Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2025

Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år. 

Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.

Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse,  publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats. 

”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand

Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar. 

När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.

Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.

Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade.
Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.

Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.

Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten. 

Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.

Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.

Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist. 

En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken. 

Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.

Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.

Read Full Post »

Detta inlägg på Tångbloggen får ses som en teaser. I nästa vecka kommer vi från Östersjöcentrum att göra en tur till Brunnsviken och berätta om hur den precis som Östersjön gått igenom olika stadier, från insjö till öppet hav under årtusendenas gång. Inför denna vandring utmed stränderna var det dags att göra ett eget besök till viken av Östersjön där jag genomförde mina doktorandstudier under 1970-talet. 

Fram till 1969 släpptes Solna stads avloppsvatten orenat ut i Brunnsviken. Min doktoranduppgift var att undersöka hur denna lilla vik av Östersjön återhämtade sig efter att detta hade upphört. Och visst blev det bättre. Till exempel ökade siktdjupet från ynka 2 decimeter till 2 meter. Men mer om detta efter att vi gjort vår tur den 20 augusti.

Visst har jag varit nere vid Brunnsviken ibland under årens gång efter att avhandlingen var klar för 46 år sedan. Men jag har inte direkt kollat på hur algblomningen sett ut, vilka cyanobakterier som ingått i blomningen eller om siktdjupet ökat och vattnet blivit klarare så att rotade vattenväxter kunnat etablerat sig utanför vassarna. Så nu var det hög tid att undersöka läget.

Solen gassade och jag var glad när jag kom fram till en brygga och kunde håva in en ganska kraftig blomning av cyanobakterien Dolichospermum lemmermanni, på svenska kallad rosettvattenblom. Den bildar små, små gröna kulor i vattnet som går att se för blotta ögat. Det är en sötvattensart som tål att växa till och föröka sig i Brunnsvikens bräckta vatten. Det fanns också enstaka raka buntar av knippvattenblom, Aphanizomenon flos-aquae, i provet. Det är också en cyanobakterie som är vanlig i blomningarna i Stockholms skärgård.

Fotografiet visar klumparna av rosettvattenblom som delvis håller på att gå sönder i småbitar. Både rosettvattenblom och knippvattenblom går att se i ett vattenprov utan förstoring.

På botten skymtade långa plantor av ålnate, Potamogeton perfoliatus, axslinga, Myriophyllum spicatum och i kanten utanför vassen hittade jag både hornsärv, Ceratophyllum demersum och korsandmat, Lemna trisulca, alla arter som hör hemma i näringsrika vatten men som inte förekom i det riktigt grumliga vattnet när jag började mina studier för länge sedan. Dagens överraskning för min del var ett par skott av havsnajas, Najas marina som lossnat från botten och drivit in till stranden. Den växer i bräckt vatten på gyttjig botten skyddade strandvassar och laguner. Med var växer de nu? Någonstans inne i vassen som finns i ett smalt band utmed stora delar av stränderna? 

Efter rundvandringen den 20 augusti kommer vi att berätta mer om utvecklingen i Brunnsviken. Allt från öppnandet av Ålkistan 1863, stoppat utsläpp av orenat avloppsvatten och andra åtgärder som gjorts för att förbättra tillståndet i Brunnsviken.

Read Full Post »

Låt mig starta storyn om årets påväxt på båtskrov från början. I år har det varit en varm och tidig vår. Hängde ut min havstulpansplatta som jag fått från Svenska Båtunionen vid vår brygga på Räfsnäs, Gräddö den 20de juni. Det första som satte sig på plattan var larverna från mossdjuret, tångbark, Einhornia crustulenta.

De växte till lite grann under de första veckorna. Havstulpanens larver dök upp ungefär som de brukar i slutet på juli, kanske lite tidigare än vanligt. Nu väntar jag på att se om det blir en andra settling av havstulpaner eller inte. Efter stormen Floris har vattnet blandats om och temperaturen minskat från över 22 0C till bara 15 0C. Undrar hur det kan påverka en andra settling? Bara att vänta och  kolla med jämna mellanrum.

Så nu bär det av till västkusten istället och se vad som hänt där med påväxten på den extra plattan som jag fick av Carl Rönnow på Svenska Båtunionen. Målet var att göra en liten studie på vilka arter som etablerar sig på en ledig yta, som en platta eller ett båtskrov i västkusten. Är det också mest havstulpaner här eller några andra arter?

Vi har haft en liten båt på Tjärnö, nära Strömstad i många år. Den brukar hamna i sjön i juni och tas upp i slutet av juli eller början av augusti. Då brukar havstulpanerna fortfarande inte ha hunnit bli så stora och de är ganska lätta att skrubba bort. Men i år fanns det inga havstulpaner alls! Hela botten såg färgglad ut av kolonibildande sjöpungsarter och mossdjurskolonier. 

