För några år sedan på The First International Seagrass Day tog vi med våra läsare på en resa, både till några artrika sjögräs i tropiska havsområden och även hem till oss. Här kan ålgräs (Zostera marina) bilda stora ängar på västkusten och det klarar sig även en bra bit in i Östersjöns låga salthalt. Sjögräs är ju blomväxter som evolutionärt är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. Så i år på Internationella Sjögräsdagen vill vi fira sjögräsblommor och berätta om hur de anpassat sig till att föröka sig i vattenmiljön.
Enhalus acoroides, tape seaweed som den kallas på engelska, har ett spännande sätt att föröka sig, med hon- och hanblommor. De små centimeterstora hanblommorna släpps loss från plantan och ser ut som små vita frigolitkulor. De driver runt på ytan tills de stöter på och fastnar på de stora honblommorna, som sitter fast på en lång stjälk. Enhalus acoroides lever på tidvattenkuster och när vattenståndet sjunker kommer honblommorna upp till ytan och en massa hanblommor kan då samlas i honblommorna. Och redan här får vi flagga med en liten brasklapp, eftersom man KAN äta fröna hos Enhalus acoroides.
Stor, utslagen honblomma som samlar på sig små vita, fritt flytande hanblommor. Bilden är från Eat The Weeds.
Hos Posidonia oceanica sitter ett antal blommor tillsammans i en blomställning. Blommorna liknar landväxternas blommor och har både ståndare och pistiller, och de producerar ett frö per blomma. I Medelhavet blommar de under den kalla tiden på året. När fröet är moget flyter det först upp till ytan och kan där driva med vågorna ett tag. Sedan sjunker fröet till botten där det gror till en ny planta. Hos andra arter som t.ex. Halophila decipiens sitter han- och honblommorna istället i samma skida. Lite som hos hårsärv, Zannichellia palustris, som är ett vanligt sjögräs i Östersjöns grunda vikar. Hårsärven har också små han- och honblommor som sitter nära varandra i ett grenveck och befruktningen sker under ytan.
Så hur går det till hos vår vanligaste sjögräsart ålgräset? Hittade en artikel publicerad 1980 av De Cock, med titeln ”Flowering, pollination and fruting in Zosters marina L.”. Det var spännande läsning och fina illustrationer. Och artikeln kan kanske ge lite förklaring till varför det kan vara extra komplicerat för ålgräs i Östersjön att klara av sexuell förökning.
Blommorna sitter i en rad inne i bladet. Honblommorna har två pistiller. Hanblommorna har många ståndare. Högst upp sitter en ståndarknapp som består av två halvor (kallade theca) som innehåller pollensäckar med pollen. Själva befruktningen, från det att honblomman reser sig upp ur skidan och startar böja sig tillbaka, tar ca 5 – 6 timmar. Alltså måste pollineringen vara klar inom 5 timmar, sen är det för sent. Stiftet böjs tillbaka och märket bryts av. Efter 24 timmar är stiftet tillbaka i höljet men ståndarknappar finns kvar under ett antal dygn, upp till ca en vecka. Efter befruktningen tar det ytterligare runt en månad för frukten att mogna och släppa ut sina frön. En frukt brukar innehålla 8 – 10 stycken frön.
Bilden visar de olika stadierna under ålgräsets blomning och utveckling till frukt och utsläpp av sina frön. Detta blev en ruskigt förkortad beskrivning av hur det går till. Men hoppas ni får en bild av helheten.
Det gäller inte bara att kunna producera blommor utan sen skall alla delar i befruktning och mognad fungera. Det första tecknet på att blomningen startat är produktionen av en liten gasbubbla inne i höljet där ståndarknapparna sitter. För att producera bubblorna och initiera befruktning krävs ljus. Bubblorna innehåller huvudsakligen syre och koldioxid, men kan också innehålla små mängder etylen. Förekomsten av etylen, som är ett naturligt gasformigt växthormon, skulle kunna ha en direkt funktion i utvecklingen hos ålgräsblomning och mognad.
Vi önskar alla våra sjögräs-kollegor en fin sjögräs-dag!
Tångbloggen 