Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sådd’

Under förra veckan var jag ute tillsammans med Sveriges Vattenekologer och Skärgårdsstiftelsen för lite trevlig dykning både norr och söder om Stockholm. Nya bojstenar hade placerats ut i Fjärdlång, som ligger i södra delen av Stockholms skärgård. De kom på plats dagen innan vi kom dit, så de var helt rena. Fjärdlång är en fin naturhamn och när man simmar under ytan ser man hur viktigt det är med ankringsbojar i ett sådant område. Botten är mjuk och vegetationen skulle ta otroligt mycket stryk om alla de båtar som lägger till där under sommaren ska kasta, och dra upp, ankare. Det är verkligen kalas att Skärgårdsstiftelsen sätter ut bojstenar så att det enkelt går att förtöja i dem istället.

Ankringsboj med bojsten. En hård yta där vi kan så in blåstång för att gynna djurlivet.
Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer

Vi samlade först ihop fertila grenar av blåstång i området. Ett stilla dyk med nätkasse som ganska snabbt fylldes eftersom det fanns mycket mogen tång. Dagen efter skulle det nämligen vara fullmåne, så det var verkligen rätt tid. När vi fyllt kassarna gick vi upp på bryggan. Efter lunch och bulle satte vi oss alla och knöt blåstångsbuketter, som vi lade ut prydligt så att vi kunde se att det blev tillräckligt många.

Sedan hoppade vi i sjön igen och knöt fast buketterna, tre på varje sten, så att de hängde strax ovanför stenens yta. Nu hoppas vi att det blev många små tångbebisar den natten som kan växa till sig och frodas på stenarna. Storspiggar var redan där och kollade in möjligheterna till framtida bostäder. De gillar ju att bygga sina bon i blåstång. Lite som att kika på lägenhet som ska byggas.

Tångbukett på plats över bojsten.
Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer

Vi var även upp i de norra delarna, vid Lidön utanför Kappellskär. Här sattes stenarna ut förra året, så nu skulle vi se om där fanns tånggroddar och i så fall hur många där var. Skyddade vikar är ju extra känsliga för övergödning i och med att vattenutbytet sällan är särskilt stort. Det kunde man se här, genom att det var ett ganska så tjockt lager sediment på varje sten. Det är mängder av växtplankton som dött och trillat ner. Jag simmade före och sopade bort det nästan centimetertjocka lagret, så att dimman hann lägga sig tills Sussi kom och räknade groddar samt fotograferade, i den mån det nu fanns något att plåta.

Och visst fanns det groddar. Inte på alla, men på flera av dem kunde jag se små bruna tånggroddar som nog tyckte livet blev lite bättre när jag sopade bort sedimentet. Det verkade synnerligen populärt att sitta på metallbågen där bojens rep fäster. Det beror säkert på att den är rund och inte täcks av sediment på samma sätt som den flata stenen. Det är otroligt ändå hur groddarna klarar av att bli så inbakade i sediment utan att helt kvävas.

Sedimentlager på bojsten. Kan du se några tånggroddar?
Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer

Här har det också gjorts försök med att transplantera in ålgräs. Viken har en botten som verkligen passar för ålgräs, men det växer inget här. Troligtvis även här till följd av övergödning som gett försämrat siktdjup samt om många ankrat här så kan det snabbt slita upp ålgräsets rötter och förstöra en äng. Men med de nya bojstenarna på plats så ska det ju inte längre ankras, så det var av intresse att se om övergödningen minskat såpass att ålgräs på nytt kan överleva här. Således har Sveriges vattenekologer transplanterat in ålgräs intill en av bojstenarna. Det var spännande. Skulle det finnas några skott kvar?

Jodå, visst fanns det ålgräs! Och det var nu fler skott än vad som sattes in, så de har klarat av att etablera sig. Så roligt! Tänk vad glad man kan bli av lite ålgräs. Skotten hade planterats i en ruta och fått ett litet staket kring sig, så det var lätt att räkna, tackolov. Om alla båtägare fortsatt är noga med att använda båttoalett eller kissa i land samt att man inte ankrar utan använder ankringsbojarna så är det inte omöjligt att den här viken kan få en härlig, tät smaragdgrön ålgräsäng om några år. Det kommer nog många fiskar i området att uppskatta.

Ålgräsäng på gång! Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer

Jag hade i alla fall ett par härliga dagar, även om det var lite friskt i vattnet. Men nu kommer ju sommarvärmen och jag hoppas att alla våra läsare får en skön sommar och passar på att uppleva Sverige även under ytan. Där finns ju så mycket kul.

Skoj vid boj. Foto: S. Qvarfordt, Sveriges Vattenekologer

Read Full Post »

I tidigare inlägg har vi berättat om Green Gravel, ett globalt initiativ som försöker ta fram metoder för att restaurera kelpskogar som gått förlorade till följd av mänsklig aktivitet. Metoden går i korthet ut på att så kelpsporer på grus, som sedan sätts ut i havet för att där växa till sig och återskapa kelpskog. Så hur har det gått?