Det som dominerade på båtbotten vad den kolonibildande blomsjöpungen Botryllus schlosseri. Kolonierna kan bli ca 2,5 x 15 cm stora och upp till 2 mm tjocka. Färgen hos de olika kolonierna varierar mycket, som syns på foto. Allt ifrån mörklila, bruna eller svarta. Varje koloni består av flera samlingar av zooider, mellan 5-20 stycken i en samling, som bildar stjärnformade system. En annan vanlig art i svenska vatten är labyrintsjöpung, Botrylloides leachi. Hos denna kolonibildande sjöpungsart sitter individerna i ett fåtal långa, slingrande och vridna parallella rader, som en labyrint. Kolonin kan vara grön, gul, röd eller brun och blir mellan 1-12 cm i diameter och någon mm tjock. Båda arterna har en slät lite hal yta som andra arter har svårt att sätta sig fast på. Däremot kan de lätt växa över olika arter av mossdjur.

Plattan som hängt vid pontonen nära Tjärnö marina laboratorium var också helt täckt med olika arter av mossdjur och kolonibildande sjöpungar. Det fanns också några enstaka havstulpaner.

Mellan de kolonibildande sjöpungarna syns smårutiga mossdjurskolonier av Cryptosula pallasiana. Den har inte fått något svenskt namn ännu. Varje individ sitter i en liten låda gjord av kalk som gör hela kolonin hård med en raspig yta. Kolonierna är ofta orange, men kan också vara rosa eller vita. Lite spännande är att när två kolonier av Cryptosula pallasiana möts kan de inte växa över varandra utan kanten på kolonin böjs upp från botten.  Ett tydligt exempel på konkurrens om plats mellan samma art.

Hur kommer plattan att se ut nästa gång? Mer av samma eller helt annan sammansättning av arter?

Innan vi åkte hem skrapade jag av ena halvan på plattan. Det fanns knappast någon ledig yta kvar. Nu skall det bli jättespännande att se om något hunnit etablera sig på den lediga ytan när vi kommer tillbaks om ca tre veckor. Undrar vad som kommer att sitta där? Samma eller nya andra arter som fått chansen att hitta en plats nu när det finns en ledig yta?

Lovar att berätta hur det gick. Soliga hälsningar från Tångbloggen.

Read Full Post »

Rödlistan, där alla i Sverige förekommande arter klassas, uppdateras vart femte år. Då går man igenom om det finns ny information som innebär att det ska göras en förändring i statusklassning av en art. Till exempel att det finns ny kunskap om att artens utbredning ökat eller minskat, att systematiska eftersökningar skett av förekomst på äldre lokaler eller att några större studier av makroalger gör att det nu finns tillräcklig kunskap för att flytta arten från kunskapsbrist (DD) till någon annan klassning. I år är det dags igen och den nya versionen för 2025 planeras att komma ut våren 2026.

Det tråkiga är att när det gäller algerna finns nästan inga förändringar på den nya rödlistan jämfört med för 5 år sedan, eller 10 år sedan. Huvudorsaken till detta är den stora kunskapsbristen om utbredningen av många arter, speciellt små fintrådiga och skopformiga alger där flertalet är med på rödlistan för att de är klassade som DD. Detta beror i sin tur på att de kan vara svåra att hitta och kräver mikroskopiska studier för att artbestämma. För dessa grupper baseras rödlistningen enbart på gamla inventeringar gjorda från 1940–50-talet eller möjligen 1960–70-talet. Många av dessa studier var gjorda av forskare som hade ett extra intresse för någon speciell grupp av alger.

Ett övergripande problem idag är att det saknas systematiska inventeringar av makroalgsflora med fokus på biologisk mångfald och över hela året. I samband med klimatförändringarna kommer det att bli ännu viktigare att genomföra studier vid olika årstider, då temperaturen påverkar många arters utbredning och förökning här i Skandinavien. Vi vet ytterst lite om hur våra vinter- och vårarter påverkas av mildare vintrar utan istäcke och tidigare vårar. I denna grupp av alger skulle arter kunna försvinna utan att någon lägger märke till det eftersom det inte förekommer några studier eller miljöövervakning under denna tid på året. Den nationella miljöövervakningen sker nämligen endast under sensommar och tidig höst. Det är också under sommarhalvåret, när växtligheten är som mest välutvecklad, som inventeringar generellt genomförs i samband med etablering av vindkraft, inför att inrätta ett naturvårdsområde eller utbyggnaden av en småbåtshamn.

Sudare (Chorda filum) är en art som kan variera mycket i förekomst mellan olika år

Här kommer tre exempel på arter från rödlistan som behöver följas upp för att en korrekt bedömning ska kunna göras:

Brunalgen taggtofs (Halopteris scoparia) är klassad DD kunskapsbrist. Här behövs återbesök av ett antal lokaler i ytterskärgården, utanför Gräsö, för att avgöra om den finns kvar eller ska betraktas som nationellt utdöd.

Rödalgen gaffelkrasing (Jania rubens) finns på grus- och skalbottnar på ett fåtal lokaler och är idag klassad som VU sårbar. För att slå fast om den skulle kunna flyttas till LC livskraftig krävs dykstudier på flera lokaler med liknande bottnar.

