Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.
Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.
Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.
För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.
Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!
Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.
Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.
Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.
Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.
Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.
Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.
I avsnitt 3 pratar vi om en liten kiselalg som många studenter nog har stött på. Phaeodactylum tricornutum dyker gärna upp i dina algkulturer och kan vara värre att bli av med än parkslide.
Otroligt nog kan den förekomma i tre helt olika former! Ibland, på lab, även i en fjärde.
Men såklart finns det massor med spännande fakta om arten. Som att den var en viktig del i den stora algblomningen 2015 (se bilden med ”snökaos” från SMHI här). Och att denna art har en lipidsammansättning som uppfyller internationell biodiesel-standard, så det är bara att odla på!
Lyssna på avsnittet för att lära dig mer om den bananformade lilla rackaren.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Denna gång blir månadens vattenväxt lite av en utmaning. Det gäller skilja mellan nating, Ruppia spp. och nate, Stuckenia spp. som förut hörde till släktet Potamogeton.
I Östersjön går det att hitta två arter av nating, skruvnating, Ruppia cirrhosa och hårnating, Ruppia maritima. De är fleråriga arter med tunna, smala brungröna sågtandade blad. Bäst att ta fram en lupp och undersöka bladspetsen på det du hittat. Bladet hos skruvnating är sågtandat och har en trubbig bladspets medan hårnating också är sågtandad men bladet slutar med en spets. Blommorna skiljer sig också åt mellan de två natingarna. Hårnating har ett kortare blomskaft bara några centimeter långt, jämfört med skruvnating som har ett decimeterlångt spiralvridet, skruvat blomskaft. Vilket också gett den dess svenska namn. Blommorna sitter två och två i små knippen på blomskaftet i de övre bladens slidor och blommar under sensommaren.
Natingar skiljer sig från de smalbladiga natearterna, borstnate, Stuckenia pectinata och trådnate, Stuckenia filiformis, genom att bladen hos Stuckenia inte har de sågtandade spetsarna och att bladen har snärp. De går också lätt att skilja åt när de blommar, eftersom Stuckenias blommor sitter samlade som ett litet ax på ett långt skaft.
Blomställningar hos struvnating och hårnating. Bild från ”Den nordiska floran” av Mossberg och Stenberg.Blomställning hos trådnate. Bild från ”Den nordiska floran” av Mossberg och Stenberg.
Förökningen hos skruvnating (Ruppia cirrhosa) är fascinerande. Pollen lossnar från ståndaren och fastnar på ytan av små syrebubblor som växten producerar. Bubblorna glider sakta uppåt utmed växters huvudstam och kan med vattenrörelsernas hjälp nå andra blommors pistiller. När pollen når vattenytan bildas större, flytande ansamlingar som kan fastna på blommorna när de når upp till ytan med sin långa stjälk. Genom denna raffinerade transport av pollen minskar självpollineringen hos skruvnating. Också hårnating (Ruppia maritima) använder små bubblor för att sprida pollen, men eftersom de inte har så långa stjälkar blir fler av deras blommor självpollinerade.
Både skruvnating och hårnating har smala jordstammar från vilka de skickar upp många små upprätta skott. De kan bilda täta mattor på botten. Det har visat sig att de är känsliga för småbåtstrafik och kan skadas av uppgrumling och lätt slits loss av båtens propeller. Lösa vegetativa fragment kan spridas och transporteras med vattnet och om den hamnar i en lugn miljö kan det etablera sig igen genom stamfragment. De producerar många små frön som, när de äts sjöfåglar, kan spridas långa vägar till andra områden. Båda arterna är ganska vanliga och förekommer både i Östersjön och på västkusten.
För den som gillar att fiska så är en tät nating-äng en bra plats att stå vid på kvällen. När mörkret kommer är det många små fiskar som kommer ut ur vegetationens skydd för att jaga och då passar gärna en och annan gädda på att hänga utanför.
Redan i säsongens andra avsnitt dyker vi orädda ner i det genetiska träsket. Orsaken är en spännande artikel om rödalger inom ordningen Bangiales, mer specifikt släktena Porphyra och Pyropia, som den hugade kan läsa här.
Forskarna har gjort en insamling av dessa två släkten längs den holländska och belgiska kusten i södra Nordsjön. För att få med alla arter som, precis som landväxter, ibland endast finns vid olika årstider, så har de samlat kontinuerligt under ett år. För att verkligen vara säkra på vilken art de har, har de så använt sig av genetiska metoder. Och vad upptäckte de?
