Då var det dags. Efter att ha lämnat experimentet med fragment (se tidigare inlägg) i källaren på Roskilde Universitet över jul och nyår, var det så äntligen dags att åka tillbaka och se om några av de små bitarna av smaltången (Fucus radicans) har behagat göra som vi hoppas och vill.
En snabb repetition av experimentets bakgrund och syfte:
Den i Bottenhavet förekommande arten smaltång (Fucus radicans) har visat sig vara upp emot 80 % klonal, något som är unikt bland tång inom Fucus – familjen. Det är dock inte ovanligt att alger har en mer klonal livscykel i bräckta miljöer (salthalt mellan 15-2 promille) eftersom deras sexuella befruktning behöver natriumjonerna i salt (NaCl – natriumklorid) för att fungera (se faktainlägg). När det upptäcktes att smaltången var klonal kunde man också beskriva den som en egen art. Man hade tidigare trott att det var en dvärgform av den i Östersjön dominerande blåstången (Fucus vesiculosus).
För att kunna föröka sig klonalt måste fragment av en tångplanta trilla av från moderplantan och sedan fästa mot botten på nytt. Men under vilka omständigheter sker detta? Ska det vara under varma sommardagar eller kalla vinternätter? När vi vet detta kan vi förstå mer om när tången är som känsligast för störningar i form av kemiska utsläpp, övergödning och konstruktionsarbeten som påverkar vattenmiljön. Vi hoppas att vårt experiment kan hjälpa till att ge bättre underlag till beslut som rör Östersjöns unika och känsliga miljö.
Så, hur gick det nu till när vi satte upp vårt experiment?
Vi samlade in fragment från ett antal olika tångplantor som växt på olika lokaler. Eftersom vi inte har råd eller tid att köra genetiska analyser på dem för att se så att det inte är samma individ alltihop, vilket ju kan hända när man jobbar med en art som bildar kloner, såg vi till att ta både hanar och honor. För en längre berättelse om uppstarten, läs HÄR.
Men nu var det alltså dags för mig och min kollega Tiina Salo att läsa av experimentet.
Forskning handlar till stor del om att våga misslyckas, om och om igen. Högen med förkastade hypoteser om hur man trodde att det var växer sig allt större. Gissa om vi blev förvånade när vårt experiment inte bara hade klarat av att köra hela tidsperioden utan att kortsluta sig helt (förutom lite strul i starten som Tiina löste). Dessutom hade vi fått resultat!
Två häpna doktorander trodde inte sina ögon.
Så efter att ha läst av alla 96 replikat med fyra små fragment i varje burk var det bara att ta fram påsen med smaltång som jag tagit med och sortera fram 384 nya fragment för en omgång till.
På kvällen såg jag fragment när jag blundade.
Nu rullar andra omgången på och det blir en tur ner i början på februari för att avsluta den och förhoppningsvis få samma resultat som vår första omgång. Man vet ju aldrig när det gäller tång, så håll tummarna.
Tångbloggen 
Kommentera