Här kommer nästa vykort, tyvärr försenat eftersom postgången var lite dålig och det tog tid att få iväg det.
Vi fortsatte med ett litet tåg längre ut till den öppna kusten där vågorna slog in mot stranden och det högt uppe på land låg en tjock strandvall med mycket organiskt material som kommer att ligga kvar och fyllas på under höststormarna.
Nedanför låg ett band med torrt sjögräs, Posidonia oceanica, neptunigräs. Det är en enhjärtbladig växt som först beskrevs av Carl von Linné. Neptunigräset, Posidonia oceanica är en endemisk art i Medelhavet och en indikator för rent vatten. I Posidonia-ängarna förekommer ett rikt djurliv och de bidrar även till att minska kusterosionen. Där låg också några konstiga bollar i brunt, som såg ut som om de var gjorda av en massa små barr eller borst?
De kraftiga och tjocka rhizomen och rötterna binder sedimentet och minskar påverkan av vågor. Nu hade jag ingen möjlighet att snorkla och titta på hur en Posidonia– äng ser ut under vattnet. Det får bli en annan gång. En av de största kända ängarna lär finnas söder om ön Ibiza i Spanien och når hela vägen till ön Formentera. Den är ca 8 km lång och har uppskattats till att vara ca 100 000 år gammal. I Östersjön vid nordutbredningsgränsen finns gamla ängar av vår motsvarande art, ålgräset, Zostera marina. Där har en äng uppskattats till att vara ca. 100 år.
Och på motsvarande sätt som hos oss har många Posidonia-ängar gått förlorade under de senaste 60 åren på grund av föroreningar från orenat avloppsvatten, avrinning och ankringsskador i Medelhavet. Båda arterna bidrar med att binda in kol i bottensedimentet, men Posidonia oceanica är mycket mera effektiv som art än ålgräset. De är uppenbart när man tittar på skotten som ligger i land och de bollar som bildas när rotskotten rullar runt i vattnet och vågorna.
Försenade hälsningar från en spännande strand med många fynd.
Tångbloggen 