Det får du lyssna på avsnittet (eller läsa artikeln) för att få reda på.
Efter en sommar full av arbete och bad, en kombination som vi hoppas inte alla har haft, är vi nu tillbaks med säsong 4 av Algpodden. Tänk vad tiden går!
Vi startar säsongen med ett avsnitt om den fotografiska pionjären Anna Atkins och hennes banbrytande arbete med alger. Helt hänförda över cyanotypens detaljrikedom och denna kvinnas skickliga hantverk.
Atkins skapade, för hand, boken “Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions”, som faktiskt är den första fotoboken. Hur många har hört talas om den?
Fram med betablockerarna. Andas djupt. Denna gång är det glöggproducenten Blossa som snubblat i sjögräsfällan.
Rödalgen Palmaria palmata, dulse, har en god och salt smak som passar utmärkt till whiskytoner. Men den är inte något sjögräs.
Lanseringen av årets glöggsmak Blossa 24 innehåller följande text: Med rökig smak och toner av sjögräs. Blossa 24 är en vit starkvinsglögg där den klassiska kryddblandningen förgylls med rökig, skotsk whisky och avrundas med algen dulse, som tillför sälta och umami. Whiskysmaken förhöjer karaktären i glöggens ursprungliga sötma och rökigheten gifter sig särskilt väl med kryddnejlikan. Sjögrässmaken från algen är en blinkning till legenden om sjöodjuret som gömmer sig på den snåriga botten av Loch Ness djup.
Grunden till felet ligger här, i dokumentet LIVSFS 2014:23, som är en uppdatering av SLVSFS 2001:37. Nere på sidan 17 står det Sjögräs och andra alger som rubrik. Därefter listas i handeln förekommande makroalger och en kärlväxt (!), glasört Salicornia eurapaea. Deras vetenskapliga namn på latin och deras vedertagna svenska namn. Inte ett enda sjögräs står på listan. Och det är ju inte så konstigt, eftersom vi människor (och nu tar jag i från tårna) inte äter sjögräs.
Jag var med och tog fram den här förteckningen år 2013 och föreslog redan då att de verkligen borde ändra till en korrekt titel för att undvika missuppfattningar. Jag spårade felet till ett EU-dokument (1379/2013) som på engelska har överskriften ”Seaweeds and other algae” (sidan 16). Detta har alltså översatts till svenska som ”Sjögräs och andra alger”. Det är lätt hänt att detta misstag görs, då översättningstjänster som Google translate har just detta fel och jurister inte kan förväntas vara varken marint eller botaniskt bevandrade. Men ändå. Kan det kanske vara bra att be någon sakkunnig kontrollera en text innan den blir juridiskt gällande? Seaweed ska översättas med alger eftersom sjögräs heter seagrass. Punkt. I vissa fall kanske det spelar mindre roll. Men detta gäller ju mat!
När en butik tar in färdigförpackade livsmedel så gäller reglerna i broschyren Märkning av färdigförpackade livsmedel. Den hänvisar till EU-förordningen 1397/2013 som på svenska har texten: ”I förordningen anges att reglerna nu även ska gälla för sjögräs och andra alger under tullkapitelnummer KN 1212 20 00. Detta nummer har upphört och ersatts med KN 1212 21 00 (Sjögräs och andra alger, färska, kylda, frysta eller torkade, även malda, lämpliga som livsmedel) och KN 1212 29 00 (Sjögräs och andra alger, färska, kylda, frysta eller torkade, även malda (exklusive lämpliga som livsmedel)).”
Ni förstår varför jag rekommenderade betablockerande från början.
Således är det inte konstigt att butiker, ofta med asiatiska livsmedel där olika algarter är vanliga, kontinuerligt märker sina algprodukter med ”sjögräs”. För det är ju så det ska vara enligt gällande förordning.
”Information och märkning på och runt mat och dryck är ett av de största och viktigaste områdena när det gäller de regler du som företagare behöver följa om livsmedel. I grunden handlar det om att skydda människors hälsa och intresse. Den som köper en bit kött, ett bröd, en kartong ägg eller något annat ska kunna göra ett medvetet val om vad hen stoppar i munnen. Ingen ska heller bli lurad om vad ett livsmedel innehåller.
