Denna helgen slog det mig att nu är det bara fyra dagar kvar tills att det finns ett kunskapscentrum om Östersjöns speciella och unika miljöer och utmaningar på Skansen.
En plats full av minnen. Här låg förr säldammen, där det gick att gå in och se sälar dyka under vattnet.
Nu står det nya huset på plats. Där kommer det att för alla oss som på olika sätt lever och bor runt Östersjön, använder havets resurser för transporter, fritidsaktiviteter eller rekreation och mycket mer att finnas stora och små akvarier, utställningar kring Östersjöns utmaningar, fiske, övergödning och miljögifter. Det finns också en skolsal som kan ta emot skolklasser.
Flygfoto över Brunnsviken från 1960-talet.
För mig personligen, som startade mina studier i Brunnsviken, en liten miniatyr av Östersjön 1970, är det underbart att se kunskap om Östersjön spridas. Då för 50 år sedan släppte vi ut Solna stads avloppsvatten orenat ut i denna lilla avsnörda vik av Östersjön. Den stank då av svavelväte varje år, på hösten och på våren efter islossningen. Min uppgift var att undersöka hur viken återhämtade sig när utsläppets stoppades. 1979 när jag disputerade hade minskningen av utsläpp resulterat i att salthalten ökat lite, genom att sötvattentillförseln minskade. Därmed minskade blomningen av cyanobakterier och viken stank inte längre av svavelväte när vattnet blandades om.
Det har genomförts många åtgärder i Stockholms skärgård sedan föroreningssituationen var som värst under 1960-70-talet. De har bland annat resulterat i att mängden näringsämnen minskat och siktdjupet ökat. Men det finns mer kvar att göra. Just när det gäller vattenmiljöerna i och omkring Stockholm initieras många åtgärder. Ett sådant är åter igen i Brunnsviken, där ytterligare ett reningssteg med att binda in fosfor i sedimentet med aluminium kommer att starta. Detta för att belastningen från avloppsvatten reducerats och det finns även planer på att rena dagvatten från vägar. Istället kommer numera mycket av tillförseln av fosfor till vattnet från bottensediment, som släpper ut lagrad fosfor när de blir syrefria.
I utställningen berättas om vad händer i kustvattenmiljöerna, vad som minskar tillförseln av näringsämnen och hur blir algblomningen i år? Det finns många frågor kvar att studera och följa. Därför är det toppen att kunna bo precis vid en strand och se hur långt våren har kommit, både på land och i vattnet.
På väg ner till Råttviken, som nu är lite knepigt med alla trädfällen efter stormen Alfrida i januari ute på Rädmansö, blommar de första blåsipporna. Och alens hängen blommar för fullt. Några har redan ramlat ner på marken.
Att se tussilago och blåsippor blomma är en härlig känsla av att nu är våren här. Samma sak gäller för oss forskare att följa den viktiga vårblomningen av växtplankton på våren. Det är den stora produktion som studeras noga både artsammansättning och storlek. Däremot får den inte den uppmärksamhet i media som den borde jämfört med cyanobakterie-blomningen på sommaren. Under rubriken ”Röster om Östersjön”, Skansen.se kan du hitta en intervju om just den viktiga vårblomningen – som just nu är på gång i Östersjön.
Den senaste veckan har vattenståndet sjunkit, vilket syns tydligt utmed klippor och på stenstranden. Där sitter de intorkade kiselalgerna som gör att det kan se ut som någon varit och målat klipporna vita i hela skärgården.
Det är nu och fram till maj som det brukar vara som lägst vattenstånd. Det finns en tidig vårart av en alg, strutsallat (Monostroma grevillei). Den ser ut som ett tunt ljusgrönt strutformat salladsblad. Den kan bli ca 15 cm lång och den spricker upp med tiden. Den växer på stenar och strån mellan ca 0,5 – några meters djup.
Genom att vattenståndet minskat ligger nu mycket att strutsallaten torrlagd. Det är gametofyten som bildar det stora makroskopiska bladet och kvar blir det encelliga mikroskopiska sporofytstadiet.
Det betyder att om någon vecka kommer det synliga stadiet att vara försvunnen och inte dyka upp förrän nästa år. Så vill jag uppleva de tidiga arterna gäller det att passa på, både på land och i vattnet. Kunskapen om flera av tidiga vårarter och sena höstarter av alger i Östersjön är relativt begränsad, beroende på att få av oss är ute i skärgården så här års. Tänk om genom skolverksamheten på Skansen och tillgången till akvarierna det framöver finns många fler som kan följa och rapportera vad som händer vid stranden hemmavid! Det vore trevligt.
Fortsättning på nedräkningen följer.
Tångbloggen 
Kommentera