Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Arendal’

Torsdagen är halvdag, med föredrag på förmiddagen och den mycket prestigefyllda tävlingen Yellow Submarine på eftermiddagen (mer om den senare).

Temat Generell marinbiologi fortsatte även under torsdagen. Dagen inleddes av professor Lisa Levin från Scripps Institution of Oceanography i Kalifornien, USA.

Lisa Levin är fascinerande och jag blir imponerad när jag läser presentationen av hennes arbete. Förutom att hon varit ansvarig utgivare för flertalet vetenskapliga tidskrifter samt för 5 specialvolymer om djuphavsbiologi, är hon även rådgivare till den amerikanska regeringen samt i flera internationella marina råd.

Lisa Levin visar bilder från livet i djuphavet

Lisa Levin arbetar med havsbottnar, både i grunda områden och nere i djuphavet. Hennes presentation är full av bilder på djur från bottnar mellan 200 till 1000 meters djup. Hon har deltagit i mer än 30 oceanografiska expeditioner över hela världen, på 12 av dem har hon varit Chief Scientist!

Farkoster för provtagning

Vi fick se data från kuster utanför Indien, Namibia, USA, Norge, Japan och många fler. Presentationen visade nya data på hur syrehalterna i haven påverkar djuren som lever mellan 200-1000 m djup. Effekterna av låga syrehalter är något som djuren här är anpassade till, men på senare år har effekten av höjda halter koldioxid i atmosfären även gett effekter i havet. Detta leder till en del problem när bägge tillstånden sker samtidigt, och är något vi måste börja ta hänsyn till.

För de av er som läst den marinekologiska thrillern The Swarm (Svärmen på svenska) av Frank Schätzing kan jag berätta att vi fick se bilder på både maskar och hydrater. Har du inte läst boken än? Grattis, du har något att se fram emot.

Morten Foldager Pedersen från Roskilde Universitet i Danmark visade en intressant studie där de har undersökt de rödalger som växer på stortarens (Laminaria hyperborea) stam.

Stortare bildar de fantastiska tångskogarna utanför Norges kust, som är en fröjd att dyka i! Stortaren har en grov, rund stam som kan bli lite över metern hög, med en yta som passar många små rödalger. Det är inte mycket ljus som kommer ner genom stortarens breda blad, men rödalger klarar av att överleva i en ljusfattig miljö.

Morten har undersökt hur mycket ljus som kommer ner till dessa stam-sittande rödalger och hur mycket näring de klarar av att producera (genom fotosyntes), för att kartlägga hur mycket de bidrar med till tångskogens totala produktion. Med produktion menas hur mycket solljus som kan bindas in genom fotosyntes och bilda näring.

De rödalger som växer på stortarens stam är snabbväxande, ibland kan de täcka större delen av stammen, särskilt på äldre tareplantor. På våren, innan tarens nya blad växer fram, passar de på att växa som mest, eftersom de får mer ljus.

Rödalgerna utgör bra gömställen för många små djur som lever i tångskogen, vissa djur äter av dem, men Mortens studie visar att de inte bidrar till någon större del av tångskogens produktion. Det är, inte helt oväntat, stortaren som dominerar när det gäller att fånga solljus.

Eivind Oug från NIVA visade hur kungskrabban (Paralithodes camtschaticus) som vandrat in till norska vatten från Ryssland, påverkar de djur som bor på och i bottnarna i de fjordar som invaderats av krabborna.

Kungskrabban är stor och en krabba kan väga upp till 10 kilo! Krabborna är rovdjur och äter gärna sjöborrar, större maskar som bor i rör samt större musslor, som har minskat kraftigt i de områden som påverkats av krabborna. Detta är ett problem, då dessa arter är viktiga för att röra om i sedimentet och hålla det syresatt (lite samma funktion som en jordfräs).

Kungskrabban är god att äta och i Norge är det tillåtet att fånga och döda djur när man dyker (ej hummer!). Det är framförallt benen man äter. Studien är gjord i Varangerfjorden, upp mot ryska gränsen.

Annonser

Read Full Post »

Eftersom det gäller att prioritera här i livet, lade jag några timmar av morgonen på att gräva runt bland ilandspolade alger på stranden ute vid Hove och samla sågtång till ett experiment, samt fina exemplar av andra alger att pressa till mitt herbarium.

Stranden består av fina runda klapperstenar i olika storlekar, och utanför ligger hela Skagerrack. De flesta arterna jag hittade finns även på svenska västkusten, men eftersom det är saltare här, så tycker i alla fall jag att algerna blir lite finare.

