Var bättre att befinna sig på konferens denna soliga majvecka än Fiskebäckskil på vackra västkusten?
Tångbloggen är denna vecka på den andra europeiska vetenskapsdykarkonferensen (2nd ECSD) som i år ordnas av Kristineberg, en av Göteborg Universitets fältstationer precis på tröskeln in till Gullmarsfjorden.
Det är en härlig bredd på ämnena i presentationer och posters. Dagen inleddes av en längre presentation av mikrobiologen Miriam Weber (Hydra Institute for Marine Sciences, Elba) som visade delar av hennes forskning med mikrosensorer ibland annat Döda Havet (36 kilo bly behövdes för att dyka där!!) och ett stort europeiskt projekt med biologiskt nedbrytbata plaster, något som verkligen hamnat högt upp på agendan i EU, tydligen. Bra, det är otroligt mycket skräp i haven och det gör ingen nytta.
Efteråt följde kortare presentationer av bland annat kalkinlagrande rödalger, maerl, på 50 meters djup i Grekland och hur man med akustiska sensorer kunnat visa att fisk man tidigare trott varit väldigt stationär i själva verket rör sig över stora områden längs den spanska och franska kusten i Medelhavet. Vi fick även se hur man använder fotografi för att kunna kartlägga underbara korallskogar utan att skada dem och vilka nya, läskiga gifter som orsakat massdöds-händelser och hur de fungerar på molekylär nivå.
Efter kaffe och ljuvligt krämig chokladkaka på bryggan i solskenet drog vi oss något motvilligt in igen för att lyssna på ett föredrag om hur tetrapoder på Helgoland, där Tångbloggen var på konferens i höstas (se flera inlägg därifrån), inte bara fungerar som vågbrytare utan även bildar hus och hem till fiskar som stensnultra, sandgoby och en av mina favoritfiskar, den vackra sjökocken Calionymus lyra. Tetrapoderna uppskattas även av krabbtaska och trollhumrar (Galathea arter). Intressanta data som visar att konstgjorda strukturer kan gynna det marina livet.
Nästan alla presentationer innehåller filmklipp, något som enligt mig höjer upplevelsen och gör det mindre stelt. Mottot ”Visa, berätta inte.” verkar äntligen ha nått det vetenskapliga samhället. Detta har verkligen plockats upp av oss som dyker, eftersom vi har så tacksamt material att visa. Vem gillar inte att se undervattensfilm? Eduardo Infantes hade en större del av sin presentation om restaurering av ålgräsängar som en mycket välgjord film. Kul! Mer sånt!! Eduardo arbetar på Kristineberg och visade hur de har försökt återskapa sjögräsängar utanför Kungälv, vilka problem det medför om sjögräset försvinner och hur det påverkar djur som krabbor och fisk som är beroende av sjögräsängarna. Det som påverkat sjögräset negativt är framförallt en kombination av överfiske och övergödning. Samma gamla bovar ännu en gång.
Dr Angel Luque från Universidad de Las Palmas de Gran Canaria visade att de har problem med främmande arter på Karnarieöarna som introducerats via oljeriggarna som transporteras mellan Sydamerika och västra Afrika över Atlanten. När riggarna förflyttas kan mobil fauna hänga med, eftersom så stora konstruktioner inte rör sig särskilt fort. Dessutom finns det ju massor med fastsittande djur och alger som liftar med. Detta får vi se på några välfilmade videoklipp. Man kan se hur vissa arters utbredning tydligt sammanfaller med rutterna för rigg-transport. Kanarieöarna ligger isolerat och därmed är de känsligare för nya arter, som helt kan förstöra de unika ekosystemen som etablerats där under årtusenden. Projektet heter OilFish.
Martin Gullström från Stockholms Universitet fortsatte på sjögräs-temat och hur viktiga sjögräsängar är för grunda marina ekosystem, framförallt som kolsänkor. En kolsänka (engeska: carbon sink) är något som binder in kol, vilket hindrar att växthusgasen koldioxid bildas. Om dessa kolsänkor förstörs, kommer kolet frigöras och mer koldioxid släpps ut i atmosfären. Kan vi istället bevara och till och med återskapa kolsänkor, kommer halten koldioxid i atmosfären istället att sjunka. Martin presenterade upplägget för ett projekt med flera av Sveriges sjögräs-forskare som ska kartlägga produktiviteten och kolbudgetar för sjögräsängarnas ekosystem på den svenska västkusten. Spännande!
