Såhär års är det gott om julmarknader. Jag hann med hela tre stycken i veckan som gick. På Wira bruk fanns det både ett stort bergtroll och en märklig mossklädd varelse i ån. Men det är inte så ofta som man stöter på gamla skolplanscher målade av Gerd Rissler. Fastnade direkt när jag fick syn på ett par av hennes planscher när vi besökte julmarknaden på Sladdstycket, som ligger alldeles bredvid hamnen i Kapellskär.
Där fanns också lite historia om Gerd och hennes arbete som konstnär. Hon bodde i en liten stuga på Riddersholm. Vi har passerat grunden till stugan många gånger under våra promenader och hittat akleja och murreva, spår av att det varit någon som haft en fin trädgård nära sin stuga. Däremot har vi inte sett kungsängsliljorna som hon planterade runt stugan och som sägs ha spritt sig i omgivningen. Kommer att leta lite extra nästa gång som vi passerar på våren. Att hon hittade inspiration och material till sina botaniska planscher som har funnits i många skolor från 1940 – 1970-talet är lätt att förstå. Det finns så mycket att se och upptäcka under turer i Riddersholms naturreservat.
Efter att ha läst lite mer om Gerd förstod jag att talesättet ”Surt sa räven om rönnbären” kommer från Barnens trädbok tillsammans med 20 andra trädhistorier för barn som hon illustrerat. Det som är spännande med konstnärer och deras målningar är hur mycket man kan läsa av från en illustration. På en av Gerds planscher finns en ålgräsplanta och en blåstångsplanta avbildad. För mig som tittat på mycket ålgräs och blåstång noterade jag att det ser ut som att ålgräset har blomställningar och att blåstången har ovanligt många bitmärken från tånggråsuggor.
Pilarna visar blomställningen på ålgräs och hur gnaget från tångråsuggor ser ut. Det måste ha varit gott om betande tånggråsuggor i vattnet utanför Riddersholm på den tiden när Gerd plockad plantan.
Har själv en fin gammal plansch hängande i mitt arbetsrum med avbildningar av brun- och grönalger. När jag tittade noga på bilden av blåstång är det första som man noterar är att den som målat av blåstången gjort det från ett pressat herbarieark. Blåsorna är platta och har gått sönder. Målaren är Gustave-Adolphe Thuret (1817-1875), en fransk botanist som var den förste att beskriva förökningen hos brunalger. På Thurets målning syns många detaljer som hårgropar, konceptakler och tydliga mittnerver. Gerds planta har runda och fina flytblåsor och tydliga nerver. Den har många grenar med förökningstoppar, så kanske hon plockade den från sin närmaste strand någon sommar för många år sedan.
Bild ur Vår flora i färg, kryptogamer målad av Carin Ax
Tittade också i ”Vår flora i färg, kryptogamer”, tredje upplagan 1985, där Mats Waern skrivit texterna om alger och där finns en snygg målning av en blåstångsplanta från Östersjön med lite påväxt av trådslick. Den har däremot inte blivit gnagd på av några tånggråsuggor utan har helt hela kanter.
Flytbladsväxter i vår damm. Närmast i bild blommar vit näckros med sina gröna blad och till vänster syns den röda näckrosens röda blad. Längre bort syns gäddnatens blad till vänster och vattenpilörtens blad (innanför den blå ringen).
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.
Gäddnate, Potamogeton natans är en vanlig flytbladsväxt med stor utbredning i svenska vattenmiljöer. Med sina långsmala flytblad kan gäddnate bilda en tät matta på vattenytan i dammar, i stilla delar av åar, i sjöar och skyddade vikar av Östersjön. De långa, förgrenade stjälkarna kan bli flera meter långa. Flytbladens översida är mörkgrön, ofta med en rödaktig undersida. Bladen blir ca 5 -10 cm långa och känns lätt igen på sin parallellnerviga struktur på bladets ovansida. Nervstrukturen skiljer sig från vattenpilörtens blad (Persicaria amphibia) som istället har en tydlig mittnerv med sidonerver. Dessa båda arter kan man ofta hitta tillsammans, så det är en bra karaktär att känna till för att kunna skilja dem åt. Titta noga på fotot från dammen. Det mesta är blad från gäddnate men det finns några smalare, grönare blad till höger, det är blad från en vattenpilört. Jag markerade dem med en blå ring.
Jag satte mig med papper och färger för att illustrera gröna och rödaktiga blad av gäddnate med parallellnervig bladstruktur. Gäddnate har också undervattensblad, men de är reducerade och kvar finns bara bladskaftet. Och vid bladskaftet finns en tunn hinnartad 1-5 cm lång snärpslida som vissnar fort. Gäddnate blommar i juni-juli med ett cm-långt grönt ax, med små rosa blommor som sticker upp ovanför vattenytan.
