Denna månad går resan till Medelhavet och en promenad utmed en strand i Israel. Där, utmed en sandig strand, kan man hitta månadens alg växande på små stenar. Arten är inte så noggrann om det är en stenig eller mer sandig strand, så länge där är en massa vattenrörelser med varierande salthalt och pH. Den tål dessutom höga temperaturer och uttorkning, vilket händer när det är ebb.
Månadens alg är en ganska liten, trattformig brunalg som heter Padina pavonia. Den saknar svenskt namn eftersom den inte förekommer i våra vatten. Unga individer har en platt, bladliknande bål som när den blir äldre blir mer trattformig. Bålen har ett mönster med tätt sittande vita koncentriska ringar som innehåller kalk. Padina pavonica hör till familjen Dichtyophyceae, och förekommer över hela världen med främst i Medelhavet och utmed Atlantkusten. Det har beskrivits 72 arter av släktet Padina, som accepterats taxonomiskt, men de liknar varandra mycket så det är svårt att veta hur många det egentligen finns. Det går ju idag att identifiera genetiska skillnader – men hur är det med ekologiska skillnader?
Livscykeln hos Padina pavonica är ”haplodiplontisk isomorf”, vilket betyder att det finns sexuellt förökande han- och honindivider, de är gametofyter som producerar könsceller. Dessa ger upphov till sporproducerande asexuella stadier, tetrasporofyter. De ser likadana ut, men sporofyter är mycket vanligare att hitta än fertila gametofyter. Sporofyternas sporangier, den sporbildande vävnaden, är sammansatta i koncentriska mörka sori som täcks av ett tunt membran som öppnas så att sporerna kan släppas ut. Könsceller sitter på utsidan av bålen, den dorsala sidan, vanligtvis i områden som inte är förkalkade. Detta bidrar till det randiga utseendet hos algen,
Padina pavonia anses vara en flerårig art, men de små trattarna som är fästa mot underlaget med rhizoider lossnar varje vinter för att sedan växa ut igen på våren. Det som finns kvar av algen under vintern är endast rhizoiderna, små unga sporofyter som inte vuxit sig stora än och fintrådiga små delar av bålen. Svårt att avgöra vad som är kvar av förra årets individ!
En annan sak som gör Padina-arterna unika är att de, tillsammans med Newhousia imbricata som beskrevs från Hawaii 2004, är de enda förkalkade brunalgerna som förekommer idag. Bålen innehåller CaCO3 som fälls ut i form av nålformade aragonitkristaller utanför cellerna, dvs extracellulärt. Detta sker främst på insidan, den ventrala ytan av bålen. Med tiden ändras formen på dessa kristaller så att aragoniten blir mer knölig.
Padina pavonica har nyttjats på en mängd olika sätt, både inom miljö och medicinskt. Några exempel på användningsområden är som råvara för produktion av biodiesel, vid biosorption av tungmetaller och som en bioindikator för föroreningar. Inom medicin används Padina som ett läkemedel mot cancer, ett antibakteriellt medel och som bioinsekticid.
En spännande alg med många användningsområden som är värd att hålla utkik efter nästa gång du befinner dig i Medelhavet eller vid Atlantkusten söderut.
Tångbloggen 