Vill du veta hur du enkelt pressar alger till ditt eget herbarium? Följ Tångbloggen, vi kommer att lägga upp algpressning i några enkla steg snart.

Onsdagens konferensprogram var uppdelat i två delar. Förmiddagen handlade om skötsel av marina resurser och skyddade marina områden.

Bland annat en mycket rolig studie av Paul Kotterba från Tyskland som undersökt hur stor del av sillens (Clupea harengus) rom som äts upp av spigg (Gasterosteus aculeatus). För att undersöka detta har man låtit sill lägga sina ägg på blomkrukor i terrakotta som man sedan placerat ut i havet . De har sedan mätt hur mycket ägg spiggen äter genom att filma krukorna.

Det är alltid roligt med presentationer som innehåller fältexperiment, särskilt när de har filmat!

Halvor Knutsen från Norge visade data på hur det går för fyra konstgjorda hummerrev. Har man fått de resultat man hoppades på? Har hummern fått små skyddade platser att föröka sig på?

Man har även undersökt vad folk i närmiljön tycker, de flesta är positiva och anser att det är bra med lite regelring kring hummerfisket. Data visar även att med sådana här skyddsåtgärder kan man relativt snabbt bygga upp en stor hummerpopulation igen ifall den tidigare varit utfiskad.

Louise Karlsson, nybliven doktorand vid Göteborgs universitet, presenterade droppande färska data om försök med att återplantera ålgräs på platser där det tidigare funnits, men försvunnit på grund av trålning, fritidsbåtar eller annat som förstört botten.

Man har utvärderat olika metoder för hur man ska återplantera och det som verkar fungera bäst och kräver minst arbete är att plantera ensamma skott som hämtats från större väletablerade ålgräsängar, utan att ta med något av det kringliggande sedimentet.

Det är bra att det finns enkla sätt att reparera de skador som orsakas av oaktsamma båtägare som ankrar i ålgräsängarna och river upp stora sår. Det påminner om de skador man får på en fin gräsmatta om någon kör in en traktor på den när det är blött i marken. Inte snyggt!

Eftermiddagen innehöll mer allmän marin biologi, bland annat en presentation av Pia Norling (NIVA) som undersökt effekten av det nyligen (i Sverige 2007) invandrade japanska jätteostronet (Crassostrea gigas) som man kan hitta bland blåmusselbankarna på den svenska västkusten.

Invandrade arter som kommit med båtar eller liknande, anses ofta vara skadliga för miljön, då de kan konkurrera ut befintliga arter.

I Holland har jätteostronet trängt ut det vanliga ostronet (Ostrea edulis) och vi vet ännu inte hur det kommer att påverka våra grunda vikar på svenska västkusten.

Pias studie jämför vilka djur som bor på och omkring blåmusslor och jätteostron.
Bägge arterna kan bilda bankar, där tusentals musslor eller ostron växer tillsammans och formar ett rev, ofta på ler och sandbottnar. Skalen blir då en liten hårdbotten där andra djur, som alger och havstulpaner kan fästa sig och maskar och fiskar hittar skrymslen där de kan gömma sig och bygga bo. Rovdjur som sjöstjärnor och eremitkräftor har goda jaktmarker på mussel- och ostronbankar.

Den största skillnaden mellan mussel- och ostronrev är att man har funnit fler arter av alger på jätteostronens rev. Detta beror troligtvis på att ostronens skal är platta med skåror i, något som är tacksamt för många algers ägg och sporer att gro i. Ostronen saknar även den skyddande hinnan som musslor har, vilken försvårar för alger att fästa på musslan.

Den skyddande hinnan är det svarta lagret som spricker upp och trillar av när du har plockat upp ett blåmusselskal och låtit det torka några dagar. Borsta bort det så kommer det blå lagret fram och ditt skal blir ännu vackrare.

Read Full Post »

Tisdagens tema var Den marina miljön och hur den reagerar på klimatförändringar (The marine environment and responses to climate change)

Idag var det mycket ålgräs och tång, så det har varit riktigt trevligt!

Jeanine Olsen, en av Europas ledande forskare inom sjögräs, presenterade data från ålgräsängarna längs den norska kusten. Ålgräs (Zostera marina) är, precis som blåstång och smaltång, viktiga miljöer för många arter när de är unga.

