Angela kunde inte hålla sig från mikroalgerna längre, så i avsnitt 3 av Algpodden pratar vi om mareld, Noctiluca scintillans. Den lilla encelliga dinoflagellaten finns i havet året runt, men det är framförallt på sensommaren vi ser den. Det beror dels på att det är gynnsamma temperaturer för dem att föröka sig, men även på att kvällarna börjar bli mörka så vi kan se deras blåaktiga ljus.
Ljuset, som skickas ut om cellen råkar ut för beröring, bildas av den kemiska föreningen luciferin. Namnet komemr från latinets Lucifer, som betyder ljusbärare. Denna sorts ljusemitterande (skickar ut ljus) förening finns i organismer som genererar bioluminescens. Det finns flera olika variationer av luciferiner. De flesta fungerar vanligtvis så att molekylen genomgår en enzymkatalyserad reaktion med molekylärt syre. Det finns flera varianter av enzym som kan göra detta, de kallas för luciferaser. Enzymet hjälper till att ändra energin i luciferinet, som då skickar ut en ljusblixt. Exakt hur mekanismen går till varierar mellan de olika sorterna av luciferin.
Bioluminiscens (från grekiskans bios-liv och latinets lumos-ljus) betyder alltså produktion och utsändande av ljus hos levande organismer. Det har utvecklats i så många olika former av organismer, som inte är nära släkt med varandra, att det är rimligt att anta att det uppkommit flera olika gånger under evolutionens gång. Det finns till exempel hos eldflugor, sniglar, svampar, bakterier, bläckfiskar, kammaneter, nässeldjur (som maneter och koraller), ormsjöstjärnor, hoppkräftor och såklart hos dinoflagellater som Noctiluca scintillans.
En varm augustikväll kan det vara en oförglömlig upplevelse att simma ut i havet som glittrar, eller bara att ligga på en brygga och röra lite i vattnet med en pinne.
Read Full Post »
Tångbloggen 