Fel information kan leda till att människor får i sig något som är inte är bra för dem. Om en vara du tillverkar, säljer eller serverar till exempel innehåller ett ämne eller en ingrediens – utan att det framgår av livmedelsinformationen – och någon är allergisk mot det, skulle det kunna leda till att personen blir sjuk eller kan i värsta fall vara livshotande.
Rätt märkning och information bidrar också till rättvis och sund konkurrens mellan företag längs hela livsmedelskedjan, från jord till bord.”
Är det för mycket begärt att myndigheten tar och läser igenom sina egna rekommendationer och rättar till detta fel som har påpekats för dem för över tio år sedan? För seriösa livsmedelsproducenter vill nog helst slippa sådana här pinsamheter.
Det må (ibland) vara grönt, men det betyder inte att det är gräs. Alger är inte kärlväxter, de är alger.
Cyanobakterieblomning driver in till stranden i början av september.
Vi har haft en lång och varm sommar. För fem dagar sedan var vattnet varmt närmare 20 0C och nästan spegelblankt. Det låg ett täcke av cyanobakterier som flutit upp till ytan i viken mellan bryggorna . På färgen tycker jag att det ser ut som katthårsalg, Nodularia spumigena, kanske med lite inslag av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae. Men jag tog inte upp något och kollade i luppen utan gick istället längst ut på bryggan där det bara var lite grumligt och tog mig en simtur. Undrade lite hur länge bakteriemattan skulle ligga kvar.
Så kom väderomslaget. Nordliga vindar och sen sydliga vindar och cyanobakterierna försvann spårlöst. Det blev också riktigt lågt vatten efter blåsten igår på onsdagen den 11 september. Vattentemperaturen blev snabbt lägre, bara 14,4 0C. Burr! När jag tittade i min kalender var det fortfarande ca 17 0C. Och vattnet är klart så tången och vattenväxterna syns fint på botten.
Termometern visar 14,4 grader. Ghhh…. Men det blir ändå ett bad senare idag.
Efter blåsten ligger det nu en första tångvall, full med borstnate och bitar av blåstång. Tittar man noga går det också att hitta skott av några andra vattenväxter, som axslinga, vitstjälksmöja och faktiskt också några skott av ålgräs. Kul, för det betyder att det finns en ålgräsäng utanför i viken. Det brukar inte vara så vanligt vid vår strand i Räfsnäs, på Rådmansö.
Fin tångvall och mycket drivande plantor i vattnet utanför.
Matta med hårsärv som växer på runt två decimenters djup.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Först en artbeskrivning. I svenska vatten finns en art av hårsärvväxter, hårsärv, Zannichellia palustris som ofta delas in i tre varianter; skaftsärv, storsärv och småsärv. Den vanligaste arten i Östersjön är hårsäv som förekommer både i bräckt vatten och i sötvatten i Europa, USA, Asien, Australien och Sydmerika. Hårsärv har långa, trådlika blad. Rötterna är smala med många tunna rottrådar som växer ut ifrån en krypande jordstam. På engelska kallas den för ”horned pondweed”, eftersom formen hos fröet ser lite ut som ett horn. Artepitetet palustris är latin och betyder ungefär från kärret och berättar att detta är en växt som vill ha det blött.
Hårsärv vid badstranden på Rådmansö i augusti 2024. Notera hur svart det är på botten där jag grävde upp lite av hårsärven jämfört med första bilden.
För att skriva om och hitta material till månadens art denna månad, åkte jag iväg till en badplats i närheten där det fanns en långgrund sandstrand som även var skyddad från vågor. Jag behövde inte gå långt från stranden innan jag klev in i en mjuk matta av hårsärv. När jag skulle gräva upp lite plantor för att undersöka dom närmare blev det alldeles svart under plantorna och det steg upp stora bubblor av svavelväte. Luktade inte gott, men vad gör man inte för att få med sig material hem till ett inlägg på Tångbloggen!
Väl hemma så plockade jag fram det gamla mikroskopet och fotade med mobilen. Här gäller det att vara stadig på handen. Det är extra roligt när resultatet är att upptäcka något som jag inte sett tidigare och inte visste. På det första översiktsfotot syns de hornformiga fröna som sitter utmed stjälken med jämna mellanrum. När jag tittade närmare fick jag syn på något såg ut som ett litet hjärta på ett smalt skaft. Vad var detta?
Skott med frön och ett hjärtformigt litet blad. Vad kan det vara?