Jeanine Olsen visar på ålgräsets utbredning

Man har tidigare trott att Norge inte haft särskilt mycket ålgräs norrut, men inventeringar under sommaren visade att det var gott om ålgräs, som dessutom verkar trivas.

Jeanine jobbar med genetik, så hon har jämfört ålgräs från olika platser för att se om de är nära släkt (låg genetisk variation) eller inte (hög genetisk variation). Orsaken till att man intresserar sig för den genetiska variationen är att ju fler olika individer det finns, desto större chans är det att några kommer överleva ifall det sker en kraftig förändring där många dör. Om alla har samma gener, eller låg variation, så är det mycket mer troligt att exempelvis en temperaturhöjning gör att alla dör.

Tiia Möller från Tartu Universitet i Estland presenterade den stora estniska kartläggningen av ålgräsängar som gjorts längs den estniska kusten. De har lyckats kartlägga enorma områden, mycket tack vare att man kan släpa en videokamera efter båten, en metod som många marinbiologer inte kan tänka sig vara utan idag.

Biodiversiteten (antalet växter och djur som bor där) är hög i ålgräsängar.  I Estland kan man hitta upp till 43 arter av makroalger i ålgräsängarna, vilket är 50 % av de arter vi finner i Östersjön. Man har, precis som i Norge, funnit mer ålgräs än man trodde att det fanns, vilket är positivt. I Estland finner man ålgräs i många olika miljöer, både grunda och lite djupare, inne i skyddade vikar och på mer blåsiga platser. Man hoppas att detta betyder att ålgräs klarar av förändringar i sin miljö bra.

Jonas Thormar, doktorand från UiO i Danmark, visade hur näringsväven (vem äter vem)skiljer sig mellan ålgräsängar i skyddade vikar och ålgräsängar i mer vågexponerade vikar.

Hans undersökningar visade att öronmaneten (Aurelia aurita) fungerar som topp-predator i näringsväven i skyddade ålgräsängar, där de äter små kräftdjur, frisimmande maskar och till och med spigg! Tillgången på näring i den skyddade miljön begränsar maneternas tillväxt, så de blir inte större än 5 cm i diameter.

I Östersjön är vi ju vana vid att man inte bränner sig på öronmaneter. I den skyddade viken man undersökt i Danmark, däremot, kan man känna att det svider lite om man får en manet i ansiktet när man simmar, berättar Jonas.

En forskare som Tångbloggen gillar är Stein Fredriksen från Oslo Universitet som bland annat arbetar med sågtång (Fucus serratus)!

Stein Fredriksen forskar i den norska tareskogen

Under sommaren fältarbete längs den norska kusten har de jämfört hur många och vilka djur som bor på ålgräs med de som bor på sågtång. Arterna har vissa likheter; både ålgräs och sågtång växer på ca 2-3 meters djup (i Norge, märk väl), bägge har platta ytor och finns hela året (perenna).

Man fann totalt 69 arter alger och 25 arter djur som epifyter (växte på) ålgräs och sågtång. Av dessa fanns dryga 30 endast på ålgräs och dryga 20 endast på sågtång. Slutledningen är att även om dessa två arter, ålgräs och sågtång, verkar vara samma miljö för oss, så skiljer de sig mycket i fråga om det vi kallar accessorisk flora och fauna (vilka växter och djur som bor på dem).

Thomas Wernberg arbetar vid University of Western Australia, vilket alltid gör mig avundsjuk och hemskt badsugen.

Man hade en otroligt varm sommar i Australien för något år sedan. En ökning av antal väldigt varma dagar per år kan komma att bli allt vanligare i framtiden, och redan nu kan man se effekten av höjda temperaturer i havet.

Eftersom Australien är upponer, så har de sitt kallvatten på sydkusten och varmvattnet på nordkusten, upp mot ekvatorn. På sydkusten har man cirka 1500 arter av makroalger, bland dem fantastiskt vacker kelp (Ecklonia radiata) och många fina rödalger (exempelvis Rhodymenia sonderi och Pterocladia lucida).

Dessa arter är anpassade till att leva i kallt vatten. Under den varma sommaren dog de bestånd som växte längst norrut, då de upplevde alltför varm temperatur under för lång tid.

Kelpen Ecklonia radiata är endemisk för Australien. Det betyder att den inte finns någon annanstans i världen. Under denna värmevåg dog ca 10 % av världens totala mängd av denna art. Det finns en stor risk att vi kommer se många arter försvinna om inte uppvärmningen av planeten kan bromsas ner till en naturlig hastighet.