Gäddnate förekommer ofta i näringsfattiga miljöer och tål inte konkurrens från annan vegetation särskilt bra. Den trivs däremot bra utmed stränder där betande djur håller borta vass och säv. Bladen hos gäddnate är populär mat för många vattenlevande insekter. Det syns tydligt på att bladen blir mer och mer ihåliga och trasiga efter sommaren.
Är miljön gynnsam kan de växa till under sommaren och bilda en så tät matta med sina flytblad att de stänger ute solljuset. Blir täcket för tätt finns det en risk att de kan minska syreproduktionen i vattnet och i längden innebära att det kan bli syrebrist under flytbladsmattan. Så vill du plantera lite gäddnate i dammen är det bäst att plantera i lite lerig jord i en kruka. Då kommer den inte att ta över hela ytan.
Som många andra vattenväxter kan rotdelarna hos gäddnate ätas. Antingen råa eller kokta. Ingen av oss har provat men enligt litteraturen skall de ha en lite nötaktig smak. Däremot har jag provat att smaka på borstnatens övervintringsknölar. De smakade gott. Men de går inte upp emot alla goda nötter som många av oss äter under julen.
Sen jag kom hit för en vecka sedan märks det att dagarna blivit kortare och kortare. Nu går solen upp 9.45 och ner 13.04, nästan en timme senare. Mörka långa dagar har inte gjort väntan lättare på att det skall finnas ett tidsfönster när det inte blåser förmycket. Varken nära marken eller högre upp i luftmassa. Det får inte heller vara mycket dimma för då blir det svårt att hitta var raketen slagit ner. Igår eftermiddag fick vi det efterlängtade beskedet om att det fanns en liten möjlighet -ett fönster vid 5-6 tiden på morgonen. Förberedelserna statade för de olika projekten, klockan 05.40 startar nedräkningen och kl. 06.00 startade raketen och lyste upp den mörka timmen.
Som planerat hamnade nyttolasten inom nedslagsområdet. Nu startade ny väntan på att kunna hämta in nyttolasten med alla experiment med helikopter till den stora hallen. Klockan 10.45 fylldes den stora hallen av forskare och tekniker för att snabbt ta hand om experimenten.
En traktor dyker upp i öppningen med nyttolasten. Allt ser bra ut. Jag blir försträckt, något är fel, hela bottendelen saknas och vårt experiment finns inte kvar. Vad kan ha hänt?
Jag hör några lugnande röster att de kanske hittar experimentet i snön och tar med det tillbaka med helikoptern. Bara att vänta och ja någon kommer med en svart sopsäck och öser ut delar av bottenplattan. Och där ligger vår fina låda hel utan en enda skråma! Täckt av is och lite snöig. Den hade klarat sig där den hamnat i strandkanten i vatten.
Fort in på laboratoriet. Rören med blåstångsskott hade inte frusit. Temperaturen var ca 11 grader och steg långsamt. Jag kunde pusta ut och sätta igång med att göra iordning proverna i mitt lilla provisoriska laboratorium.
Allt löste sig tillslut men det blev lite mycket spänning under vissa delar av dagen. Nästa steg är att ta proverna till Stockholms universitet och starta analyser.
Information som står på många skärmar i anläggningen. Nu är det klart vi kommer att köra enligt schemat. The Count Down kommer att starta kl. 23.30.
Planerad tid för S1X-4 att lyfta är imorgon kl.06.00LT. Just nu är det tomt och tyst i lokalerna för det är många som skall jobba under hela natten och vilar sig nu.
För vårt Fucus experiment finns allt iordningställt på en bänk i labbet och väntar på att payload eller nyttolasten levereras någon gång imorgon förmiddag. Dags även för min del att vila lite.
Idag är det söndag och det ser ut att bli soligt och några minusgrader. Dags att ta en promenad. Men det får bli efter dagens genomgång av väderläget. Något som alltid är intressant men nu är det nästan inget annat som vi pratar om. De fyra faktorerna som måste bedöms inför en uppskjutning av sondraketen är:
1. Wind limitation: får grönt ljus om det blåser lite i hela luftmassan.
2. Recovery situation: får grönt ljus om inte molnigheten hindrar att hitta raketen.
3. Payload ready: får grönt ljus när alla försök är på plats i raketen.
4. Impact area: får grönt ljus när det inte finns renhjordar i området som påverkas.
Så hur har det sett ut? Fyradagars prognosen för onsdag 20.11 -23.11 visade att vindförhållanden gjorde det omöjligt, vilket markerades med rött. Impact area var ok – inga renhjordar i området och samma sak för experimenten och raketen står klar på uppskjutningsplatsen.
