Torsdagen är halvdag, med föredrag på förmiddagen och den mycket prestigefyllda tävlingen Yellow Submarine på eftermiddagen (mer om den senare).
Temat Generell marinbiologi fortsatte även under torsdagen. Dagen inleddes av professor Lisa Levin från Scripps Institution of Oceanography i Kalifornien, USA.
Lisa Levin är fascinerande och jag blir imponerad när jag läser presentationen av hennes arbete. Förutom att hon varit ansvarig utgivare för flertalet vetenskapliga tidskrifter samt för 5 specialvolymer om djuphavsbiologi, är hon även rådgivare till den amerikanska regeringen samt i flera internationella marina råd.
Lisa Levin visar bilder från livet i djuphavet
Lisa Levin arbetar med havsbottnar, både i grunda områden och nere i djuphavet. Hennes presentation är full av bilder på djur från bottnar mellan 200 till 1000 meters djup. Hon har deltagit i mer än 30 oceanografiska expeditioner över hela världen, på 12 av dem har hon varit Chief Scientist!
Farkoster för provtagning
Vi fick se data från kuster utanför Indien, Namibia, USA, Norge, Japan och många fler. Presentationen visade nya data på hur syrehalterna i haven påverkar djuren som lever mellan 200-1000 m djup. Effekterna av låga syrehalter är något som djuren här är anpassade till, men på senare år har effekten av höjda halter koldioxid i atmosfären även gett effekter i havet. Detta leder till en del problem när bägge tillstånden sker samtidigt, och är något vi måste börja ta hänsyn till.
För de av er som läst den marinekologiska thrillern The Swarm (Svärmen på svenska) av Frank Schätzing kan jag berätta att vi fick se bilder på både maskar och hydrater. Har du inte läst boken än? Grattis, du har något att se fram emot.
Morten Foldager Pedersen från Roskilde Universitet i Danmark visade en intressant studie där de har undersökt de rödalger som växer på stortarens (Laminaria hyperborea) stam.
Stortare bildar de fantastiska tångskogarna utanför Norges kust, som är en fröjd att dyka i! Stortaren har en grov, rund stam som kan bli lite över metern hög, med en yta som passar många små rödalger. Det är inte mycket ljus som kommer ner genom stortarens breda blad, men rödalger klarar av att överleva i en ljusfattig miljö.
Morten har undersökt hur mycket ljus som kommer ner till dessa stam-sittande rödalger och hur mycket näring de klarar av att producera (genom fotosyntes), för att kartlägga hur mycket de bidrar med till tångskogens totala produktion. Med produktion menas hur mycket solljus som kan bindas in genom fotosyntes och bilda näring.
De rödalger som växer på stortarens stam är snabbväxande, ibland kan de täcka större delen av stammen, särskilt på äldre tareplantor. På våren, innan tarens nya blad växer fram, passar de på att växa som mest, eftersom de får mer ljus.
Rödalgerna utgör bra gömställen för många små djur som lever i tångskogen, vissa djur äter av dem, men Mortens studie visar att de inte bidrar till någon större del av tångskogens produktion. Det är, inte helt oväntat, stortaren som dominerar när det gäller att fånga solljus.
Eivind Oug från NIVA visade hur kungskrabban (Paralithodes camtschaticus) som vandrat in till norska vatten från Ryssland, påverkar de djur som bor på och i bottnarna i de fjordar som invaderats av krabborna.
Kungskrabban är stor och en krabba kan väga upp till 10 kilo! Krabborna är rovdjur och äter gärna sjöborrar, större maskar som bor i rör samt större musslor, som har minskat kraftigt i de områden som påverkats av krabborna. Detta är ett problem, då dessa arter är viktiga för att röra om i sedimentet och hålla det syresatt (lite samma funktion som en jordfräs).
Kungskrabban är god att äta och i Norge är det tillåtet att fånga och döda djur när man dyker (ej hummer!). Det är framförallt benen man äter. Studien är gjord i Varangerfjorden, upp mot ryska gränsen.
Tångbloggen 