I Japan, Kina och Korea har man samodlat alger, ostron och sjögurkor i hundratals år. Men här i Europa har det varit helt okänt fram till för 10-15 år sedan. Vi är en liten men entusiastisk skara som arbetar hårt med att få fram protokoll för att föda upp sjögurkor av olika europeiska arter och testa hur de fungerar i ett samodlat system.
Varför behöver vi föda upp djur? Kan vi inte bara testa på djur som vi hämtar in från havet? Nej, det är nämligen lite knepigt, för att inte säga omöjligt, att mäta tillväxt på vuxna sjögurkor. De kan nämligen variera otroligt mycket i längd, omkrets och vikt eftersom de kan fylla sig eller helt tömma kroppen på vatten. Dessutom är tillväxten mycket större, per gram, hos juveniler. Precis som hos oss växer barn snabbare än vuxna. Så för att kunna göra bra och tydliga studier på tillväxt måste vi först kunna producera juveniler att göra studierna på.
Men det tar tid att klura ut hur varje art av sjögurka vill ha det med temperatur, vattenrörelse och mat för att larverna ska överleva och vilja omvandla sig. Varje art har specifika krav och de vägrar helt att fylla i frågeformulär eller svara på frågor, så det är små steg framåt för att få till rätt förutsättningar. Därför är det extra viktigt med en konferens som denna för att kunna träffas och prata tillsammans om vad vi gör, vad som lyckats men också berätta vad som inte fungerat så att vi kan lära oss av varandras misstag. För det är inte något som publiceras i vetenskapliga artiklar, som är det sätt forskare kommunicerar med varandra om vad de gör.
Men i väntan på att få till uppfödningen kan studier på näringsupptag göras. Helt enkelt att mäta hur mycket näring är i maten innan den äts och hur mycket finns kvar när den har passerat sjögurkans tarm. Här fick vi tre fina presentationer under IMTA sessionen på samodling av sjögurka med abalone, en sorts mollusk som kallas havsöra och som är vanlig att odla och äta i Asien, Australien och Sydafrika. Abalone betar på alger med en radula, en rasptunga som river upp algen. Bitar av alg trillar vid sidan av munnen och även när maten gått igenom abalonens tarm är det mycket näring kvar. Innehåller det tillräckligt för att sjögurkor ska kunna överleva på det? Och vore det inte bra om samodlingen gjorde att man slapp städa tanken med abalone lika ofta, eftersom sjögurkorna städar botten genom att äta abalonens bajs? Jo visst är det så. Det spar en hel del arbetstid att samodla abalone med sjögurka, eftersom studien av Abigail John Onomu visar att det räcker att städa en gång per vecka istället för två om arterna är i samma tank. Båda arter växer och trivs och slipper stressas av städning mer än nödvändigt.
Gercende Courtois de Viçose från Las Palmas University på Kanarieöarna, jämförde samodling av sjögurka och abalone på två olika platser, Kanarieöarna och Sydafrika för att utvärdera möjligheterna till IMTA. Hon använde lokala arter av sjögurka och abalone, så på Kanarieöarna kombinerades sjögurkan Holothuria sanctori med abalonen Haliotis tuberculata och i Sydafrika sjögurkan Neostichopus grammatus med abalonen Haliotis midae. Båda dessa arter av sjögurka lever ganska grunt, så det var enkelt att samla in individer som var relativt små, och därmed bättre lämpade för att skatta tillväxten, utöver analyserna på näringsupptag. Hennes studie visar att tillväxt skiljer sig mellan olika arter av sjögurka, hur stora de är och hur många djur som finns per tank. Det är viktigt att ta med i beräkningarna om man ska planera ett IMTA-system. Hon kunde också visa att abalonen inte påverkades negativt av att få sällskap av sjögurkor.
Både Abigails och Gercende’s studier är en del av det stora Aquavitae- projektet, som du kan läsa mer om här.
En tredje studie presenterades av Bastien Sadoul från L’institut Agro, Frankrike. De har arbetat med två arter som finns både i Medelhavet och längs franska Atlantkusten: Holothuria tubulosa och Holothuria forskali. Även denna studie undersökte sjögurkornas möjligheter till att ta hand om avfall i samodling med seabass (en fisk). Han visade på resultat som var mycket lovande, med 100% överlevnad och mycket god tillväxt under en typ av odling, men även på en minskad tillväxt under odling i tankar med många djur. Det är något jag själv har noterat, och Bastien var mycket öppen med att berätta om de många misslyckanden som de gjort på vägen. Mycket värdefullt att höra och en hel del bekanta fallgropar för flera i publiken, av skratten att döma. För forskning består till störst del av misstag och fel, och genom uteslutning av ”så var det inte, nej” tas ny kunskap fram.
Tångbloggen 