Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bräckt vatten’

Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet. 

Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.

Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.

Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.

Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.

På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatum och i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersum och korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marina som lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna? 

Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.

Read Full Post »

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i. Augusti månads vattenväxt är vitstjälksmöja, Ranunculus baudotii. Bara för att göra det knepigt för den som, precis som jag lärde sig namn på arter för många, många år sedan, så lär den numera vara en underart till sköldmöja, Ranunculus peltatus och skall därmed nu heta Ranunculus peltatus subsp. baudotii! Suck…. Men den är fin, så jag böjer mig för systematikens överhet.

Allmänt om möjor är att de är nära släkt med smörblommor (släktet Ranunculus är ju kanske mest känt för smörblommorna, för den som läser sin flora) och möjorna har anpassat sig till ett liv under vattenytan. De har vita blommor som sticker upp ovanför ytan och sitter fast med ett rotsystem nere i sedimentbotten. De flesta av arterna är fleråriga men vissnar ner under vintern. Men det går ofta att hitta en liten planta med några få, mörkt gröna blad som övervintrar. De kan variera mycket i utseendet beroende på växtplats, vilket kan göra dom knepiga att artbestämma. Då blir det lättare om man vet vilka arter som brukar växa i Östersjön där vattnet är bräckt.

Vitstjälksmöja känns igen på att stjälken är ljust benvit, kan bli flera meter lång och har många finflikiga undervattensblad. Allt är en anpassning till ett liv under ytan. De kan ta upp ämnen direkt över ytan på bladet, vilket gör dem mindre beroende av rötterna för näringsupptag och så saknar de klyvöppningar för gasutbyte, som smörblommorna har. Men när bladen är under vattnet så behövs inte dessa. Vitstjälksmöja är den vanligaste arten i Östersjöns bräckta vatten. Således en bra gissning på vad det kan vara för art om du befinner dig där. Den har vita blommor som sitter på ett rakt, styvt skaft och sticker upp ovanför ytan. Annars har vitstjälksmöja en böjlig stjälk utan mycket ledningsvävnad, vilket är en anpassning så att den inte bryts sönder i vågorna. Blommorna pollineras av insekter. När de blivit befruktade böjs skaftet neråt så att fröna, eller korrekt nötterna, kan ramla av, sjunka till botten och gro till nya plantor. En anpassning som leder till att fler frön blir kvar i närheten av moderplantan och bör kunna gynna etablering och överlevnad.

Sköldmöja, som vitstjälksmöja är en underart till, förekommer i klara strömmande eller lugna sötvatten, t.ex. sjöar, tjärnar och älvar. Den har både flikiga undervattensblad och många flikiga flytblad och stjälken har en grönaktig färg. Undrar om också sköldmöja gör detta med att böja skaftet ner mot botten? Efter en snabb titt i ”Den nya nordiska floran” av Mossberg och Stenberg, (2003) syns det tydligt i illustrationerna av vitstjälksmöja och grodmöja, Ranunculus aquatilis var. diffusus men inte i illustrationen av sköldmöja. Kanske en tillfällighet, för det finns antytt hos vattenmöja, Ranunculus aquatilis var. aquatilis som grodmöjan är en underart till? Berätta gärna för oss nästa gång Du tittare närmare på sköldmöja på en strömmande lokal. Hur gör de med fröställningen?

De andra två arterna som också finns i brackvatten är mindre vanliga. Den ena är hjulmöja, Ranunculus circinatus. Den förekommer på leriga och dyiga bottnar, stjälken är mörkt grön med finförgrenade cirkelrunda, platta undervattensblad som gett arten sitt svenska namn.  Den andra arten, den minsta av möjorna och som ibland förekommer i brackvatten är hårmöja, Ranunculus confervoides. Den har en tunn stjälk, ca 0,3 -1 mm tjock som kryper utmed botten där den också slår rot på många ställen. Den saknar helt flytblad och undervattensbladen har bara några få flikar.

Arterna skiljer sig också lite åt i tid när de blommar. Sköldmöja blommar t.ex. lite tidigare på året mellan maj-augusti medan vår månadsart vitstjälksmöja startar lite senare i juli men fortsätter blomma in i september. Hårmöja blommar mellan juli-augusti och hjulmöja blommar lite oregelbundet. Utöver spridning med kan de sprida sig genom att lösa delar driver iväg och rotar sig på nytt.

Vi hoppas att Du har möjlighet att ge dig ut och se denna vackra vattenväxt i sin fulla blomsterprakt!

Read Full Post »