Så fort det slutat blåsa och vattnet blir lugnt och stilla flyter marelden, Noctiluca scintillans upp till ytan och driver in till stranden. De små dinoflagellaterna bildade ett vackert rosa mönster mellan grönalgerna och blåstången vid stranden på Långholmen. Men det allra bästa som finns är att få komma ut till en strand och leta i tångvallen efter att det blåst styv kuling ett tag. Det är alltid lika spännande! Vad kommer det att ligga och gömma sig inne i tångvallen denna gång? Det blev riktigt full pott efter blåsten den 7-8 juli.
Det första som syntes var en stilig äggsamling av valthornsnäcka, Buccinum undatum. Den förstår man att den har lätt att driva lång väg. Den ser ju ut lite som bubbelplast. På fotot nedanför syns också några mindre bitar av brödsvamp, Halichondria panicea. Brödsvampen kan se grönaktig ut av de symbiontiska mikroskopiska grönalger som finns inne i den. Den stora gröna algen heter klykalg, Codium fragile och är en sifonal alg som består av en massa sammanflätade slangar utan cellväggar. Den hittades första gången i Danmark 1919 för nu över 100 år sedan. Tillsammans med flera små exemplar av remtång, Himanthalia elongata, som t.o.m. hade kvar sitt lilla knappformiga fäste har den hamnat i mitt herbarium. Att det fanns så många hela plantor av remtång känns extra intressant. Kanske kommer vi att kunna hitta någon etablering i svenska vatten om den blir vanligare i drivande material som kommer in till kusten?
Det gömde sig mer i tångvallen. Där låg en svart plastbit som några släta långhalsar, Lepas anatifera använt för att flyta runt på vattenytan. Det var tur att vi hittade dem och kunde ta dem med till Tjärnö laboratoriets akvarier där de kommer att tas väl omhand. Det gäller också för ett exemplar av skrovlig långhals, Dosima fascicularis. Också den levde och fick åka med hem och hamna i ett akvarium. Skrovlig långhals kan antingen, som denna gjort, fästa sig på en alg eller rep men den kan också flyta med hjälp av en egen boj gjord av ett skumliknade sekret.
I tångvallen låg också en massa skelett av sidensepia, Sepia officinalis. Har aldrig hittat så många i alla storlekar på samma gång. Kalkskalen har en massa luftfyllda hålrum som gör att de flyter bra. Men vad kan ha hänt när det är så många och både riktigt små till riktigt stora? Varifrån kommer de och hur långt har de drivit?
På vägen hem ifrån Långholmen passerade vi en strand där det lång många blå öronmaneter inne vid stranden och ett skal av sidensepia höll på att segla iland!
Tångbloggen 