Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fytoplankton’

Röda, gröna, bruna….alla är de lika vackra.

Alger finns överallt! Du kan hitta dem i många ekosystem på land, speciellt i fuktiga miljöer, men den största biologiska mångfalden förekommer i vattenmiljöer och är allra störst i havet. Alger kan vara mikroskopiskt små, då kallas de mikroalger eller växtplankton, och blir de riktigt många kan de färga vattnet grönt eller brunt i olika nyanser. På sommaren när vattnet blivit varmare i Östersjön kan även blomningar av cyanobakterier driva i land och färga vattnet blågrönt. 

På vintern kan grönalgen Clamydomonas nivalis färga snön alldeles röd, ett fenomen som brukar kallas ”vattenmelonsnö”. Och på stenblock och betongväggar syns ibland en tunn rödbrun beläggning av den trådformiga violstensalgen, Trentepohlia lolitus, som fått sitt namn för att det ska ge en tydlig lukt av viol om man skrapar på den.

Makroskopiska alger är kanske de som vi på Tångbloggen skriver mest om. Många större fleråriga brunalger kallas något med tång och de största arterna av brunalger kallas för kelp eller tare. Den största är jättekelp, Macrocystis pyrifera, som lär kunna bli 60 meter lång. Den största brunalgen i Östersjön är blåstången. som bildar stora skogar och där en planta kan bli upp en meter hög. Blåstångsplantor i Östersjön kan också bli ovanligt gamla, kanske 20 – 30 år eller mer, jämfört med blåstång som lever i tidvattenszonen i andra hav och troligtvis sällan blir äldre än 5-10 år.

Makroalger varierar mycket i storlek, form och livscykler och färg. Beroende på vilka extra pigment de har utöver klorofyll a kan de skifta i grönt, gul, rosa, rött, violett, brunt och nästan svart. Extra vackra är karragenalg, Chondrus crispus, och klynnebändel Dictyota dichotoma som iriserar i blått i vattnet. I år var fynden av stora bestånd av just Dictyota dichotoma något vi vill fira lite extra!

Såhär innan ALGERNAS DAG, som firas den 13e oktober, kan det vara läge att igen påpeka att alger sitter fast med en fästskiva eller rhizoider på hårda ytor som stenar eller klippor. De har inte rötter.

En sågtångsplanta kan sitta så hårt fast på en liten sten att stenen följer med upp ur vattnet.  

Kärlväxter, som t.ex. ålgräs, Zostera marina och olika arter av vattenväxter, t.ex. borstnate, Stuckenia pectinata och axslinga, Myriophyllum spicatum har däremot rötter och växer på grunda sandiga eller leriga bottnar. Sjögräs har sin egen dag, World Seagrass Day som infaller den 1 mars varje år och får inte vara med när vi firar algernas dag.

Motiveringen till World Algae Day är algernas många viktiga funktioner i det marina ekosystemet. De står för över 50 procent av världens syreproduktion och utan denna skulle livet på jorden inte kunna existera. Cyanobakterier, ofta felaktigt kallade blågröna alger, uppstod för 3,5 miljarder år sedan och var först med att via fotosyntesen producera det livsviktiga syret. Nästa stora grupp var grönalger som uppstod för 1 miljard år sedan. Den andra viktiga funktionen är att alger binder koldioxid och på så sätt bidrar till att minska uppvärmningen och klimatförändringar. Evolutionen och utvecklingen fortsatte under årmiljonerna och idag finns en stor biologisk mångfald av algarter i havet som utgör basen för ett rikt djurliv. Algernas evolutionära historia kan du höra mer om i Algpodden, som tar upp detta i avsnitt 2 och 3 av säsong 5.

På Tångbloggen finns många inlägg om artrikedomen utmed våra svenska kusten och det rika liv av smådjur som får mat och skydd i Östersjöns tångskogar. Vi vill passa på att tacka alla som bidragit med sina observationer och skickat in rapporter till Algforskarsommar. Det finns fortfarande tid att komma in med fler observationer om blåmusslornas färg, vilka smådjur som gömmer sig i en tångruska eller förekommer det höstförökande blåstång vid Din strand.

Tångbloggen vill såklart vara med och fira World Algae Day den 13 oktober. Vi hoppas att alla våra läsare tycker detsamma och firar. Kanske med ett dopp?

För oss är det Algernas Dag – alla dar hela året om!

Lena och Ellen

Read Full Post »

Hej, vi heter Mia och Emma och har fått möjligheten att göra ett gästinlägg här på den
fantastiska Tångbloggen.

Vi är två studenter från Södertörns högskola som under tre månaders tid undersökte ett påstående som vi snubblade över; att ökad köttkonsumtion leder till ökade kväveutsläpp från avloppsreningsverk till Östersjön. Utgångspunkten för vårt arbete lades när Ellen Schagerström kläckte ur sig en idé under en föreläsning som hölls under kursen Östersjöns ekosystem på Södertörn högskola. Idén löd; “Vi gjorde ett experiment på Askö
2016 där vi testade övergödningseffekter på alger genom att tillsätta kiss. Det skulle vara intressant att undersöka ifall det är någon skillnad i näringsämnet kväve (N) mellan olika kosthållningar!”

