Det kom lite grus i det digitala maskineriet, men tillslut så fick vi ihop det, minsann. I veckans podd pratar vi om och kring hällkar, denna spännande miljö som kan ha så otroligt stor variation. Detta har vi självfallet skrivit om tidigare här på Tångbloggen. I podden går vi igenom vilka olika faktorer som påverkar hällkarens miljö och hur. Vi pratar även lite om vilka olika arter som är vanliga och därmed påverkar varandra, och hur.
Hällkar är ett trevligt och enkelt sätt att få en första inblick i livet i havet. Här finns många pedagigiska möjligheter för den intresserade, både med och utan barn, samt såklart för hela skolklasser. Prova att följa ett hällkar över ett år, genom att besöka det varje månad och notera vad du ser och hur mycket. Eller så kan du jämföra olika hällkar och fundera på vad som gör dem olika. Är det volymen? kanske hur långt ifrån strandkanten de ligger? Eller spelar det någon roll i vilket väderstreck de ligger? Med ett hällkar skulle man kunna hålla en hel kurs i biologi, för här finns nästan allt.
I Sverige har vi inte tidvatten, som sköljer upp över stranden två gånger per dygn. Så våra hällkar I England däremot går man gärna och undersöker ”tide pools”, hällkar som ligger under vatten vid högvatten men är på land vid lågvatten. Här får man verkligen ett litet hav i miniatyr. Men såklart har de även vanliga hällkar, rock pools, som har ett mer oregelbundet vattenutbyte. Kika på några av dessa små filmer, de är jättefina. De ger många ideer till hur sommarens ledighet kan spenderas på en klippstrand och bli lika fantastisk som en resa söderut.
Inget hällkar är det andra likt. Det är kul att se hur de ändrar sig över säsongen.
På lördag kan du dessutom höra mig och Angela pladdra live i Nordstan på vetenskapsfestivalen i Göteborg. 13:30 äntrar vi scenen för att tjöta alger i hela 40 (!) minuter. det ni!
Det är sedan länge känt att växter på land kan kommunicera med andra arter, till exempel blommor med sina dofter. Växter kan även kommunicera med varandra via olika kemiska substanser som transporteras i luften, och på så sätt varna varandra för att någon vill beta på dem till exempel. Så därför är det kanske inte så konstigt att även alger kan använda kemisk kommunikation nere i vattnet.
I veckans avsnitt går Angela in på kemisk kommunikation hos mikroalger, med några spännande exempel från olika alg-grupper. Den vetenskapliga studien hon refererar till, hur kiselalger reagerar på olika copepoder, hittar ni här. Där finns en fin färgbild som visar experimentuppställningen med de olika parvis ihopkopplade flaskorna.
Kommunikation i havet är ett spännande forskningsområde med mycket kvar att upptäcka.
Denna månad går resan till Medelhavet och en promenad utmed en strand i Israel. Där, utmed en sandig strand, kan man hitta månadens alg växande på små stenar. Arten är inte så noggrann om det är en stenig eller mer sandig strand, så länge där är en massa vattenrörelser med varierande salthalt och pH. Den tål dessutom höga temperaturer och uttorkning, vilket händer när det är ebb.
Månadens alg är en ganska liten, trattformig brunalg som heter Padina pavonia. Den saknar svenskt namn eftersom den inte förekommer i våra vatten. Unga individer har en platt, bladliknande bål som när den blir äldre blir mer trattformig. Bålen har ett mönster med tätt sittande vita koncentriska ringar som innehåller kalk. Padina pavonica hör till familjen Dichtyophyceae, och förekommer över hela världen med främst i Medelhavet och utmed Atlantkusten. Det har beskrivits 72 arter av släktet Padina, som accepterats taxonomiskt, men de liknar varandra mycket så det är svårt att veta hur många det egentligen finns. Det går ju idag att identifiera genetiska skillnader – men hur är det med ekologiska skillnader?
Livscykeln hos Padina pavonica är ”haplodiplontisk isomorf”, vilket betyder att det finns sexuellt förökande han- och honindivider, de är gametofyter som producerar könsceller. Dessa ger upphov till sporproducerande asexuella stadier, tetrasporofyter. De ser likadana ut, men sporofyter är mycket vanligare att hitta än fertila gametofyter. Sporofyternas sporangier, den sporbildande vävnaden, är sammansatta i koncentriska mörka sori som täcks av ett tunt membran som öppnas så att sporerna kan släppas ut. Könsceller sitter på utsidan av bålen, den dorsala sidan, vanligtvis i områden som inte är förkalkade. Detta bidrar till det randiga utseendet hos algen,
Padina pavonia anses vara en flerårig art, men de små trattarna som är fästa mot underlaget med rhizoider lossnar varje vinter för att sedan växa ut igen på våren. Det som finns kvar av algen under vintern är endast rhizoiderna, små unga sporofyter som inte vuxit sig stora än och fintrådiga små delar av bålen. Svårt att avgöra vad som är kvar av förra årets individ!
