Tångbloggen

Under sommaren har vi på Tångbloggen hunnit med en hel del arbete ute i fält, både på ostkustens Askö och västkustens Tjärnö.

Bland annat har vi inventerat algbeståndet längs två transekter (utlagda måttband) utanför Tjärnö på den salta västkusten.

En dykare simmar ut från stranden med ett måttband som fästs vid vattenlinjen, ner till att det inte växer mer alger. Beroende på hur klart vattnet är kan det variera mellan någon enstaka meter ner till dryga 20 meters djup.

Väl vid algernas slut, tar dykaren fram sin skrivtavla (varje marinbiologs måste-pryl) och börjar med att notera vilket djup dykdatorn visar och hur mycket av måttbandet som rullats ut. Därefter skriver man upp vilka algarter man ser och uppskattar hur mycket av dem som finns, på en 7-gradig skala (1, 5, 10, 25, 50, 75 och 100%). Eftersom alger växer i flera skikt, precis som gräs, buskar och träd på land, kan det snabbt bli mer än 100 %

När dykaren har noterat allt detta om startpunkten simmar hon sakta längs transekten (måttbandet) och fortsätter att notera djup, längd och arter när det blir en synbar skillnad i vilka arter som dominerar, så att man får fram en indelning i olika ”algbälten”.
Varje ”bälte” provtas även med hjälp av ramar och påsar. Man använder en bestämd storlek på ramen, som kan vara lös eller sitta fast på en påse, ofta 20×20 eller 50×50 cm beroende på hur många arter och hur mycket det är.

Dykaren lägger ramen på botten, plockar in de största algerna för hand i påsen och använder sedan en skrapa för att få loss alla alger som växer inom ramen och fösa in dem i påsen. Det är svårare än det ser ut att arbeta under vatten när allting flyter omkring.

För att ni ska få en uppfattning om hur det går till har Joakim Hansen, som ställde upp som pardykare i somras, delat med sig av det han filmade till Tångbloggen. Såhär ser det alltså ut när man skrapar en ruta.

Varför har vi då gjort detta, förutom att det är trevligt att dyka?

På dessa två lokaler har dessa inventeringar genomförts under flera år. Inom ekologi är det viktigt att ha mätningar som sträcker sig över lång tid för att kunna se ifall det sker faktiska förändringar i miljön, eller om det bara är normala variationer mellan åren.

Så under de kalla, mörka månaderna ska vi plocka fram våra påsar med frusna alger ur frysen (det blev drygt 30 stycken), tina dem, sortera upp dem i högar efter art, torka och väga och föra in i protokoll för att på så sätt få ut hur många gram torrvikt av varje art som växte i varje ruta. Genom att jämföra med tidigare protokoll kan vi så se om det har blivit mer eller mindre av någon art, samt om några arter har tillkommit eller försvunnit över åren.