Tångbloggen

Våren är en härlig tid, när den ena blomman efter den andra dyker upp och gräset blir grönt. I gräsmattan blommar vårlök, luktviol och nunneört och i kanten under buskarna lyser blåsipporna. En tur ner till bryggan visar på att livet i havet har kommit gång och det är full fart på alla små spiggar. Det är omöjligt att räkna hur många det är. En fundering – finns det mat till alla eller tar djurplankton slut?

Närmast stranden och på klipporna växer det kolonibildande kiselalger, som bildar decimeter långt brunt ludd eller lösa tofsar. När vattenståndet minskar torrläggs de och tappar sitt bruna pigment och kvar blir kiselskalen som gör klippor och stenar vita. Kiselalger kan också sitta på andra trådformiga alger i massor. Också en sådan tråd täckt med mikroskopiska kiselalger kommer att bli vit när den torkar in.

Lägger man en sten med intorkade alger i en lupp, syns de vackra kiselalgerna som glänsande och glittrande små, små pinnar eller stjärnor.

Vissa tidiga vårarter har nästan blommat över. Hit hör strutsallat, Monostroma grevillei, som är en mycket tidig art. Den kan börja växa i december och växer vanligen från 0,5 meter – ner till några meters djup. Där bildar den som namnet anger tunna ca 10 centimeter stora strutformiga plantor.

Så nu i början på april, med en tidig vår, verkade det vara slut med deras växtsäsong när jag utmed stranden hittade en smal bård med strutsallat ligga strax ovanför vattenlinjen.

En annan typisk vårart är liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Den blir en ca 5 cm hög, ljusgrön kudde och växter från ca 0,3 meter – till några meters djup. Den är förgrenad, med lika långa grenar. Detta är en annuell, ettårig art, som finns ett tag till under vår och försommar. Den har som många andra arter ett mikroskopiskt stadium.

Efter höstens och vintern högvattenperioder ligger mycket blåstång uppspolad lång uppe på land. Där den göder landväxterna, t.ex. en tussilago. När det regnar lakar det ur humusämnen ur både från tången och annat dött material som ligger på stranden eller uppe i skogen ovanför. Bäcken eller ån för ut vattnet till havet.

I den närmaste bäcken var vattnet alldeles gulbrunt av humus. Det som inte syns är all näring, som fosfor och kväve, som också rinner ut i havet utanför. Därför är det spännande att se hur brunt vattnet är och hur många meter ut det syns att det är ett utflöde av sötvatten. Detta är ett litet dike, men det finns många diken som rinner ut i Östersjön. Man brukar säga – många diken små blir en stor å. Resten av påverkan får man lämna till fantasin. Men för mig är det en oändlig källa till tankar och funderingar att gå ner till stranden och bryggan och kolla på vad som hänt från förra veckan.