En annan sak som gör Padina-arterna unika är att de, tillsammans med Newhousia imbricata som beskrevs från Hawaii 2004, är de enda förkalkade brunalgerna som förekommer idag. Bålen innehåller CaCO3 som fälls ut i form av nålformade aragonitkristaller utanför cellerna, dvs extracellulärt. Detta sker främst på insidan, den ventrala ytan av bålen. Med tiden ändras formen på dessa kristaller så att aragoniten blir mer knölig.
Padina pavonica har nyttjats på en mängd olika sätt, både inom miljö och medicinskt. Några exempel på användningsområden är som råvara för produktion av biodiesel, vid biosorption av tungmetaller och som en bioindikator för föroreningar. Inom medicin används Padina som ett läkemedel mot cancer, ett antibakteriellt medel och som bioinsekticid.
En spännande alg med många användningsområden som är värd att hålla utkik efter nästa gång du befinner dig i Medelhavet eller vid Atlantkusten söderut.
Är det verkligen läge att starta medborgarprojektet Algforskarsommar redan nu?
Helt klart finns det inte några vårkänslor, än mindre sommarkänslor, under en promenad längs stranden på Räfsnäs, Rådmansö norr om Stockholm när snön yr runt öronen. Men skillnaderna är stora utmed vår långa och varierade kust från Västerhavet via Egentliga Östersjön och in i Bottenhavet. Men svaret blir ändå ja, för på västkusten nära Strömstad har tångplantorna redan stora förökningstoppar.
På bilden syns en tångplanta med stora förökningstoppar som ligger på sanden och värms av solen. En liten trubbig strandsnäcka, Littorina obtusata är ute och kryper på tången
Samtidigt i norra delen av Stockholms skärgård har anlagen till förökningstoppar knappt kommit igång. Och vattnet är fortfarande jättekallt, bara runt 2,5 grader.
De nya anlagen till förökningstoppar går att skymta som ljusare vävnad i topparna, men de är långt ifrån mogna.
Så det är helt klart att det är dags att starta Algforskarsommar extra tidigt för att få tydliga resultat på när blåstången blir mogen utmed olika delar av vår långa kust. Första provtagningstillfällena är planerade till vecka 14, någon av dagarna före fullmånen på skärtorsdagen den 6 april.
Nu letar vi efter fler algentusiaster som kan tänka sig att doppa handen i kallt vatten, plocka upp några grenar med förökningstoppar, snitta och bedöma hur mogen tången är och samtidigt mäta vattentemperaturen. Det vi önskar oss är att du kan komma tillbaka till samma plats vid flera olika tillfällen. Helst var 14e dag tills tången är mogen hos dig. I Öresund kanske undersökningen redan är klar i början på maj men i Bottenhavet först i början av juli. Men alla mätningar är till hjälp även om det bara blir vid ett eller ett par tillfällen. Så tveka inte att vara med i årets Algforskarsommar!
Beskrivning av uppgiften hittar du på länken SU.SE/ALGFORSKARSOMMAR och där finns även ett dokument med tiderna för provtagningar. Välj ett datum som fungerar bäst för dig i den markerade veckan. Glöm inte att skicka med foton på tångtoppar och snitt. Allt data skickas via epost till algforskarsommar@su.se.
Vi hoppas att många vill delta och bidra med uppgifter om när blåstången mognar i Östersjön och tackar på förhand!
Det är ju ingen hemlighet att vi på Tångbloggen gillar alger. Ju mer desto bättre, säger vi ofta. Men det kan bli för mycket av det goda, och även våra älskade alger kan ställa till med problem för både människan och andra arter. Hur kommer det sig, varför blir det så och vad kan vi göra åt det?
Sargassohavet är uppkallat efter ett släkte av frilevande, flytande tång av släktet Sargassum. Även om det finns många olika typer av alger som lever flytande eller frilevande i haven runt om i världen, är Sargassohavet unikt genom att det hyser arter av Sargassum som är holopelagiska. Detta betyder att algernas hela livscykel sker i flytande form, inte bara att vuxna individer flyter fritt, utan att de också reproducerar sig vegetativt på öppet hav.
