Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mareld’

När det är mycket mareld kan vattnet bli rosa-orange av alla små dinoflagellater.

I veckan kom vi tillbaka från västkusten. Där var det ovanligt tidiga stora blomningar av mareld som samlades vid stränderna tillsammans med blå brännmaneter. Mareld, Noctiluca scintillans är en dinoflagellat och genom att den lyser och gnistrar i vattnet på natten är det nog den mest spektakulära blomningen i havet.

I Östersjön på sommaren bildar ofta cyanobakterien katthårsalg, Nodularia spumigena, stora blomningar. De första larmrapporterna brukar komma i slutet av juni, samtidigt med politikerveckan i Almedalen. Men blomningar av cyanobakterier är inget nytt i Östersjön utan har förekommit i minst 7000 år, långt innan den stora tillförseln av näringsämnen från orenat avloppsvatten kom igång efter andra världskriget. Den stora förökningen av cyanobakterier startar ute i öppna havet runt Gotland och driver sedan in till kusten med vindarna.

Väl hemkommen från västkusten var det första jag hörde på nyheterna att Informationscentralen på Stockholms Länsstyrelse gått ut med en önskan om att få in bilder på algblomningar, eller mer korrekt blomningar av cyanobakterier, då speciellt från badplatser. Bäst att gå ner till stranden och kolla läget. Det var lätt att se att det fanns ganska mycket cyanobakterier i vattnet.

Det ser grynigt ut i vattnet. Tittar man noga syns små barrlika streck i vattnet. Det är knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae som är en av de vanligaste arterna i blomningar av cyanobakterier under året.

Men hur är det med dessa blomningar? Är de bara ett problem för oss badande eller ingår de som en viktig länk Östersjöns näringsväv? Hur är det, bildar alla cyanobakterier giftiga ämnen eller är det bara vissa släkten? Och hur artrik kan en blomning av cyanobakterier vara?

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften AMBIO 2015 visade Agnes Karlsson, vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik på Stockholms universitet, tillsammans med flera andra forskare att magarna hos djurplankton i Östersjön är fulla med cyanobakterier! Det är framförallt små arter av cyanobakterier som djurplankton klarar av att äta. De stora kolonibildande släktena Nodularia, Aphanizomenon och Dolichospermum kan däremot vara svåra för små djurplankton både att fånga och äta.

Forskarna visade också att cyanobakterier tar upp kvävgas som finns löst i vattnet, en unik egenskap som andra växtplankton, t.ex. kiselalger inte kan. Det innebär att när vårblomningen av kiselalger och dinoflagellater tar slut finns det en brist på vad vi kan kalla för växt- och algtillgängligt kväve i vattnet. Men det finns löst kvävgas, otillgänglig för både alger och växter, som cyanobakterierna kan ta upp. De börjar därför växa till och föröka sig samtidigt som vattnet blir varmare. Då ökar också mängden djurplankton som behöver mat. Lämpligt nog funkar det fint med små cyanobakterier till både lunch och middag för ett djurplankton. Djurplanktonen äts i sin tur av små fiskar och fiskyngel. Så cyanobakterierna blir en viktig del i näringsväven under sommaren. En intressant observation visar att djurplankton tillväxer bättre om de äter en varierad kost och inte bara cyanobakterier. En orsak till detta skulle kunna bero på de gifter som vissa cyanobakterier producerar. Men vi vet ju alla att en varierad kost är bäst.

Larmrapporter på sommaren kring ”giftiga alger” beror på risken att hundar och kor som druckit mycket vatten med cyanobakterier kan få i sig giftet nodularin, som produceras av Nodularia och Dolichospermum. Men det finns flera arter av cyanobakterier som kan vara vanliga i en blomning, t.ex. Aphanizomenon som inte producerar nodularin och som kan vara en stor del av blomningen.

Vilka arter som dominerar i en blomning varierar jättemycket under sommaren. Nu i slutet av juli vid min brygga på Räfsnäs, Rådmansö i Norrtälje var det ovanligt artrikt. Andra gånger när jag tagit ett prov på sommaren har katthårsalgen dominerat medan prover sent på hösten och vintern domineras av knippvattenblom.

Ett artrikt prov från cyanobakterieblomningen vid Räfsnäs brygga, slutet juli 2024 med knippvattenblom Apanizomenon flos-aquae, katthårsalg Nodularia spumigena, Dolichospermum spp., Planktothrix agardhii och Lyngbya spp.

I provet nu fanns det både arter som lätt går att känna igen, som knippvattenblom och katthårsalg och de smala raka trådarna av Planktothrix och Lyngbya. Men också små cyanobakterier som jag inte klarar av att bestämma.

Vattnet förflyttas hela tiden och igår när det blåste nordliga vindar försvann det mesta av blomningen. Men idag var vattnet grumligt igen och fullt med de små buntarna av knippvattenblom! Lätta att känna igen när man badar. Om det blir riktigt stilla och lugnt kanske det kommer att bildas lite ansamlingar vid stranden eller så blåser de bort och blandas om i vattnet och sjunker.