Efter lite detektivarbete på nätet och kollat ordentligt i Mossberg och Stenberg ”Den nya nordiska floran” från 2003 så förstod jag att det var en hanblomma med ståndare som jag lyckats få syn på. Efter en koll i mikroskopet hittade jag en blomställning av hårsärv med sin speciella struktur och form. Blommorna är helt under ytan och pollinering sker genom at pollen sprids i vattnet.
Ståndare i närbild under mikroskopet.Blomställningen består av en hanblomma med en ståndare och en honblomma med fyra pistiller.
Hårsärv är flerårig men de producerar ändå en massa frön. Fotade också en jordstam med rötter och några frön som sitter på ett skaft precis ovanför sedimentytan. De som sitter nära botten kommer antagligen att gro där omkring. Men skulle bitar av plantan slitas loss av vågorna kan hårsärv spridas med vatten och vågor till nya platser. Det är antagligen en av anledning till att den är en så vanlig art utmed hela Östersjöns kust och även är välspridd runt många havskuster.
Alldeles vid den stora hamnen i Kapellskär finns en campingplats med badplats och härliga klippor där blåstången frodas. Ett första tecken på att vi närmar oss hösten syns nu. Det är att grönslicksbältet börjar någon decimeter under ytan. Det beror på att vattenståndet har stigit sedan grönslickens sporer satte sig fast strax under vattenlinjen i juni när det var högtryck. Nu när höstens lågtryck kommer in, stiger vattnet och grönslicksbältet hamnar djupare.
Dags för en första rapport om lite av resultaten som kommit in av Uppgift 1 om djurlivet i blåstången. Det har inte kommit in så många rapporter ännu om hur det ser ut i tångplantorna utmed kusten. Så vi väntar med årets sammanställning och hoppas på att få in fler rapporter. Det är fortfarande varmt i vattnet och vi hoppas på många fina helger där det är läge att ta en tur till någon strand och kolla på djurlivet i vattnet och tången. Vid bryggan syns en hel del småfisk, både löja och små abborrar. Jag tycker att jag inte ser lika mycket spigg i år som förra året. Men jag kan ju ha fel. Tänk så fantastiskt det skulle vara om abborre och gädda kom tillbaka igen. Skulle vara roligt att skaffa mig en sänkhåv så att det går att hålla lite bättre koll på vad för fiskar som håller till vid bryggan.
Blåstång med påväxt på bryggan.
I vattnet vid min brygga i Räfsnäs, Rådmansö är blåstången överväxt av brunalgen smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus. Den är en ettårig art som kommer att vissna och ramla av under hösten.
Jag lägger upp den planta som jag just höll på att undersöka djurlivet i på bryggkanten för att mäta storleken. Den var ca 40 cm lång. Det var mest små tångmärlor, båtsnäckor och ovala dammsnäckor i provet denna gång.
Det tunna skalet hos oval dammsnäcka med ljusa och mörkare fläckar är riktigt snyggt. Fungerar nog fint som kamouflage inne i tången.
Visst har oval dammsnäcka också fina små ögon? Men vad ser den när den kryper runt på botten eller en tångplanta? Måste ju vara det som är rakt ovanför, eller kan den se framåt och åt sidorna också? Andra arter som t.ex. båtsnäckor har sina ögon bokstavligt talat ”på skaft”. Enligt litteraturen sitter det välutvecklade ögon i spetsen på en kort tentakel bredvid den långa tentakeln. Det lär ge snäckorna en visuell känsla av var de rör sig. Något att undersöka närmare nästa gång Du hittar någon snäcka. Var sitter ögonen och hur rör de sina tentakler när de kryper fram över botten? Det kan vara svårt att få syn på båtsnäckornas ögon. Mycket lättare att kolla på en stor strandsnäcka, Littorina littorea eller en landsnäcka, t.ex. vinbergssnäcka eller trädgårdssnäcka.
En vacker båtsnäcka med randigt skal, två långa tentakler och med lite god vilja syns ögonen som små mörka prickar. För tydlighetens skull är de markerade med pilar.
Det har varit varmt i vattnet under hela sommaren, ofta över 20 0C. Förra året efter stormen Hans sjönk temperaturen snabbt och den 25 augusti 2023 var det bara ca 14 0C. Nu är det fortfarande varmt och skönt i vattnet runt 19 0C och knappt några cyanobakterier kvar.
Balja med brunalger och en mystisk tråd? Närbild på algen och tråden.