Här i Sverige har Länsstyrelsen Västra Götaland tillsammans med Göteborgs Universitet testat metoden för att utvärdera om den fungerar i våra vatten med arten sockertare (Saccharina latissima). Efter att ha stimulerat frisläppning av sporer inne på lab, sådde vi ut de mikroskopiskt små gametofyterna på naturgrus i baljor. Gametofyten är den könliga generationen hos tare, så under rätt ljus och temperatur lyckades vi få till ytterligare en fortplantning, vilket vi kunde se när sporofyterna började synas som små tussar på gruset. Läs mer om det här. Det är alltid en härlig känsla när ett experiment eller försök har lyckats.

Efter några veckor inomhus för att växa till sig var det dags att sätta ut gruset i havet för att se om vår sockertare skulle klara av att överleva. Vår kelp, som består av tre olika tarearter förökar sig på hösten för att sedan växa kraftigt under vintern, när vattnet är fullt av näringsämnen. Det innebär att det bli något svala höstbad i november när det ska sättas ut i fält. Länsstyrelsens tappra medarbetare följde med ut och hjälpte till att få gruset på plats.

Det här projektet ligger i framkant och är proaktivt. Vi har ännu inte sett någon minskning av tarearter i Sverige. Ironiskt nog fick vi faktiskt rensa bort en hel del tång för att få fram en tom yta att lägga ut gruset på.  Men att vi inte sett en minskning kan å andra sidan bero på att vi faktiskt inte har särskilt bra koll på hur mycket vi har, var den finns och hur den mår. Därför genomför länsstyrelsen även en inventering av bruna makroalger längs med Bohuskusten. Den utförs av konsulterna EcoWorks och BioLogik, så den kommer vi också berätta mer om här på Tångbloggen.

Efter att gruset var på plats, har jag, som mest badglad i projektet, besökt lokalerna var 6-8e vecka för att se hur de små sporofyterna mår. I vintras kunde jag tydligt se våra stenar och hur sockertaren växte. Så sakteliga började havets vårarter komma fram och fylla upp de vintertomma bottnarna. Äntligen så kom solen och värmen i början av veckan och hela havet formligen exploderade av tillväxt. Skillnaden mellan måndagen och fredagen var lika påtaglig under ytan som uppe på land. Så på fredagen kunde jag inte hitta platsen för en av grusbäddarna. Det var helt igenväxt av sågtång, sockertare, fingertare, ektång och massor med olika rödalger som sög i sig av solljuset. Härligt att se!

Men på de andra lokalerna kunde jag fortfarande hitta ”våra” bebisar och se att de fortfarande mådde bra och växte på. Det har såklart skett en naturlig settling av sockertare, eftersom den växer rikligt i området. Men på våra stenar sitter de glest, mellan 1-5 sporofyter per sten. De naturligt sådda stenarna har 20-50 per sten! Det ser ut som små lurviga peruker. Här kan man verkligen se hur konkurrensen påverkar tillväxten. Less is more.

Eftersom jag har en speciell plats i hjärtat för Gullmarsfjorden, ville jag även undersöka hur man kan få tillbaks sockertare på nästan lodräta bergväggar, där grus inte klarar av att ligga kvar. Så jag gjorde ett litet sido-experiment som jag kallar Green Wall, grön vägg, där jag har hängt upp rep med sockertare mellan två lodrätt hängande kättingar på en bergvägg precis utanför forskningsstationen. Här letade jag efter sockertång i höstas men hittade endast en liten skruttig planta. Innan jag hängde upp min tare-gardin, skrubbade jag väggen med en skurborste för att få bort fintrådiga alger och det vi kallar ”bös” på västkusten, sediment och organiskt material som ligger som ett tjockt lager damm på klippan. Både fintrådiga alger och bös hindrar små sporer från att fästa sig mot klippan, så det ville jag få bort. Curlingförälder? Jajjamensan.

Min tare-gardin fick hänga ute över jul och nyår. Jag hoppades att det skulle bli en spontan, naturlig fortplantning på plats. Sedan plockade jag upp den i slutet på januari så att den inte skulle skugga de nya små plantorna som jag hoppades kommit på plats. Hade det lyckats?

Jodå! Och inte bara på väggen jag skurade. Sporer driver med strömmar och hamnar lite slumpvis vart strömmen tar dem. Plötsligt kunde vi se att det växte sockertare på flytbryggan mittemot och på stenar och bergvägg längre bort från gardinen. Och där fanns det inte en enda planta förra året, för jag letade noga!

Nu ska jag följa min tarevägg under sommaren och se hur den klarar sig mot betning, skuggning, påväxt och klimat. Det som jag tror kommer ha störst negativ påverkan är om det blir en lika varm sommar som förra året. Alla kelparter är kallvattensarter och vill helst ha omkring 16 grader, inte varmare. Jag kan flytta mitt grus till djupare, svalare vatten, men de som sitter på bergväggen får helt enkelt utsättas för evolutionens krafter. Det ska bli intressant att se vad som händer. Jag återkommer på ämnet.

Read Full Post »