Tångbloggen

I fredags disputerade Lovisa Wennerström vid Stockholms universitet med avhandlingen Population genetic patterns in continuous environments in relation to conservation management. Lovisa har arbetat med genetiska studier av ett antal arter i Östersjön, inklusive blåstång. Målsättningen har varit att vi ska få veta mer om genetiken hos ekologiskt viktiga arter, för att vi ska kunna förvalta och skydda dem bättre.

Så varför behövs genetiska studier för att skydda arter? Ett exempel är att många arter har genetiskt unika populationer i Östersjön. De torskar, blåmusslor och alger som vi hittar i Östersjön skiljer sig från sina artfränder i andra havsområden. Många arter har speciella anpassningar till den unika miljön i Östersjön. Det betyder att om en art minskar eller försvinner i Östersjön är det inte självklart att den kan sprida sig tillbaka från Nordsjön. Unika Östersjöbestånd är en skatt som måste förvaltas med omsorg.

Ett annat exempel kommer från kustlekande bestånd av gädda, som är en av de arter som studerats i avhandlingen. Många gäddor som lever i Östersjön går upp i bäckar och våtmarker och lägger sin rom. Andra lägger sin rom i grunda Östersjövikar. Lovisas forskning visar att de gäddor som fortplantar sig i havet rör sig över mycket större områden än vad som varit känt tidigare. Det betyder att om man påverkar gäddbeståndet i ett område kan effekten sprida sig även till andra områden. Det behövs alltså ett storskaligt perspektiv för att långsiktigt förvalta kustgäddan i Östersjön.

Tången då? Östersjötångens genetik är ett mycket spännande kapitel som bara berörs i avhandlingen. Vi får återkomma till det i senare inlägg.