I går gjorde jag ett lite ovanligt fynd i baljan där jag skakade ur småkrypen. Hittade en lite mörkare brunalg, som inte riktigt liknade smalskägg, Dictyosiphon foeniculaceus som ramlat loss från tången. Tror att det är krulltrassel, Stictyosiphon tortilis, men vad var det för grov tråd som låg inne i algtofsen? Oj, den rör ju på sig!
Det visade sig vara en tagelmask, Gordius aquaticus som kan bli 12-35 cm lång. Tagelmaskar är skildkönade och lever fritt i vattnet som den som jag hittade. Som vuxna äter de inget och har varken mun eller analöppning. Den jag hittade var antagligen en hona för hanar känner man igen på att svansändan är kluven i två delar. Tagelmasken har en mycket underlig livscykel. En kortversion är att ur ägget kläcks en liten larv som först simmar runt i vattnet, hittar en vatteninsekt, helst en dykarskalbagge av släktet, Dysticus som blir dess värddjur. När den utvecklats till en nästan könsmogen tagelmask borrar den sig ut genom huden på skalbaggen. Vill du veta mer om den komplicerade livscykeln eller tagelmaskar i allmänhet så har Naturhistoriska Riksmuseet bra information här.
Tagelmasken slingrar ihop sig i en märklig knut när den inte har någon alg att trassla in sig i. Den har fått släktnamnet Gordius efter den gordiska knuten i den grekiska mytologin. Där sägs det att den som löser knuten kommer att bli härskare över Asien.
Vi hoppas på att få in många fler rapporter under de kommande veckorna. Både om vad som gömmer sig i blåstången hos Dig och om det förekommer höstförökande blåstång utmed stranden. Beskrivning av uppgifterna hittar Du här.
Soliga hälsningar från Algforskarsommar-projektet – Lena och Ellen
Ibland vaknar man tidigt och känner att det är läge för ett litet mini-äventyr. Denna lördag fick jag feeling, bredde smörgåsar, fyllde vattenflaskan och slängde in snorkelutrustningen i bilen. Jag har fått höra från flera håll att Tjurpannan, strax söder om Havsstenssund i Bohuslän ska vara ett riktigt trevligt ställe att snorkla på. Dags att ta reda på det.
Slät granit, blå himmel och lockande hav i behaglig temperatur.
Lite vind var det allt, men jag valde att gå i vattnet i en vik där det inte var så värst mycket vågor. Eftersom jag har både simfenor och tunn våtdräkt på så känner jag mig trygg med att kunna ta mig fram i vattnet även om det är lite guppigt eller strömt på sina ställen. Men inne i den här viken var det inga problem all flyta omkring och beskåda makroalgerna. Den rikliga förekomsten av Ascophyllum nodosum, knöltång, i strandkanten skvallrade om att det var en vågskyddad plats.
Gracilaria gracilis på skalgrus-sandbotten 3-5 m djupAscophyllum nodosum hade både rödalger och hydroider som påväxt.
När jag dök ner under ytan var det en mjuk botten bestående av skalgrus, sand och sten. Här fanns rikligt med brunalgen Chorda filum, kolansöret eller sudare, som också gillar vågskyddade miljöer, och rödalgen Gracilaria gracilis, späd agaralg, som gärna vill ha lite ström men inte så mycket vågor.
Jag simmade vidare över viken ut mot andra sidan. Här var det bättre fart på vattnet. Härligt! Det gick även att se direkt på vilka arter som växte här. Laminaria digitata, fingertare och Halidrys siliquosa, ektång, gillar när det är lite action. Och när vågorna spolar de stora algerna fram och tillbaka så kommer solljuset åt att lysa under dem. Så här hittar vi en rik flora av undervegetationsarter. Främst är det olika rödalger, somChondrus crispus , karragenalg och Phyllophora/ Coccotylus, rödblads-gruppen. Men även grönalgen Cladophora rupestris, bergborsting, med sin karakteristiskt mörkt gröna färg och granliknande uttryck hittar vi här. Jag njöt av täta, gröna mattor av C. rupestris som kom fram när vattnet for åt ena hållet, för att sedan döljas när det gick åt andra. Och det fanns gott om allsköns olika sporangium bland rödalgerna.