Vi var sålda och tog oss an detta experiment som vårt examensarbete direkt.

Såhär cool ser en ut i labbrock under experimenttider! Emma sitter i bakgrunden och väger grönslick (Cladophora glomerata) och Mia står vi datorn och skriver in alla uppmätta vikter.

Hur kan köttkonsumtion (eller konsumtion av protein, generellt) kopplas samman med
kväveutsläppen i avloppsreningsverken?
När vi konsumerar föda i form av protein bryts detta ner i en omfattande process, kallad ureacykeln, som resulterar i att kväve utsöndras i urinen. Därav kontrollerade vi både hur mycket våra kära kosthållningsgrupper; 12 veganer, 12 lakto-ovo vegetarianer och 12 köttätare, fick i sig i form av protein mätt i gram. Detta jämfördes senare med kvävehaltsmätningar vi gjorde på kissproverna vi samlade in.

Kort och gott – Hur mycket protein kommer in och hur mycket kväve kommer ut? Här tänkte vi att det skulle vara skillnader mellan grupperna och att köttätarna möjligtvis skulle ha både högre intag av protein och högre utsöndring av kväve i kisset. Resultatet får ni se lite längre ner…Spännande va?!

För att undersöka mängden kväve i urin från människor med olika kosthållningar behövde vi först kontakta nära, kära och bekanta för att ställa den avslappnade frågan: Vill ni kissa i en kopp in the name of Science? 36 hjältar svarade ja! Vi kunde då gladeligen (och lite motvilligt, det är ju trots allt kiss vi hanterade) börja samla in och testa dessa prover i fyra steg.

Innan vi samlade in allt urin bad vi samtliga deltagare att föra en matlogg, i matloggen skrev varje deltagare ner frukost, lunch, middag och snacks med varje råvara uppskattad i gram. Detta kunde vi sedan omvandla och se varje individs proteinintag (se Steg 2 nedan).
Steg 1 . Mäta absorbansen av kväve i varje urinprov, med hjälp av Nanodrop, och jämföra dessa med en standardkurva som möjliggör att koncentrationen utläses.

Bilden visar en Nanodrop (den vita klumpen med silver på) och en pipett innehållande urinlösning. Här behövde vi få ut en perfekt droppe för att Nanodrop skulle kunna mäta så exakt som möjligt.

Steg 2 . Be deltagarna föra matlogg dagarna innan provtagning för att kunna beräkna deras proteinintag. Detta gjordes med en klassisk omvandlare där råvara per gram skrivs in och protein (bland annat) i gram beräknas.

20181203_143859

Här visas vårt viktigaste material under undersökningen – Kiss i provrör från våra deltagare!

Steg 3 . Samla in grönslick (Cladophora glomerata) och brackvatten från Östersjön för att sedan odla små exemplar av grönslick i brackvatten med tillsatt urin. Här gjorde vi 39 separata glasbehållare där tre var kontroller, utan tillsatt urin, och 36 stycken innehöll tillsatt urin från våra deltagare. Varje exemplar grönslick vägdes i blötvikt innan de tillsattes i glasbehållarna. Efter tre veckors inkubationstid i glasbehållarna vägdes grönslicken igen för att mäta tillväxten.

Steg 4 . Förekomsten av fytoplankton, som är en indikator på en övergödningseffekt, mättes genom att ta stickprover från alla glasbehållare som nämns ovan och mäta absorbansen med hjälp av Nanodrop.

Grönslick fotat i mikroskop. Tack vare de bruna kvadraterna (fytoplankton) som förekommer i kedjor på grönslicken kunde förekomsten av fytoplankton konstateras och Steg 4 genomföras.

Så, vad kom vi fram till?

Resultaten av testerna visade att det INTE var någon skillnad i mängden kväve som urin från de olika kosthållningsgrupperna innehöll, vilket korrelerade med att det INTE var någon skillnad i proteinintaget mellan grupperna. Köttätare fick alltså inte i
sig mer protein än lakto-ovo vegetarianer eller veganer. Bra va!

Undersökningen gällande förekomsten av fytoplankton gav inte heller resultat som visade på någon varierande övergödningseffekt mellan de olika behandlingarna.

Men nu kommer vi till en upptäckt som för oss känns nästintill revolutionerande! Grönslick tillväxer mycket mer när den får frodas i urin från köttätare än
vad den gör i urin från veganer. Denna upptäckt lämnar såklart en del frågetecken; Varför såg vi ingen skillnad i kvävehalten? Är det något annat näringsämne som utsöndras i urin, som fosfor eller kalium, som kan leda till denna skillnad i tillväxt? Kan det möjligtvis vara proteinhysterins ökande trend i form av godis, pulver, bars med mera som orsakar problem för reningsverk att rena bort kväve?

Detta är en möjligt faktor som är viktig att ha i åtanke. Det vi kunde “slå hål” på var den påstådda korrelationen mellan en ökad köttkonsumtion och ökade kväveutsläpp.
För den intresserade finns uppsatsen publicerad här!
Tack för oss! Vi lämnar er med en snygg bild vi tog av grönslick i mikroskop, enjoy!

Cladophora glomerata

Read Full Post »