Read Full Post »

Första dagens tema var Ekologiska effekter av vattenbruk och fiske, vilket är ett stort ämne i Norge.

Det finns en del problem med fiskodlingar som de ser ut och drivs idag. Ett som diskuterades var problematiken kring odlade fiskar som rymmer och parar sig med vilda fiskar. Detta kanske inte verkar så illa, men ofta är de odlade fiskarna inte lika väl anpassade till miljön som vilda. Om de parar sig så försämras de vilda populationernas förmåga att klara sig.

Några av de som presenterade sin forskning presenteras här.

Karl Norling från NIVA pratade om hur alger och musslor kan göra norskt vattenbruk mer ekologiskt hållbart. Med detta menas att man minskar oönskade negativa effekter på naturen som en verksamhet orsakar.

För att mäta hur mycket näring som läcker ut och hur långt bort från en odling den transporteras, har man hängt ut bojar med sockertare (Latissima saccarina) och blåmusslor (Mytilus edulis).

Både musslan och tången växer snabbare vid högre halter av näring, så genom att mäta hur mycket de växer per år, kan man se hur näringen från fiskodlingen påverkar sin omgivning.
Tången tar upp näringen direkt ur vattnet medan musslan filtrerar växtplankton som tar upp näringen direkt och förökar sig snabbare ju mer näring de får.

Karl föreslår att man använder sig av samodling av musslor och alger inom fiskfarmning för att på så sätt ta upp överskottet av näringsämnen och dessutom få två mycket nyttiga och goda produkter.

Har du inte smakat alger än? Tångbloggen kommer att lägga upp flera fantastiska recept på alger samt tips på hur man bäst plockar och förbereder alger. Bevaka oss för att inte missa dessa!

Knut Vollset från Uni Research presenterade nya metoder för att minska antalet döda fiskar, ”måsmat”, vid catch and release-fiske, framförallt vid fiske på djupare vatten (>20 meter).

Filmer på uppdragen torsk och kungsfisk visar hur tryckminskningen som sker när man hastigt drar upp fisken till ytan ofta leder till skador på simblåsan. Om fisken inte kan släppa ut luften ur simblåsan snabbt, pressar den expanderande blåsan ut magen genom munnen och tarmarna genom analöppningen.

Dessa fiskar får oftast skador som de inte kan återhämta sig ifrån om man släpper tillbaks dem direkt utan att först ”lufta” dem med en kanyl, eller så skickar man ner dem i en liten bur till det djup man fångade dem på och släpper ut dem där, vilket verkar fungera förvånansvärt väl.

Even Moland forskar vid Institute of Marine Research i Norge. Han har märkt upp 50 humrar per år i två år med akustiska sändare för att kunna spåra hur hummer rör sig, både i längsled och djupled, samt för att kunna kartlägga var fisketrycket på hummer var störst.

Hummerfiskare som fick upp märkta humrar i sina tinor berättade var de fångat dem, och på så sätt kunde man se hur långt en hummer rör sig från ”hemmet”. Fisketrycket på hummer är stort, hela 80% av humrarna som märktes första året fångades i tinor redan i oktober samma år (märkningen skedde i augusti).

Efter att dagens presentationer var klara åkte vi buss till den närliggande forskningsstationen Flödeviken, där det bjöds på mat och mingel.

En imponerande buffé!

Read Full Post »

Denna vecka är 2/3 av Tångbloggens skribenter på konferens i vackra Arendal, som ligger på Norges sydkust, strax norr om Kristiansand. Kika in på bloggen för dagliga uppdateringar om vad Europas marinekologer forskar om.

Måndagens presentationer fokuserar på de ekologiska effekterna av vattenbruk och fiske. Inledningsföreläsningen hölls av Jeffrey Hutchins, professor på Dalhousie University, Kanada samt på Oslo Universitet.

Jeffrey Hutchins talar om skötsel av hav

Kanada har världens längsta kustlinje, och detta borde resten av världen dra nytta av genom att dra lärdomar av vad Kanada gör, och inte gör, vad gäller fiske, vattenbruk och bevarande åtgärder. Precis som i alla länder är det svårt att skydda marina områden. Få länder har nått upp till de internationellt satta målen om hur stor andel av kusten som ska skyddas. När områden väl skyddas kommer andra problem i fråga om HUR man ska skydda dem.

En härlig soppa av forskning, politik och ekonomi, kryddad med klimatförändringar och utrotade arter.

För fullt program för konferensen, besök www.imr.no/embs

Read Full Post »