Mattorna som bildas av flytande Sargassum-tång bildar ett eget ekosystem med en fantastisk variation av marina arter. Sköldpaddor använder sargassummattor som dagis, där ungarna har både mat och skydd. Sargassum tillhandahåller också viktiga livsmiljöer för räkor, krabbor, fiskar och andra marina arter som har anpassat sig specifikt till just denna flytande alg. Sargassohavet är dessutom en lekplats för den utrotningshotade ålen, såväl som vit svärdfisk, olika hajar och delfiner. Knölvalar vandrar årligen genom Sargassohavet. Kommersiella fiskar, främst tonfisk, och många olika fåglar passerar också genom Sargassohavet och är beroende av det för föda.
Medan alla andra hav i världen åtminstone delvis definieras av landgränser, definieras Sargassohavet endast av havsströmmar. Det är alltså det enda havet på planeten som helt saknar kust. Vill man åka hit (ja det vill man!) får man ta båt. Havet ligger inom den nordatlantiska subtropiska virveln. Golfströmmen utgör Sargassohavets västra gräns, medan havet ytterligare avgränsas i norr av den nordatlantiska strömmen, i öster av den kanariska strömmen och i söder av den nordatlantiska ekvatorialströmmen. Eftersom området helt definieras av gränsströmmar är gränserna dynamiska och korrelerar ungefär med Azorernas högtryckscenter för en viss säsong. havet kan alltså flytta på sig lite beroende på vädret.
I Sverige kom arten Sargassum muticum, sargassosnärja, på 1980-talet. Den kan också driva långt, men hör inte till de arter inom Sargassum-släktet som bildar de stora, gyllene mattorna av alger i Sargassohavet.
Sedan 2011 utförs en övervakning över Sargassumbältet, Sargassohavets flytande algskogar. Forskarna har därför kunnat se att algerna har ökat kraftigt de senaste åren. I juni 2022 uppskattades storleken på Sargassumbältet till 24,2 miljoner ton! Det är ungefär fyra gånger vikten av den stora pyramiden i Giza. Detta har gett oss löpsedlar om ”Det krypande hotet från Atlantens Sargassumbälte” och många uppgivna hotellägare och andra inom turismbranchen som ser stränderna täckas av tonvis med uppspolade alger. Det blir inte bättre av att dessa mattor, som kan bli flera meter höga tångvallar på stränderna, ofta driver in under stilla, soliga dagar mitt under turistsäsongen. Doften av ruttnande tång är inte något som lockar turister, och ingen vill bada i den stinkande bruna sörjan som bildas i vattnet.
Självklart påverkas också växt- och djurlivet på grunda bottnar när så stora mängder alger kommer in. Sköldpaddornas barn, som gynnades av algerna när de flöt ute i havet, får istället problem när algerna ligger på stranden. De tjocka mattorna hindrar nyckläckta sköldpaddor från att nå vattnet. Andra djur får också problem när de täcks av tjocka mattor av alger som tar allt syre när de börjar ruttna. Så visst är de ett problem, inte bara för oss människor.
Hur blev dessa alger plötsligt ett problem? Sargassumens förökning och tillväxt fluktuerar med årstiderna. Den växer mest på sommaren när havet är lugnt och stilla, innan höstens stormar bryter upp algmattorna och sprider dem utanför Sargassohavet. Men det går tydligt att se från övervakningsdata att algerna växer snabbare och mattorna har ökat markant i storlek de senaste åren. Detta är kopplat till klimatkrisen. Ökade havstemperaturer har påverkat bland annat uppvällning av djuphavsvatten och förändringar av havsströmmar. Det har gjort att barriären som hållt Sargassumbältet på plats i Sargassohavet bitvis försvagats och nu släpper ut fler alger än tidigare. När algerna väl kommit ut från Sargassohavet har de drivit in mot kusterna på bägge sidor Atlanten. Detta är i sig inget onaturligt. Men när den ökande mängden alger driver in mot kusten har de har träffat på vattenmassor med höga halter av näringsämnen. De onaturligt höga halterna av dessa ämnen, främst kväve och fosfor, har orsakats av mänsklig aktivitet såsom avloppsvatten och odling på land. Och dessa utsläpp har också ökat de senaste åren, i takt med att mer skog skövlas för odling. När regn faller på land utan stora träd som bromsar upp vattnet, sköljer det ut jord och åkerns gödsel ner i vattendragen. Dessa mynnar till slut ut i de stora floderna som rinner ut på Atlantkusterna i Nord- och Sydamerika och Afrika. Det blir stora plymer med näringsrikt vatten som flyter ut ovanpå havsvattnet, precis där Sargassumen ligger och flyter.
