbloggen blev intervjuad innan. Kul!

Rätt svar var alltså mossdjur. Mossdjuren är en grupp som vi skrivit om i flera tidigare inslag här på bloggen (här och här t.ex). När gruppen beskrevs första gången på 1500-talet trodde man att de var växter som kunde bilda vackra mönster på t.ex. olika tångarter.  I Sverige finns runt 100 arter mossdjur längs västkusten. Några vanliga arter är den kalkinlagrade organgefärgade Cryptosula pallasiana som man ofta hittar på stora skal eller alger, samt de stora, runda, gråvita kolonierna av slät tångbark, Membranipora membranacea som växer på sockertång, Saccharina latissima.

I Östersjön finns inte så många arter av mossdjur . En art är dock mycket vanlig, Electra crustulenta. Det var denna art som professor Lars Sillén, mannen som startade fältstationen Askölaboratoriet 1961, ägnade många år att studera. Detta var bakgrunden till förslaget att vårt nya forskningsfartyg skulle döpas till Electra af Askö. Retsamt nog så har arten nyligen bytt namn till Einhornia crustulenta.

7Askölaboratoriet nytt fartyg

Mossdjuren bildar kolonier av zooider, som har olika funktioner. De flesta individer i kolonin står för att fånga in maten med en krans av lite slemmiga tentakler med cilier (hår). Dessa för sedan ner infångade plankton och partiklar i svalget. Där bryts materialet ner och fördelas vidare till andra medlemmar i kolonin. Mossdjuren tar upp syret ur vattnet genom tentakelkransen och detta sprids vidare genom kolonin på samma sätt som näringen. Beroende på art så kan det finnas många andra funktioner inom en koloni, som att omvandla tentakelkransen mot ett långt borst som de använder för att hålla kolonin ren och förhindra att sediment ligger kvar eller som försvar mot angripare. Hos vissa arter finns speciella delar där de befruktade äggen förvaras, De flesta mossdjursarter är hermafroditer, och som ofta är fallet hos marina arter är de först hanar och sedan honor.

Det befruktade ägget släpps ut i vattnet och utvecklas där till en liten larv. Larven ser ut som en liten mössa, med en krans av cilier i nederkanten. Larven genomgår en förändring och sätter sig då fast mot ett hårt underlag. Från denna första larv bildas genom delning en hel koloni. När det gäller arten tångbark, som programmet i Naturmorgon handlar om, så kan de bli ca 5-6 cm i diameter och består av en massa små ”lådor”. Tittar du på tångbark med ett förstoringsglas ser du att kolonin består av vad om ser ut som små lådor brevid varandra. Varje låda är kammare för en individ.

Nu vill du såklart genast kika närmare på tångbark. Var hittar du tångbark i Östersjön så här års? Det är lättast att leta på ilandspolade torkade tångplantor nere på stranden. Men det du ser nu är tomma kolonier utan djur. Om du kikar på dem i sommar, på kolonier som bor under ytan, ser du hur de sitter med sina tentakler och viftar i varje liten 0,5 mm stor ruta.

Nytt foto från den närmsta tångvallen. De vita fläckarna en bit bort i den svartbruna tångvallen är mossdjurskolonier. Tittar du närmare ser du varje litet djur, eller i varje fall deras tomma kammare för blotta ögat. Det ser ut som vit spets på den mörka torra blåstången.

Annas sitter mossdjuren ofta på båtskrovet när du tar upp båten ur vattnet på hösten. Eller om du vill ha koll på när havstulpanerna kommer och sätter sig på båtskrovet kan du hitta många kolonier av mossdjur tillsammans med havstulpaner på en platta som du hänger vid bryggan i juli.

Båtbotten platta

En svartmålad platta som hängt i hamnen på Östersjöcentrums fältstation, Askölaboratoriet. Detta året satte sig inte så många havstulpaner men många mossdjur av arten Einhornia (fd Electra).

Kolonierna växer till utåt, och som syns på bilden ovan händer det att när de stöter på en annan koloni inte kan växa vidare. De bildar fantastiska mönster för den som kommer på att titta.

Tänk att ett litet mossdjur kan vara så spännande och vackert! Inte bara jag själv har inspirerats av mossdjurens former som dekorativa mönster till klänningar och design. Varför inte bli matcha byxorna med en skir blus av Hanna Henriksson, även den i havstulpan/mossdjur- stil?

Långt tidigare fascinerades den tyske biologen och filosofen Ernst Heinrich Haeckel av bland annat mossdjurskoloniernas former och strukturer, Han publicerade mellan 1899-1904 hundra sidor med olika grupper av organismer. Bilden visar sidan 33 med många olika mossdjur ur ”Art forms in nature”, av Ernst Haeckel 1974, Dover publications 1974. Bara att njuta och bli inspirerad av!

