Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjöar’

I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.

Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.

För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.

Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.

I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.

Read Full Post »

Som vi nämnt tidigare kommer Tångbloggen under året att skriva om månadens vattenväxt istället för månadens alg. Det kommer att bli vanliga arter och släkten av vattenväxter som förekommer i sjöar, vattendrag och även i Östersjöns bräckta vatten. Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i.

Inför februari månads vattenväxt blev vi extra glada när vi såg att Eva Larsén kommer att presentera sin doktorsavhandling på Institutionen för ekologi, miljö och botanik , Stockholms universitet, med titeln ”Phylogeny and macroevolution in Isoetes (Isoetales)” den 2 februari. I avhandlingen fokuserar hon på släktet Isoetes evolutionära historia, bland annat hur ytstrukturer hos makrosporer och kloroplasternas genom kan användas för att försöka förklara släktets biogeografiska utbredningsmönster. Eva beskriver en ny syster art, Isoetes womraldii, och hur övriga arter av Isoetes kan delas in i fem stora klader (grupper). Den nya arten I. womraldii har en mycket begränsad utbredning i Cap området i Sydafrika där den idag lever i små dammar och långsamt rinnande vattendrag. Arten bedöms som starkt hotad, beroende på var den lever.

Därför känns det extra passande att berätta mer om släktet Isoetes, braxengräsväxter som februari månads vattenväxt. Braxengräs är enkla ormbunkar som i första hand i sötvatten. Ett bättre namn på släktet skulle vara ”braxenormbunkar” och inte braxengräs, även om de har långsmala lite gräsliknande blad som sitter i knippen från en kort knölig jordstam. Släktet innehåller 192 arter där flera arter har en kosmopolitisk utbredning samtidigt som många av arter är ovanliga och bara förekommer lokalt, som I.womraldii.

Det finns många fina bilder för artbestämning av braxengräs på den finska motsvarigheten till Artportalen, Laji.fi

Vattenväxter delas in i olika grupper beroende på form, t.ex. flytbladsväxter och rosettväxter. Vi kommer tillbaka med mer om denna funktionella indelning i kommande avsnitt. Isoetes är en typisk rosettväxt med ett knippe smala, sylvassa bladen med fyra luftkamrar. Beroende på art och var de växer kan bladen antingen vara vintergröna eller så vissnar de och faller av på vintern eller under torkperioden.

Livscykel hos braxengräs

Livscykeln hos Isoetes har vissa likheter med makroalger genom att de har två generationer och växlar mellan en sporofyt- och gametofytgeneration. Sporofytgenerationen är diploid och den sexuellt förökande gametofytgenration är haploid. Makrosporangierna sitter vid basen på de yttre bladen i rosetten och mikrosporangierna i de inre bladen. Sporofyten är den stora plantan och spridningen sker med två olika typer av sporer, makro-och mikrosporer. De gror och delar sig till respektive hon- och hangametofyter. Hongametofyten innehåller archegon, som producerar äggceller medan hangametofyteren innehåller anteridier, som i producerar spermier. Befruktning sker när en av det rörliga spermierna lokaliserar arkegonet hos en hongametofyten och simmar in och befrukta ägget. Genom att gametofyterna växer inuti sporerna är de väl skyddade av det yttre lagret, som bara öppnar sig precis tillräckligt för att släppa ut och in spermierna.

I Sverige förekommer två arter, styvt braxengräs (Isoetes lacustris) och vekt braxengräs (Isoetes echinospora). Vekt braxengräs växer på grunda mjukbottnar nära strandkanten, ofta i utsötade miljöer. Den påträffas ned till cirka 1 meters djup och förekommer bara i Bottenviken, där salthalten är tillräckligt låg. Styvt braxengräs är däremot en sötvattensart med desto större utbredning. Den har sitt ursprung i Sydostasien. Den är vanlig i näringsfattiga sjöar med lite surt vatten. På Öland och Gotland är den sällsynt därför att vattnet är för kalkrikt. Styvt braxengräs odlas och används ofta som akvarieväxt.

Read Full Post »

I år har avrinningen, vatten som rinner från land ut i havet, blivit jättestor.  Det beror på att det knappt legat någon snö men regnat en massa. Det finns många nya rekord där det kommit stora mängder regn på kort tid. Vid kusten har det också varit extremt högt vattenstånd. Detta har lett till översvämningar av bland annat gräsmattor, som har blivit till dammar för svanarna att simma runt i.

Bild 1 svanar o högvatten

Svansjön, lokal uppsättning

Bryggor har blivit översvämmande och det gäller att båtarna har lagts upp ordentligt långt upp på land. I annat fall ligger de uppochner i vattnet.

Bild 2 upplagd båt i sjön?

Det var nog inte såhär de tänkte sig när de la upp båten i höstas

Den sista av de två fina trästolarna räddades in från bryggan för att inte blåsa i sjön. Den andra försvann i stormen Alfrida för drygt ett år sedan.

bild 3 Rädda stolen innan den driver bort

Hemmabryggan vid högt vattenstånd

Vid Räfsnäs skedde en muddring för ett tag sedan och här är risken stor att delar av muddermassorna kan rinna tillbaka i sjön i samband med högvattnet.

Bild 4 bar jord efter muddring

Muddermassorna (brun jord till höger) ligger nu i strandkanten istället för en bra bit upp på land. Snopet om de åker tillbaks i havet.

Allt regnande har även resulterat i översvämningar av åkermark. När mycket regn faller under kort tid hinner vattnet inte sjunka ner i jorden. Regnar det kraftigt täpps de små porerna i jorden igen av vattnets kraft och vattnet rinner då på ytan istället för att leta sig ner till grundvattnet. När vattnet far fram över marken tar det med sig jord och slam från omgivande marker, speciellt åkermark utan växtlighet, som annars hade kunnat bromsa vattnets fart och verkan.  Vattnet samlas i diken och förs vidare till närmaste å och därifrån vidare ner till kusten. Det hinner samlas ganska mycket material i vattnet på vägen ut till havet. Har fått ett par bilder från en kollega i Finland, Seppo Knuuttila.  Vid Gammelstadsforsen, vid mynningen av floden Vantaanjoki i Helsingfors, föll det under 24 timmar 33,9 mm. Det är ett rekord värde! Så mycket har det inte regnat i Helsingfors i februari sedan 1845.

Allt regnande gör att det tillförs massor med fosfor, sand och humus till kusten. I den lilla skalan rinner det ut brunfärgat humusrikt vatten som kommer att kräva en del syre för att brytas ner.

bild 5 Humusrikt vatten

Humusrikt vatten innehåller organiska syror från döda växter. Det krävs syre för att de ska brytas ned. Det bruna vattnet skuggar växtligheten på grunda bottnar där det rinner ut.

En uppskattning är att det förs 2 ton fosfor till kustvattnen i Östersjön dagligen. Att det har stor påverkan är klart när man ser på bilden av det grumliga vattnet utmed kusterna men också i de många sjöarna inne i landet.

bild 6 ER3HoRlX0AUl4Xh-1

Det är nästan svårt att se var land slutar och hav börjar vid den finska kusten när det varit kraftig nederbörd. Det är tydligt att en flod rinner ut vid staden Pori (Björneborg) för där är det extra grumligt. Notera hur långt ut i havet avrinningen når.

När man ser på satellitbilder hur avrinningen från land når långt ut i havet, så förstår man verkligen hur det vi gör på land har en enorm påverkan på havet. Särskilt ett innanhav som Östersjön.

Read Full Post »