Skogsskövling och ett varmare klimat har även lett till att öknarna breder ut sig i Afrika. När sand från Sahara blåser ut över havet för den med sig järn och andra viktiga mineraler som hjälper algerna att växa till i rask takt. Ute i oceanerna tas dessa spårämnen upp, så tillgången på bland annat järn begränsar tillväxten hos alger. I vissa länder där man odlar mycket alger har man behövt gödsla vattnet med järn för att algerna ska växa, så mycket har man odlat. Men när Sargassumen nu får massor med kväve och fosfor, och dessutom det annars begränsande järnet, så blir det en nästan explosionsartad tillväxt. Och konsekvenser av denna.
Hur ska detta problem lösas? Det finns flera förslag, med allt från tillverkning av tångbaserade tegelstenar till biobränsle till kompost. Ett förslag är att sänka stora delar av biomassan ner i djuphavet, för att på så sätt ”låsa” in kolet som algerna binder och lagra det, som ett sätt att minska koldioxiden i atmosfären. Som biolog är jag mycket tveksam till denna lösning av följande anledningar:
Djuphaven är sämre utforskade än planeten Mars. Men vi vet att där finns liv och vi vet att det är en miljö som är stabil och som har utvecklats under årtusenden. Att plötsligt dumpa flera tusen ton alger ner i djuphavet utan att veta vad vi påverkar, eller ens hur, är minst sagt idiotiskt. Har människan verkligen rätt att förstöra hela miljöer för andra livsformer på jorden för att slippa ta konsekvenserna avett problem de själva orsakat?
Hur skulle tången brytas ner i djuphavet? Nedbrytning behöver syre, annars bildas svavelväte. Det vet vi väl från Östersjöns döda djupbottnar, där allt djurliv sedan länge lämnat den svarta, stinkande sörjan som tar allt syre för att bryta ner dött material. Även om det är kalla temperaturer så betyder det bara att det tar längre tid att bryta ner. Men kommer syret att räcka?
Jordens hav hänger ihop. Vattnet syresätts vid polerna, där det piskas in syre och kyls ned. Det syrerika, kalla vattnet blir tungt och sjunker till botten. Längs havens bottnar går strömmar av detta syrerika vatten, och vid vissa kontinenter pressas det upp, som vid Chilenska kusten. Då blir det gynnsamt för många djur och skapar ett rikt fiskevatten. Men om vattnet som väller upp från djupet istället är syrefattigt, för att syret gick åt till att bryta ner alger? Vad händer då med det viktiga kustfisket?
Nej, jag tror inte på att sänka algerna i djuphavet för att städa undan symptomen på ett av människan orsakat problem. Lägg hellre pengarna på att lösa orsaken till problemet. Kan vi arbeta mer med att hindra jordbruket från att läcka ut näring till vattendragen och se till att avskogade områden återplanteras med träd som ger mat över generationer istället för att fällas till virke efter tio år, så får flytande algmattor inte extra näring och växer inte till enorma proportioner. Och livet i djuphavet slipper drabbas ytterligare av något som vi på land har orsakat.
Jag släppte loss Angela på ämnet kleptoplasti, när andra organismer tar hela algceller eller endast kloroplasterna och låter dem fotosyntetisera inuti deras kroppar för att få sockret som produceras. Ibland är det även gynnsamt för algen, ibland inte. Men det är alltid spännande! Därför blir det fler avsnitt på detta, så ingen panik ifall du var sugen på att höra om koraller och zooxanteller. Det kommer, det kommer.
Men i detta avsnitt pratade Angela bland annat om den coola roscoff-masken Symsagittifera roscoffensis. Det är en plattmask som tar upp mikroalgen Tetraselmis convolutae under huden. Algen ger masken dess karakteristiskt gröna färg. Lyssna på avsnittet för att få reda på hur många algceller en vuxen mask kan ha inne i kroppen.
En avhandling består av flera års otroligt hårt arbete. Den här är inget undantag.