För att studera och följa förändringar i växtplankton, djurplankton och blomningar av cyanobakerier i Östersjön behövs det därför mätningar både på många platser och ofta. Och när det gäller den egna badplatsen kan det också ändras snabbt. Speciellt om det blåser ett par dagar kan cyanobakterieblomningen helt ha försvunnit till nästa gång Du kommer ner till stranden för att ta ett dopp.

 

Read Full Post »

Mareld (Noctiluca scintillans) vid stranden på Långholmen

Så fort det slutat blåsa och vattnet blir lugnt och stilla flyter marelden, Noctiluca scintillans upp till ytan och driver in till stranden. De små dinoflagellaterna bildade ett vackert rosa mönster mellan grönalgerna och blåstången vid stranden på Långholmen. Men det allra bästa som finns är att få komma ut till en strand och leta i tångvallen efter att det blåst styv kuling ett tag. Det är alltid lika spännande! Vad kommer det att ligga och gömma sig inne i tångvallen denna gång? Det blev riktigt full pott efter blåsten den 7-8 juli.

Vad gömmer sig i tångvallen på Långholmen denna gång?

Det första som syntes var en stilig äggsamling av valthornsnäcka, Buccinum undatum. Den förstår man att den har lätt att driva lång väg. Den ser ju ut lite som bubbelplast. På fotot nedanför syns också några mindre bitar av brödsvamp, Halichondria panicea. Brödsvampen kan se grönaktig ut av de symbiontiska mikroskopiska grönalger som finns inne i den. Den stora gröna algen heter klykalg, Codium fragile och är en sifonal alg som består av en massa sammanflätade slangar utan cellväggar. Den hittades första gången i Danmark 1919 för nu över 100 år sedan. Tillsammans med flera små exemplar av remtång, Himanthalia elongata, som t.o.m. hade kvar sitt lilla knappformiga fäste har den hamnat i mitt herbarium. Att det fanns så många hela plantor av remtång känns extra intressant. Kanske kommer vi att kunna hitta någon etablering i svenska vatten om den blir vanligare i drivande material som kommer in till kusten?

Det gömde sig mer i tångvallen. Där låg en svart plastbit som några släta långhalsar, Lepas anatifera använt för att flyta runt på vattenytan. Det var tur att vi hittade dem och kunde ta dem med till Tjärnö laboratoriets akvarier där de kommer att tas väl omhand. Det gäller också för ett exemplar av skrovlig långhals, Dosima fascicularis. Också den levde och fick åka med hem och hamna i ett akvarium. Skrovlig långhals kan antingen, som denna gjort, fästa sig på en alg eller rep men den kan också flyta med hjälp av en egen boj gjord av ett skumliknade sekret.

Tre släta långhalsar och en skrovlig långhals längst till höger på det orange repet.

I tångvallen låg också en massa skelett av sidensepia, Sepia officinalis. Har aldrig hittat så många i alla storlekar på samma gång. Kalkskalen har en massa luftfyllda hålrum som gör att de flyter bra. Men vad kan ha hänt när det är så många och både riktigt små till riktigt stora? Varifrån kommer de och hur långt har de drivit?

Skalet från bläckfisken sidensepia flyter ofta iland på stranden. Här ser vi en gradient i storlek och därmed djurens ålder. Förr kallades dessa skal totalt felaktigt för valfiskfjäll. Finn tre fel med det!

På vägen hem ifrån Långholmen passerade vi en strand där det lång många blå öronmaneter inne vid stranden och ett skal av sidensepia höll på att segla iland!

Stilla sommar med maneter, alger och ett guppande sepiaskal på det blanka havet.

Read Full Post »

Vi har varit en kort tur till västkusten och favoritstället Tjärnö för att plocka svamp och få ett skönt bad vid Svallhagen. Tursamt nog hann jag med kvällsdopp i marelden. Det är en fantastisk upplevelse att simma i mörkret med fullt av mareld.  Det glittrade och gnistrade vid varje simtag av Noctiluca scintillans som marelden heter på latin. Mareld är en marin dinoflagellat. Det är en encellig organism, ett mellanting mellan en alg och ett djur, som producerar ljus via ett kemiskt luciferin/luciferas-system som finns i tusentals små sfäriska organeller i hela cytoplasman. Fenomenet kallas bioluminiscens och finns hos flera arter av marina organismer och även en del svampar och bakterier på land.

Det var inte riktigt lika härligt när jag kom hem till vår brygga i Räfsnäs och såg ett tydligt tecken som också är vanligt såhär års i Östersjön – en sen cyanobakterieblomning som drivit in till stranden. Tursamt nog var det inte så mycket cyanobakterier i vattnet längt ut på bryggan, så det blev ett skönt dopp ändå.

