Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skitar’

Vi fick en fin dag på Långholmen utanför Tjärnö marina laboratorium nära Strömstad, tillhörande Göteborgs universitet. Första gången jag kom hit var som blivande assistent på en kurs i marin ekologi 1974, om jag minns rätt. Det var jättespännande att åka ut och försöka lära sig så många arter som möjligt innan jag en vecka senare skulle vara assistent på kursen. Det är fortfarande lika roligt att åka ut till någon strand och se vad som finns i vattnet.

Tyvärr hade brännmaneter, både blåa (Cyanea lamarckii) och röda (Cyanea capillata), kommit in. Så det blev inte så mycket bad mer att gå runt i strandkanten och kolla noga i vattnet. Den blå brännmaneten kallas också för blåklintsmanet.

Tre brännmaneter som samlats grunt vid stranden. Så vackra mönster men inget som man vill komma för nära och bränna sig på.

Uppe på land syntes spåren av gässen som simmade iväg när vi närmade oss ön. Både de tydliga avtrycken från fötterna och de många högar med skitar som låg överallt på klipporna. Något som ökat markant under senare år. Personligen tycker jag att det är ett tråkigt inslag i skärgården.

 

Det ger också spår i de grunda vattensamlingarna, hällkaren, där tarmalgerna Ulva intestinalis frodas när regnvattnet spolar ner näringen från gässens skithögar. Det blir visserligen en häftigt grön färg och några blåstångsplantor i närheten har också fått påväxt av grönalger – ett tydligt tecken på gödning.

Känns därför fint att få avsluta med en härlig bild på rödalgen blåtonat rödblad, Phyllophora pseudoceranoides  med några gula trubbiga strandsnäckor som kanske hittar något gott att äta på algens yta.

Nästa vykort från västkusten kommer att handla om strandsnäckor och hur de väljer att lägga sina äggsamlingar på blåstång där det finns en fin hinna med kiselalger och annat gott för de nya små snäckorna. Soliga hälsningar från Tångbloggen. 

Read Full Post »

Tanken är att följa sammansättningen av arter och livet av smådjur i en tångruska förändras under olika årstider. Har skrivit tidigare om detta från min brygga vid Räfsnäs; Norrtälje. Från och med nu kommer det att bli en månatlig rapport. Förväntningen är att det allteftersom det blir varmare i vattnet mer smådjur kommer att vandra in i tångruskan igen. Nu bildas det ett tunt isskikt längst inne vid bryggan varje natt som sedan går sönder och driver in till stranden. Nätterna är kalla men solen börjar värma lite under dagen. 

Det var mycket små fragment och rester av djurens fekalier, dvs skitar och många små tångmärlor

När jag skakade tångruskan vid bryggan som jag håller koll på djurlivet i var det mest tångmärlor, gammarider. Både lite större och mindre små unga tångmärlor. Men sen fanns det ett lite ovanligt fynd en vattenskorpion, en klodyvel, Nepa cinerea.

En vacker klodyvel kryper runt på botten i baljan tillsammans med nära tångmärlor.

Klodyveln hittar man i förstahand i sötvatten och ibland i utsötade grunda vikar med mycket vattenvegetation. Den hör till de rovlevande vattenskinnbaggarna och har ett ca 3 cm långt andningsrör i bakkroppens spets. Sitt byte fångar den med hjälp av de långa frambenen med kraftiga griporgan. Med gripklorna fångar den sin mat, vilket mest består av mygg-och fluglarver, vattenskalbaggar. Den kan till och med lyckas med att fånga riktigt små fiskyngel ibland. 

Det svenska namnet har gruppen fått för att de liknar en skorpion. Vattenskorpionen är en dålig simmare och klättrar mest runt i vegetationen. De gånger jag hittat en klodyvel har varit inne i vassen eller ibland rotade vattenväxter. Detta var första gången i en tångruska. För att andas behöver den ibland klättra upp till ytan. Där den sticker upp andningsröret ovanför ytan. Detta är en av anledningarna till att den förekommer i lunga stilla vågskyddade vikar.

Read Full Post »