Opponent var professor Esther Serraõ från universitetet i Algarve, Portugal. Custos, den som ser till att allt går rätt till, var professor Alf Norkko. Finland har en lite annorlunda tradition än vad vi har i Sverige, men på det stora hela är det samma lika. Disputationen inleddes av Roxy som gav en 30 minuters sammanfattning av sitt arbete. Detta följdes av att opponenten satte Roxys arbete i en större kontext och förklarade vad hennes forskning bidragit med till algforskning som ämne.
Professor Esther Serraõ har själv arbetat med blåstång i Östersjön tillsammans med Lena Kautsky under sin doktorandtid, så hon var synnerligen insatt i ämnet för avhandlingen.
Vi har varit tre personer som har handlett Roxy genom de enorma svårigheter som hennes arbete inneburit, och som inte blev lättare av Corona, när labbet tillfällit stängdes. Mina kollegor Jaanika Blomster och Perttu Seppä, båda vid Helsingfors Universitet, var minst lika stolta som jag när vi såg hur otroligt mycket Roxy har växt som person och forskare under sin tid som doktorand. I hela två timmar förde Esther och Roxy ett ingående samtal om alger, genetik, Östersjön och mycket annat på en väldigt hög nivå. Det var jättespännande och givande att lyssna på två så kunniga personer. Ingen tvekan om att hon skulle godkännas!
Roxys arbete har gett mycket ny och viktigt kunskap kring frilevande blåstång i Östersjön.
Roxys arbete har varit en del i projektet FunkVeg – funktionell roll av vegetation i Östersjön som vi har skrivit om tidigare, och som Roxy även bloggat om. Projektet var en del i Baltic Bridge, ett samarbete mellan Stockholms och Helsingfors universitet. Den frilevande formen av blåstång som finns i Östersjön är rödlistad som habitat av HELCOM, vilket till stor del beror på bristande kunskap. jag passar på att påminna om att vi efterlyst observationer av förekomst och att vi fortfarande är intresserade av att höra från er om detta.
Men för stunden hoppas vi att Roxy fått vila ut efter den fantastiska uppvisningen och vi önskar Dr. Preston ett STORT GRATTIS till en väl försvarad avhandling och en välförtjänt doktorstitel.
Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
Jag kom ner till västkusten veckan efter att stormen Otto passerat, så förhoppningen var stor att det skulle spolats iland några spännande och intressanta strandfynd i Ängklåvbukten på Saltö.
Det låg lite ihopsamlat material vid skylten. Det mest intressanta var några skor, för ovanlighet skull var det två höger och en vänster sko.
Den vita skon hade ganska mycket påväxt av hydroider på snörena, så den måste ha legat i vattnet ett tag. Skosnören med hydroider måste vara lite svåra att knyta…
Sen hittade jag en låda som det stod ”Property of CHEP” på. Den hade också påväxt av hydroider. Det gick att läsa sig till att lådan är gjord av 100% recirkulerat material. Den kostar någonstans mellan 4.50-6.50 dollar och går att hyra för mindre än en cent per dag. Tänk vad mycket man kan få reda på bara man kollar på nätet! Däremot fanns det inte några fler särskilt intressanta föremål med någon påväxt på.
Pepparalg, Osmundea oederi
Så istället blir det lite om algerna som låg behändigt torrlagda eftersom det var riktigt lågt vattenstånd, som mest lite mer än -50 cm. Det var många rödalger, både fastsittande pepparalg, Osmundea oederiväxande på en blåstångsplanta och intorkade trådar av Bangia fuscopurpurea.
Bangia fuscopurpurea på sten
Där det fortfarande fanns lite vatten växte vackert rödbruna Dumontia contorta, röd slemsnärja tillsammans med klargröna Monostroma, en typisk vårart. Dessa arter är utmärkta att plocka som vårprimörer. Pepparalg är, som vi skrivit tidigare om, utmärkt att samla och använda som krydda.
Dumontia contorta och Monostroma sp.
Ute på den grunda sandstranden låg blåstången nästan som pressade plantor med lite dekorativa, tunt förgrenade brunalgstofsar av molnskick Pylaiella littoralis och en lösliggande rödalg. Kanske var det gaffeldun, Callithamnion corymosum. Den är också vanlig tidigt på våren.
Men allra bäst är ju att det var jättelätt att plocka en kasse med japanska jätteostron. Det behövdes inga vadarbyxor ens. Tursamt nog hade vi en stadig kasse från Melanders, dekorerad med skaldjur, som gick att fylla till randen.