Gaffelkrasing (Jania rubens) växer bland kräkel (Furcellaria lumbricalis) och blandade fintrådiga alger

Brunalgen klynnebändel (Dictyota dichotoma) är klassad som VU sårbar på rödlistan, men ser ut att ha ett bra år i år på vissa lokaler. Förekomsten av klynnebändel och många andra makroalgsarter som har ett makroskopiskt och ett mikroskopiskt stadie kan tyckas variera mycket mellan olika år. Men de finns där och det är bara vissa år, när miljön är gynnsam för det makroskopiska stadiet, som arten hittas. Detta ställer till med problem att statusklassa arten om det inte genomförs regelbundna inventeringar som kan upptäcka och kartlägga dessa naturliga svängningar. En möjlighet för att följa upp dessa arter är regelbundna inventeringar på ett antal platser där de noterats då och då med många års mellanrum för att undersöka om det är möjligt att även hitta det mikroskopiska stadiet.

När den nya rödlistan publiceras i vår hoppas vi kunna söka pengar för att ge oss ut till några gamla lokaler och påbörja arbetet med att samla in ett underlag för att höja några av de DD-klassade arterna till en kunskapsbaserad klassning, vad den nu må vara.

Read Full Post »

Månadens vykort kommer från svenska västkusten, närmare bestämt från stränderna i närheten av Tjärnö, utanför Strömstad. Det första strandbesöket är på Lindholmen, 4 juli. Uppspolade på stranden låg många stora gamla plantor av sågtång, Fucus serratus efter att det blåst ordentligt veckan innan. När jag tittade närmare satt flera fortfarande fast på stenen som de växt på. Några var så stora att de slitits loss och bara den grova stammen, utan fästplattan hade kommit med. Men när sågtången förökar sig hamnar många befruktade ägg på havstulpanens skrovliga yta. Där bildas groddplantan och sågtången växter till varje år och blir allt större. Till sist kan inte havstulpanen hålla kvar den stora plantan när vågorna rycker och sliter i den. Resultatet blir att de lossnar och driver iland. Och att de suttit på havstulpaner syns om man tittar under fästskivan.

I år är det första gången som jag har sett tydliga bälten utmed flera stränder runt både Saltö och Tjärnö av den introducerade arten sargassotång, Sargassum muticum. Årsskottet hos en sargassotång kan utan vidare bli 1,5 meter långt och ser lite ut som en buske med massor av små flytblåsor. Skotten växer ut från den övervintrande fleråriga delen av den förgrenade plantan som bara blir ca. 1 dm hög. De sitter fast på stenar på mjukbotten från ca 1 m ända ner till 10 m djup i klart vatten. Tidigare sommar har den vuxit utmed kanten på piren där jag brukar bada, lite djupare än sågtången. Nu tycker jag det är ännu mer än vanligt. Men vid stegen finns inga kvar – där rensas de bort av flitiga badare. 

Denna stilla, vackra kväll syns en massa plantor i ytan. Alla pekar utåt eftersom de följer det strömmande vattnet ut genom sundet. När strömmen ändrar riktning kommer sargassotången att följa med åt andra hållet.

Under en promenad på Saltö undrade jag vad det var i vattnet som gav ett märkligt mönster. Kunde det vara ett bälte av stora plantor av sargassotång som bromsade upp vågorna? Ja, det visade sig stämma. När en planta ligger och flyter vid ytan blir det helt lugnt i vattnet runt den. Vilka fler effekter kan de stora buskarna av sargassotång medföra? Dags att hoppa i och ta ett lite annorlunda tångbad. 

En het sommardag var det riktigt uppfiskande att simma runt mellan sargassotången. I skuggan under plantorna var vattnet svalt och skönt. När jag försökte kolla lite inne ibland buskarna blev en strandkrabba ilsken och knep till med sina klor. Den verkade också tycka att det var fint att gömma sig inne i sargassotången.

I mitten av juli blev det en tur till Nordkoster. Där fanns det stora bälten med fjolårets blåmusslor i strandlinjen och det går att hitta bra med musslor även längre in i skärgården. Klarar de att överleva till nästa år kommer vi kanske att kunna festa på musslor. Och varför inte tillsammans med slemtråd, Nemalion multifidum som växter lite högre upp på klipporna. Vi plockade hem lite och åt som tilltugg till stillahavsostron, Magallana gigas. Det smakade också utmärkt.

Det händer mycket i havet under en varm sommar. Ser fram emot ett besök under augusti månad. Hur kommer stränderna att se ut när mycket av årets alger lossnar, kastas upp på land och bildar årets tångvallar? Kanske kan jag hitta någon ny lite ovanlig alg, snäcka eller mussla?

Det finns nu tid till många strandfynd och bad utan brännmaneter innan det är dags att åter byta till Östersjöns stränder.

Read Full Post »