Från dykparadiset Norge kom Camilla With Fagerli, som jobbar med sjöborrarnas inverkan på de norska kelpskogarna tillsammans med Kjell Magnus Norderhaug, Hartvig Christie, Stein Fredriksen och Morten Foldager Pedersen, välkända namn och dykare. Att kelpen minskat på global skala beror till stor del på betning av sjöborrar. När en kelpskog väl har försvunnit, tar det otroligt lång tid innan ”öknen” kan återforma en kelpskog. I Norge ökade antalet sjöborrar dramatiskt för ett antal år sedan och stora ytor av kelpskog försvann. Men Camilla visar att kelpskogarna i norska vatten verkar var på bättringsvägen och nu har börjat bre ut sig igen. Hurra, säger Tångbloggen, som anser att norska kelpskogar är det häftigaste som finns att dyka i. Det kan vara så att varmare vårar har lett till att den gröna sjöborren, boven i dramat här, inte haft bra förökning eftersom den är en kallvattenart och inte vill ha varmare än 10 grader när den är larv. De har även, genom filmade fältexperiment, kunnat visa att det bara är krabbtaska (Cancer pagurus) och strandkrabba (Carcinus maenas) som äter sjöborre. Dessa krabbor gynnas av varmare temperaturer, och har således ökat under de senare åren. En kombination av minskad rekrytering av sjöborrar och ökat betestryck kan vara det som räddat kelpen.
Riktigt häftigt var Julius Pätzolds presentation från Lake Sawa, söder om Eufrat i södra Irak, där han jobbar som hydrogeolog. Inte en plats elelr ett jobb man ofta förknippar med dykning, men Julius tycker att fler borde pröva. Sjön är grund, endast 0,5 till 1,5 m djup, men i mitten finns en 20 m djuphåla på 30 x 50 m som bildats när en underjordisk grotta kollapsat. Sjön har endast underjordiska till- och frånflöden. En del av projektet är att ta reda på hur mycket de fyra olika akvifererna som är kopplade till sjön bidrar med. Detta gör man nu genom att kartlägga var i sjön de olika akvifererna mynnar och så kan man ta sina vattenprover på just dessa platser. Detta kan man endast göra genom dykning, och eftersom en dykare kan se mer än en maskin (än så länge) upptäckte man även att det fanns ett extensivt karst-system (sprickor i kalksten) i sjön samt en fisk man inte tidigare visste fanns i området.
För att ge en god aptit avslutades första passet med mer dykning i Döda havet. Nog för att jag gillar saltvatten, men där är det så pass salt (33%, jämför detta med västkustens 28 ‰) att det är giftigt om man sväljer mer än någon droppe. Ca 50 personer per år dör i Döda Havet för att de har försökt simma och råkat svälja vatten. Det kräver lite extra planering i dykorganisationen, minsann. Helmask är en suverän uppfinning i sådana här omständigheter. Broder Merkel, även han en hydrogeolog, som arbetar med vattenflödet till Döda Havet. Döda Havet saknar utlopp. All förlust av vatten sker i form av vattenånga, vilket leder till att det med åren blivit allt saltare. Det huvudsakliga tillflödet är Jordan floden som rinner ner från Genesarets sjö. Dessutom sker ett tillflöde via grundvatten, något som Broder Merkel fokuserar på. Kombinationen av vatten och geologi och hur vatten rör sig i olika lager av jordskorpan kallas hydrogeologi och är väldigt spännande. Uppvällning av grundvatten i Döda Havet sker längs sprickor i berggrunden. I vissa fall är flödet så stort att man kan se det på ytan. Bästa tiden för att dyka i Döda havet är juni-september, då sikten är som bäst för att det inte är någon vind. Det medför dock att det är ohemult varmt, vilket gör att man får se till att ha med sig mycket färskvatten både för dricka och skölja dykare med. Vi får se några coola bilder från undervattenslandskapet, bland annat ett saltvattensutsläpp. Vattnet är ännu saltare än havets 33% och kommer från berglager på över 200 meters djup. När det vattnet strömmar ut ur en spricka bildas en liten saltstod. Helt otroligt!
Efter maten gled vi över på marin arkeologi och vad man som marinarkeolog behöver för utbildning för att kunna arbeta under vattnet. Idag har man problem bland annat i Danmark eftersom man inte kan lägga till kortare kurser i relevant metodik, exempelvis att dyka med landbaserad luft. Detta är såklart besvärande och man gör på lite olika sätt i olika länder vilket inte heller underlättar, men man tycker att det borde gå att lösa.
Ronny Weigelt från Universität Rostock frågar hur många arter av skeppsmask som finns i Östersjön och hur de klarar den låga saliniteten. Skeppsmask är ett samlingsnamn för ca 60 olika arter och är inte alls en mask, utan en mussla som gräver gångar i trä vilket inte var populärt innan båtar byggdes av metall eller plast. Dock bygger man fortfarande många konstruktioner i trä, som vågbrytare, vilket ansätts hårt av skeppsmask där den finns. I Östersjön längs den Tyska kusten fram till Rygen, hittar man endast en art, Teredo navalis, men den verkar inte kunna ta sig längre in i Östersjön. Tur för alla som gillar att dyka på vrak.
Till kvällen blir det poster-session på intilliggande Kristineberg forskningsstation, en av världens 3 äldsta marina fältstationer, och skaldjursbuffé. Mums!
Sol, salt och dykning i vetenskapens tjänst
maj 9, 2016 av Ellen Schagerström
Kommentera