Mycket lämpligt! Får se om det hinner bli ett vykort till innan hemresan – finns ju så mycket att berätta från mina kära stränder på västkusten.
Istället för att berätta om månadens alg denna månad, vill vi på Tångbloggen delta i firandet av The First International Seagrass Day! genom att ta er med på en resa till några artrika sjögräs i tropiska havsområden. Det finns en massa spännande saker att berätta om sjögräs! Det viktigaste är att de är blomväxter som är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. De enda som gärna mumsar i sig sjögräs är dugonger och manater, även kända som sjökor.
Totalt finns det ca 60 sjögräsarter i världen. Det anses vara ett relativt litet antal arter. De artrikaste sjögräsängarna finns i tropiska havsområden
Artrikedom i sjögräsängar skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten, från Linda Eggertsens avhandling 2019.
Kartan är från Linda Eggertsens avhandling “Identification and implications of fish nurseries in tropical and subtropical seascapes” som hon försvarade vid Stockholms universitet 2019. Bilden nedan är också från Lindas avhandling. Den visar ett liknande mönster med flest arter av fiskar på reven, koraller och mangrovearter.
Storleken på olika sjögräsarter skiljer sig mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Eggertsen L. 2019
En intressant observation är att både flest antal (13 stycken) och de största sjögräsarterna (Enhalus och Thalassodenron) finns i västra Indiska Oceanen, medan ängarna i sydvästa Atlanten är ganska artfattiga med bara 5 arter. Dessutom består de av småväxta arter från släktena Halodule ssp. och Halophila spp.. Det kan kanske vara en av anledningarna till att förändringar i sjögräsängarnas utbredning och deras förmåga att binda in kol fått större uppmärksamhet i områden med relativt storväxta fleråriga arter t.ex. Posidonia i Medelhavet och även minskningen av Zostera marina utmed våra kuster i Västerhavet och runt Skåne. Dessa arter binder stora mängder kol i sina tjocka rötter, rhizom, som flätar sig samman i sedimentet och stabiliserar sand och lera. Småväxta sjögräsarter som kanske dessutom är annuella och inte har ett kraftigt rhizom har inte alls samma kolbindande förmåga.
För att inte lämna detta med att presentera en Månadens Art helt och samtidigt knyta an till vårt tema Resor runt om i världen, får det bli en av de mindre arterna Halophila decipiens, allmänt känd som ”Caribbean seagrass” och ”Paddel grass”, det sista för att bladen ser ut som paddlar.
Halophiladecipiens har tunna rhizom med en smal rot som växer ut från varje nod. Kortskaftade paddelformiga blad sitter parvis vid varje nod. De är svagt tandande och blir ca 2,5 cm höga och 0,6 cm breda. Han- och honblommor sitter på samma skida och en honblomma kan producera ca 30 frön.
Den är ettårig och växer på grunda mjuka och sandiga bottnar i tropiska hav, men kan även hittas växande på större djup. Halophila decipiens förekommer i Indiska Oceanen, Stilla Havet, Västra Atlanten och har nyligen hittats utanför den grekiska kusten i Medelhavet. Den är en av många introducerade arter i Medelhavet.
Sjögräs är väl anpassade till den marina miljön. En art som har en riktigt stor utbredning är Zostera marina, ålgräs. Den klarar t.ex. att överleva flera månader under isen i arktiska vatten längs den nordnorska kusten och förekommer ända ner till Medelhavet. Ålgräs bildar ängar i Östersjöns utsötade brackvatten, utmed svenska västkusten i Nordsjön och längs Atlantkusten ner till norra Spanien. Ännu längre söderut blir mer ålgräs mer sällsynt och i Medelhavet förekommer den som små isolerade bestånd, men den kan bilda täta ålgräsängar i laguner. Ålgräs är en flerårig art och kan användas som en indikator på hur klart vattnet är. I vattenområden med lite påverkan av tillrinning av näringsrikt vatten kan ålgräset växa ner till 10-15 meters djup. Medeldjupet längs svenska kusten har påverkats negativt av övergödning, så i dagsläget hittar vi den inte djupare än 6 m.
Jämfört med t.ex. Posidonia oceanica är ålgräsets rhizom mindre kraftigt, men det kan ändå bidra till att lagra en del kol i sedimentet jämfört med de riktigt tunna rhizomen av Halophila.
Detta blev en liten utvikning från att skriva om någon makroalgsart men vi kände att det ”The First International Seagrass Day” var väl värt att firas. Åter till ordningen den 1 april!