
Vi har tidigare berättat om försök att plantera in blåstång både i områden där den försvunnit och för att snabba på etableringen av tång på konstgjorda stenrev. Nu vill vi passa på att berätta om vår studie i Trälhavet i Stockholms skärgård. Där har förbättrad avloppsrening resulterat i klarare och renare vatten, större siktdjup och möjligheter för blåstång att vandra in naturligt. Det har tagit lite tid, både för blåstången att komma tillbaka och för oss att kunna få artikeln publicerad i en vetenskaplig tidskrift. Studien baseras på två äldre insamlingar av herbariematerial av blåstångsplantor med sin naturliga påväxt och ett antal nya insamlingar från samma lokaler. Lite av ett detektivarbete som nu är publicerat. De äldsta insamlingarna förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala och övrigt material förvaras av mig på institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet.
Genom undersökningar av herbarierna kunde vi visa att övergödningen från Stockholm, där orenat avloppsvatten spridits ut i skärgården under lång tid, resulterade i att den innersta gränsen för blåstång flyttade längre och längre ut. Under 1970- och 80-talet gjordes stora insatser för att rena vattnet och vid återbesök 2020 är nu tången tillbaka långt in i Trälhavet. Våra resultat visar att när vi gör åtgärder som minskar tillförseln av näring i ett skärgårdsområde kan blåstången komma tillbaka av sig själv.
En nyckellokal för studien av herbariematerialet är Lerviks udde (markerad med en röd prick på kartan) där vi hittat pressade tångplantor från 1885, 1968, 1990, 2001 och 2020. Varje herbarieark kan berätta mycket om hur miljön var både vid insamlingsdatumet och hur tillståndet i miljön har varit flera år bakåt i tiden. En intressant observation av plantorna från 2020 är att de är klart mycket större och äldre än de mindre plantorna som fanns på samma plats 1968 och 1990. Det betyder att förhållandena nu är mer gynnsamma för tångens tillväxt och överlevnad än under 1970 – 1990-talet.
Den förbättrade vattenkvalitén med minskande näringshalt och ökat siktdjup avspeglar sig i att mängden påväxt minskar, men också i att artsammansättningen förändras beroende på miljöförhållanden. Vi ser även introduktioner av nya arter.

Efter att ha undersökt täckningsgraden på detta stora material från gamla och nyare herbarier inser jag att det finns så mycket spännande att hitta i våra museer. Och att det är jätteviktigt att göra nya insamlingar på samma platser. Även om detta sker med större mellanrum kommer de att kunna användas i framtiden som arkiv över miljögifter som vi inte kände till med metoder som inte var utvecklade idag. Visst är det en fascinerande tanke!
Insamlingarna nu är gjorda med mellan 10 till 20 års mellanrum. Så det är snart dags igen om bara fem år, 2030. I vår artikel, ”Natural recovery of Fucus vesiculosus after reduction of the nutrient load to a coastal Baltic Sea area, Sweden”, som är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Regional Studies in Marine Science 2025 finns all information som behövs för att upprepa studien.

