Mareld vid stranden på Svallhagen.
Cyanobakterieblomning vid min brygga på Räfsnäs

Read Full Post »

Det är härligt att komma till västkusten även om det varit ganska blåsigt några dagar. Vindarna är ljumna och det är varmt i vattnet. Första dagen innan det började blåsa tog vi en tur med båten ut till Lökholmen, strax utanför Tjärnö marina laboratorium. Laboratoriet ligger nära Strömstad och tillhör Göteborgs universitet. 

Mareld, Noctiluca scintillans och Nereus angör bryggan i bakgrunden.

Vid bryggorna nedanför labbet hade det drivit in mareld (Noctiluca scintillans) som låg som en bred rosa strimma utmed strandkanten. Det var ett varningstecken och mycket riktigt fanns det en del både blå och röda brännmaneter i vattnet. Stationens fartyg Nereus kom precis in med kursen från Stockholms universitet som varit ute på provtagning.

Framme vid Lökholmen, en av många små öar med fina sandstränder inom naturreservatet Kosteröarna, var det dags att kolla på alla spännande alger i det grunda varma vattnet. Blåstångens, Fucus vesiculosus, förökning är över sedan länge. Förökningstopparna är helt överväxta av andra alger som hittar en utmärkt groningsplats i de små öppningar som tidigare släppt ut ägg och spermier. Hittade några förökningstoppar som så riktigt lustiga ut – som uppblåsta små konstiga djur eller en hand.

Rödalger som legat lösa i det grunda vattnet blir gulbruna och känner man inte igen formen är det svårt att veta vilken art det är. De två på bild är julgransalg, Brogniartella byssoides och pepparalg, Osmundea spp. I strandkanten hittade jag också stora blad av havssallat, troligen Ulva fenestrata som delvis tappat färgen i kanten på bladet, vilket sker när den släpper sina sporer. Då blir de alldeles vita i ytterkanten som på det större exemplaret på bilden nedan. Så stora och många exemplar av havssallat har jag aldrig hittat tidigare. Kan det bero på att det nu finns en odling vid Koster av just havsallat, Ulva fenestrata eller kan det vara en ny art som förekommer i Danmark och som letat sig hit till svenska vatten? Den heter Ulva gigantea – vilket ju säger att den kan bli jättestor. Detta måste undersökas närmare.

Ännu så länge har inte trådarna av sudare, Chorda filum, som sitter i små knippen klädda med färglösa hår, inte hunnit bli så långa. Hittade några som satt fast på ett skal av en knivmussla och långsamt drev runt i vattnet precis ovanför botten. 

Hittade också en samling alger sittande på en blåstångsruska. Detta foto får avsluta mitt första vykort för sommaren från vår fantastiska salta västkust och dess fina sandstränder. Nästa vykort får bli från någon klippig strand och vad som växer där.

Blåstångsplanta med överväxta förökningstoppar, havssallat,tarmalger, rödslick mm. ett litet algkollage från västkusten.

Read Full Post »

Angela kunde inte hålla sig från mikroalgerna längre, så i avsnitt 3 av Algpodden pratar vi om mareld, Noctiluca scintillans. Den lilla encelliga dinoflagellaten finns i havet året runt, men det är framförallt på sensommaren vi ser den. Det beror dels på att det är gynnsamma temperaturer för dem att föröka sig, men även på att kvällarna börjar bli mörka så vi kan se deras blåaktiga ljus.

Ljuset, som skickas ut om cellen råkar ut för beröring, bildas av den kemiska föreningen luciferin. Namnet komemr från latinets Lucifer, som betyder ljusbärare. Denna sorts ljusemitterande (skickar ut ljus) förening finns i organismer som genererar bioluminescens. Det finns flera olika variationer av luciferiner. De flesta fungerar vanligtvis så att molekylen genomgår en enzymkatalyserad reaktion med molekylärt syre. Det finns flera varianter av enzym som kan göra detta, de kallas för luciferaser. Enzymet hjälper till att ändra energin i luciferinet, som då skickar ut en ljusblixt. Exakt hur mekanismen går till varierar mellan de olika sorterna av luciferin.

Bioluminiscens (från grekiskans bios-liv och latinets lumos-ljus) betyder alltså produktion och utsändande av ljus hos levande organismer. Det har utvecklats i så många olika former av organismer, som inte är nära släkt med varandra, att det är rimligt att anta att det uppkommit flera olika gånger under evolutionens gång. Det finns till exempel hos eldflugor, sniglar, svampar, bakterier, bläckfiskar, kammaneter, nässeldjur (som maneter och koraller), ormsjöstjärnor, hoppkräftor och såklart hos dinoflagellater som Noctiluca scintillans.

En varm augustikväll kan det vara en oförglömlig upplevelse att simma ut i havet som glittrar, eller bara att ligga på en brygga och röra lite i vattnet med en pinne.

Read Full Post »