Read Full Post »

Den som lyssnade på Morgonpasset i P3 i fredags (8/2) kunde höra Tångbloggen berätta om ekosystem, alger och sjögurkor. Då den gästande hiphopartisten Lamix la ut en utmaning om att göra en låt om sjögurkor ifall inlägget fick mer än 2000 kommentarer, visade det sig att det fanns ett uppdämt behov av just sjögurks-relaterad musik. På bara någon timme fick #morgonpassetip3 hela 2673 kommentarer med önskemål om sång. Det har även lobbats för en musikvideo…

Så för att inte låta allmänheten, särskilt inte Tångbloggens läsare, gå törstande för information kommer här ett litet inlägg om hur alger, musslor och sjögurkor hänger ihop.

Vattenbruk är inget nytt, det har man ägnat sig åt i Asien i över 2000 år. Men här i norra Europa har vi inte varit lika fokuserade på att bruka havet, utan mer brukat jorden. I havet har vi fortfarande varit jägare/samlare. Men med allt fler munnar att mätta, måste även havet vårdas och brukas för att det ska räcka åt alla, även alla andra arter som är beroende av havet.

 

Inom samarbetet SWEMARC som bildats på Göteborgs universitet undersöker vi förutsättningarna för och möjligheterna med vattenbruk i Sverige. I projektet CIRKULÄR arbetar vi med det som kallas cirkulärt vattenbruk. Det innebär att man försöker få näringsämnena (främst kväve (N)) att gå runt i odlingen, istället för att bli en hög med avfall utanför eller under. Hur då, undrar ni kanske?

Genom att odla olika arter tillsammans kan man få näringen som släpps ut från en art att tas upp och gynna tillväxten hos en annan. Vi tar ett exempel:

Musslor odlar man oftast på rep som hänger ovanför botten. Musslorna filtrerar partiklar, växtplankton och små djurplankton ur vattnet. Det gör att vattnet runt en musselodling kan vara väldigt klart. Men den som äter måste även kissa och bajsa, och det gör musslorna såklart. Bajset trillar ner på botten som partiklar och kisset blir löst i vattnet.

Musslor

I Asien, framförallt Japan och Kina, äter man mycket alger. Alger behöver solljus och näring för att växa. Näringen, mest kväve och fosfor, tar algen upp ur vattnet direkt. Så om vi odlar alger och musslor tillsammans kan algerna ta upp musslornas kiss och växa bättre. Men bajset då?

Musslor Alger

Om det blir för mycket avfall under t.ex. en musselodling, går det åt mycket syre för att bryta ner det. Oftast blir det en syrefri miljö under odlingar, som luktar illa och där inga djur vill bo. Vilken tur att det finns sjögurkor, som gärna äter avfall från både musslor och alger. På sådant avfall växer nämligen massor med bakterier och bottenlevande mikroalger som är mums för sjögurkor.

Sjögurkorna äter upp mycket av det avfall som trillar ner och ”städar” på så sätt under odlingarna. Genom att gurkorna rör om i sedimentet hjälper det till med syresättningen och nedbrytningen. Givetvis måste även sjögurkorna göra sig av med vad de ätit. Kisset går ut i vattnet och kan då tas upp av algerna. Bajset innehåller mycket lerpartiklar och kan brytas ner av maskar, bakterier och andra djur.

Musslor Alger Gurkor

Genom att balansera mängden alger, musslor och sjögurkor så att det blir lagom mycket av varje art, kan man alltså få en havsodling som nästan inte skräpar ner (ur näringsämnes-synpunkt). Det viktigaste med den här formen av odling är just balansen. Precis som med vissa kakrecept kan man inte dubblera, utan när man har fått systemet i balans på en plats, ska man inte sedan försöka pilla in mer av någon art.

Det kan säkert vara knepigt att förstå för någon som vill tjäna stora pengar snabbt, men i Kina upptäckte man att om man försökte hänga in mer kelp, så rubbades balansen i systemet och den kelp de odlade blev snabbt både mindre och av sämre kvalitet. Så de lärde sig att stabil och hög kvalitet ger på längden mycket bättre avkastning än kortsiktiga obalanserade odlingar. Tänk långsiktigt.

Sockertare på rep

Kelp behöver plats, solljus och lagom mycket näring för att bli av bästa kvalitet.

Nu ska vi i projektet Cirkulär undersöka om den svenska arten röd signalgurka (Parastichopus tremulus) kan arbeta som städare i cirkulära vattenbruk tillsammans med sockertare (Saccharina latissima) och blåmussla (Mytilus edulis). Det ska bli spännande. Följ Tångbloggen för uppdateringar.

Parastichopus tremulis (c) Ellen Schagerström

Kan röd signalgurka vara en del av cirkulärt vattenbruk i Sverige?

Read Full Post »