Stora brunalger gillar när det rör på sigEn grön matta av Cladophora rupestrisTetrasporer i topparna på Chondrus crispus
Nu blev jag sugen på att glida ut runt udden där vågorna bröt, för att få lite äventyr! Det var ju inte särskilt stora vågor, men eftersom det fanns gott om grund så såg det härligt dramatiskt och skummande ut. Men så fort jag dök ner någon meter under ytan så var det lugnt och skönt igen. Det var mycket fiskar kring algerna. Främst var det läppfisk som skärsnultra, stensnultra och berggylta. Och såklart stim av sjustrålig smörbult.
Det är kul att simma i rörligt vatten!
Jag gled omkring och njöt av att åka med vågorna, simma mot dem och att glida omkring nere under ytan där tät tång täckte precis all yta i minst tre lager. Bottenskiktet består ju här på västkusten nästan alltid av röda skorpformiga kalkalger,Lithothamnion sp. och Pymatholiton sp. Det är de som gör att allt ser rosa ut på botten.
De rosa kalkalgerna täcker det mesta, men Ahnfeldtia plicata, havsris, har lyckats hittat en fläck att fästa på, intill en gul Halichondria panicea, brödsvamp.
Efter 40 minuters plaskande började jag känna mig lite sval, så jag simmade över till läsidan och in i en riktigt stilla vik. Här var det fullt med tång hela vägen upp till och över ytan. Både blåstång och knöltång stack upp skottspetsarna i luften. När det är såhär tät tångskog blir vattnet varmt, både av solen och av fotosyntesen. Riktigt skönt att krypa in under tångtäcket och värma upp sig lite.
Tätt, tätt med härlig Ascophyllum nodosum, knöltång.
Här hittade jag även gott om de två rödalger som många ibland har svårt att skilja åt: Furcellaria lumbricalis, kräkel, och Polyides rotunda, klyving. När man ser dem så här i fält tycker jag inte alls att de går att blanda ihop, även om man bara ser dem var för sig. Furcellaria har mycket mörkare, nästan brun ton och längre, spetsigare toppar. Polyides röda färg är otroligt lätt att känna igen. Men om de ligger uppspolade och lite torkade på stranden så är det Furcellaria som har rotliknande rhizoider. Polyides fäster med en liten rund platta, men den kommer aldrig med när den rycks loss. Mitt knep är att kolla på grenvinklarna, som är bredare på Polyides, och topparna. Vad har du för krep för att skilja dessa åt?
Furcellaria lumbricalis med påväxt till vänster och klarröd Polyides rotunda till höger
Apropå att det finns arter som är svåra att skilja åt, så har jag för stunden helt gett upp att försöka artbestämma grönalger inom släktet Ulva. Jag inväntar systematikernas genetiska kartläggning och hoppas att det inte ska behövas DNA-prov varje gång man vill kunna ta någon till art. Men det fanns gott om bladformad, vad jag tidigare skulle kallatUlva fenestrata (f.d lactuca), havssallat, och små söta buketter med en rörformad sort som jag nog skrivit Ulva linza eller Ulva intestinalis på förr. Nu njöt jag bara av deras färg och form och hur de rörde sig i vågorna. Ibland får även en forskare ha en ledig förmiddag i tångskogen.
En vacker, skir grönska lyser upp bland de fintrådiga röda algerna.
Men till slut var det dags att simma in till klippkanten, ta av sig fenorna och gå upp. Det hade hunnit komma en hel del folk till området medan jag låg ute i vattnet. Tur att ingen trodde att mina skor och min klädpåse var ett strandfynd eller nedskräpning. När jag med stela fingrar fått på mig skjorta och byxor satt det fint med en rågsmörgås och en klunk vatten ur flaskan. för det viktigaste när man är på äventyr är ju, som alla vet, att man har med sig matsäck.
Jag hoppas att alla våra läsare har fått badat ordentligt under sommaren, och kanske sett lite kul alger eller vattenväxter. Kanske har det till och med påbörjats ett eller annat herbarium? För det är ju väldigt roligt att ta reda på vad det är för något fint man har sett. Vi på Tångbloggen uppmuntrar alla våra läsare att rapportera in algfynd i Artportalen. För just makroalger vill vi jättegärna att ni även skickar med en bild på den bål/planta som ni artbestämt, så kan vi enkelt verifiera att det är rätt. Om det är en art där det är en speciell struktur som avgör eller som kräver lupp eller mikroskop, vill vi att ni även skickar en bild på den/de specifika karaktärer som ni baserat bestämningen på. Tack för att ni vill hjälpa oss att kartlägga våra algers utbredning!
Sommar, sol och sågtång. Vad kan väl vara härligare?
Tångbloggen 
