Tångbloggen

Den 15 januari hölls ytterligare ett seminarium i Baltic Breakfast serien. På seminariet presenterades en ny policy brief om framtida förändringar av pH i Egentliga Östersjön, Rigabukten och Bottenviken kopplat till utsläpp av koldioxid och klimatförändringar.

De stora pH förändringarna under olika årstider i Östersjön liknar mer förändringarna i våra sjöar än i de salta haven. Näringsrika sjöar på leriga jordar i södra och mellersta Sverige, omgivna av jordbruksmark, har högre pH värden på sommaren när produktionen hos rotade vattenväxter och algblomningar är stora. Under hösten när det organiska materialet långsamt bryts ner sjunker pH igen i sjön. De näringsfattiga sjöarna, i t.ex. norra Sverige, omgivna av skogsmarker som tillför mycket humusrikt vatten, har låga pH värden runt 5.6- 6.0. Här är produktionen av växter och alger liten och varierar mer beroende på tillrinnande vatten från omgivande marker.  Arter i sjöar som slås ut vid låga pH-värden är flodkräftan, som behöver ett pH-värde på över 6.0 och samma sak för många av våra sötvattenssnäckor, som behöver kalk för att bygga sina skal.

Detta är motsatsen till Nordatlanten, där buffringskapaciteten är hög och pH ligger runt ca 8.2. I denna stabila salta miljö har många arter av växtplankton med kalkskal haft årmiljoner på sig för att utvecklas. Men när mer och mer koldioxid löser sig i havsvattnet sjunker pH långsamt även i dessa vatten. Och även om vi tycker att vattnet är salt i Kattegatt, så avslöjar pH variationen på mellan 8.06-8.42 att redan här finns en påverkan av mer produktion och större variation under året.

Så vad händer i Egentliga Östersjöns och de andra stora bassängerna med pH?  I det öppna havet varierar pH t.ex. utanför Gotland mellan ca 7.9 – 8.6 under året. I Rigabukten, som inte bara påverkas av en mer lättvittrad berggrund utan minst lika mycket av tillförseln av mycket fosfor och kväve från omgivande marker,  varierar pH mellan 8 – 8,7 under året. Orsaken till ökningen under sommaren beror på hög produktion av alger och bottenvegetation som höjer pH, och när biomassan sedan bryts ner förbrukar den syre, koldioxid frigörs och pH sjunker igen. I en grund vik med mycket alger eller i ett tätt blåstångsbälte kan pH bli ännu högre (9-10) under en solig, lugn dag. Under kvällen och natten sjunker pH igen till ca. 8.  Så dramatiska förändringar sker inte bara under olika årstider utan även under dygnet.

Det betyder att alla de små djur med kalkskal som sitter på tången, t.ex. havstulpaner, blåmusslor och många snäckor som inte kan simma sin väg klarar av att överleva och tillväxa här. Den arten som inte kan leva i tångruskan inne i Egentliga Östersjön är strandsnäckan (Littorina littoralis) men det beror igen på att salthalten är för låg.

I figuren till vänster finns strandsnäckan till vänster under tångräkan och två arter av trubbig strandsnäcka som inte heller överlever i Egentliga Östersjöns låga salthalt.  I figuren till höger finns sötvattensarterna av snäckor, och de marina arterna blåmusslor och havstulpaner.

Det havsområde som mest liknar våra sjöar är Bottenviken. Här varierar pH mellan ca 7.75-8 på sommaren. Vattnet från de stora älvarna är relativt fattigt på närsalter men kan periodvis vara rikt på humusämnen. Bottenvikens vatten är ganska näringsfattigt och produktionen därför låg, utom möjligen i någon lokalt påverkad vik med högre närsaltstillförsel. Så hur är det med arter som behöver kalk till sina skal här?  I Bottenviken är salthalten för låg för många av de marina arterna, t.ex. blåmusslor, östersjömussla och havstulpaner. Däremot finns sötvattenssnäckorna kvar, som båtsnäcka och dammsnäckor. De växer t.o.m. bättre eftersom de är sötvattensarter som blir stressade av att leva vid högre salthalter. Vill du veta mer lyssna på de inspelade presentationerna av Monika Winder, från institutionen för ekologi, miljö och botanik och Erik Gustafsson, Stockholms universitets Östersjöcentrum.