I de sista inläggen har jag skrivit om alla spännande fynd som du kan hitta på stranden efter en storm. Däremot har det inte varit så mycket om just tång av olika arter som också spolas i land under kraftiga vindar. Så här kommer en liten exposé över vad jag hittade efter stormen Sven.
I vissa vikar på västkusten vid Tjärnö samlas mycket tång och alger i stora strandvallar medan i andra vikar hittar man bara lite alger av det som vuxit närmast utanför. Tång och alger kan också komma intrasslade i rep och linor långt bort ifrån.
Ett foto en från en vik som är helt fylld med tång i tjocka mattor. Senare på året fram i sommar kommer de att brytas ner och bilda en strandvall full med kraftigt gröna växter. Tång och alger är utmärkt gödslingsmedel och samlades in och användes förr för att göda t.ex. potatisåkern. Hittar du en vik med mycket tång så kan du prova med att göda ditt land.
På andra stränder som på denna bild har det bara samlats lite tång och en rödalg som heter gaffeltång (Furcellaria lumbricalis) i ett band i vattenbrynet. Detta är den populära badstranden på Saltö.
Högre upp på stranden en bit därifrån hittade jag en hög med rep och intrasslade alger. Det visade sig när jag kollade närmare att det var alger och tång som kommit drivande långt bort ifrån, kanske ända från England.
Hur kan du känna igen att de kommer långt bortifrån och inte från den närmaste svenska kusten? Jo om du titta noga på fotot här under så kan du se några långa bruna, lite knottriga band, det är förökningsorganen (receptaklerna) hos Himentalia elongata, som inte hittats fastsittande i svenska vatten. Närmaste lokalerna finns i Norge. I högen syns också stora flytblåsor av knöltång och en form av blåstång med många flytblåsor som också är vanligare i områden med högre salthalt än vad vi har utmed den svenska kusten.
Den som tittar noga på fotot kommer att se en rödalg nere till höger, som fint förgrenade buskar som sitter på knöltången. Detta är en av flera Polysiphonia arter och just denna art växter vanligtvis på just knöltång och heter Polysiphonia lanosa.
Det som fanns allra mest i tångvallen som spolats iland var tång, både blåstång och sågtång. De mindre plantorna satt fortfarande fast på blåmusslor och det var de som inte suttit fast så hårt på stenar och klippor utan lossnat.
Lite större plantor hade spolats upp på stranden fastsittande på små stenar. En större planta sitter mycket hårt fast på stenytan och det går att lyfta stenen genom att hålla i grenarna på tångplantan. Det är först riktigt stora sågtångsplantor där dragkraften av vågorna rycker loss dem från stenen eller klippan där de sitter fast. Men tittar man noga på hur det ser ut under själva fästskivan ser det ut som något vitt kalkhaltigt skikt. De som lossnat satte sig fast som små groddplantor på en kalkalg eller en havstulpan och det är kalkalgen eller havstulpanen som lossnar från klippytan.
Bilden visar basen på en sågtångsplantas fästskiva med tydliga vita delar av en kalkalg.
Till sist – en lite försenad nyårsskål och önskan om en god fortsättning på 2014 från tångbloggen.
Kommentera