Prognosen igår visar att det kanske finns ett fönster på tisdag. Det blåser lite tidigt på morgonen, så bedömningen är att det kanske, kanske finns en öppning? Men möjligheterna att åka ut med helikopter och hämta payload (nyttolasten) eller experimenten gick inte att bedöma. Vad blir dagens utfall?
Oj! Nu blev sammanfattningen mest gul. Men bedömningen är att det kanske fortfarande går på tisdag enligt den amerikanska vädermodellen men inte enligt de andra två modellerna. Så hoppet har inte försvunnit ännu utan nu väntar vi på en uppdatering kl. 18.00LT.
Vid mötet nyss blev beskedet att vi börjar förberedelser i några av experimenten även om det fortfarande inte är säkert om vindförhållandena kommer att fungera. Nytt möte imorgon -hoppet finns kvar.
Kom till Esrange på onsdag 20.11 på eftermiddagen. Det hade redan blivit mörkt. Installerade mig på Hotell Aurora. Den 21.11, i torsdags var det läge att kolla runt i lokalerna. Sondraketen hade redan transporterats till uppskjutningsplatsen så den stora hallen är nästan tom. Kvar står många stora och små lådor, en ramp och andra spår av tidigare aktiviteter. Gruppfotot vid raketen är också redan klart, tyvärr. Hoppas att det med all ny teknik går att klippa in foton på oss efteråt.
Mycket saker finns kvar och står klara att åka iväg.
Sondraketen står nu på plats i ett stiligt hus som nästan ser ut som en kyrka med sitt höga tron.
Idag var det första planerade datum för uppskjutning men det var redan klart att det inte skulle gå. Varje förmiddag sker en genomgång av hur väderprognosen ser ut för kommande fyra dagar. Det är fyra viktiga förutsättning som måste vara uppfyllda. Inte för blåsigt eller molnigt och inte några renar i området där raketen kan landa. Det enda som är klart är att raketen står på sin plats och att vårt och andra experiment är monterade.
Istället fick vi vara med om en test av att alla system fungerar. Det innebär att alla system stängs av och i högtalarna ljuder utropet ”Radio Silence in the launch area” över hela området. Efter en stund kopplas strömmen på igen och då skall all utrustning fungera. Inga glappkontakter -allt fungerade. UPS:en gick fint! Den enda som inte brydds sig om det var den lilla automatiska dammsugaren som istället startade när strömmen stängdes av! Den passade på att ta en en städtur runt i rummen.
Imorgon kommer en aktuell prognos för väder från Esrange och projektet Fucus in Space.
Nu har det gått över sex månader sedan det första försöket att skicka upp blåstång med en sondraket från Esrange i Kiruna blev uppskjutet. Det nya datumet nu planerat till november. Förberedelserna startade i juni 2024. Då var jag ute i vattnet och klippte av tillväxtzonen på en massa blåstångstoppar, strax ovanför flytblåsorna. Sen var det bara att vänta på att en det växte ut en bunt adventivgrenar från den skadade toppen.
I september samlades ett antal knippen med små adventivgrenar från ett stort antal individer in och placerades i odlingskammaren på institutionen för ekologi, miljö och botanik (DEEP). Där har den nu anpassats till sommartemperatur och långa dagar. De är nu klara att stoppas i små rör med brackvatten och transporteras till Esrange. Om vädret vill blir det en flygtur på fredag den 22 november. Blir det dåligt väder och mycket blåst är det bara att vänta. Som längst har vi tid till 5e december.
Deltagandet i medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar 2024 var lite lägre än förra året. Precis som tidigare år deltog flera Naturum och Naturskolor i Uppgift 3 som innebär att undersöka när blåstång blir mogen och färdig att föröka sig i olika delar i vattnet utmed olika delar av Östersjöns långa kust. Allt tyder på att mildare vintrar med mindre is och tidigare vårar gör att vattnet blir varmare tidigare vilket får tången att bli mogen tidigare jämfört med för 25 – 30 år sedan. De fantastiska supermånarna har bidragit till en extra vacker upplevelse att vara ute och kolla på hur mogen blåstången blivit.
Supermåne och små tångtoppar i vattenytan Foto: Lena KautskyMogen sommarförökande blåstång Foto: Lena Kautsky
I södra Östersjön, nere i Öreund kom rapporter in om att tången var mogen och klar att föröka sig redan vid nymånen den 8e april och vid fullmånen 24e april. I mellersta och norra Östersjön skedde de stora utsläppen runt den 8e och 22a maj. I Kollevik, Karlshamn rapporterade Jan-Erik Andersson att blåstången var mogen den 22a maj och att vattentemperaturen hunnit bli 14 0C. En fundering, kanske det skulle vara bättre att kalla blåstången för vårförökande istället för sommarförökande? Hur som helst blir starten för Algforskarsommar tidig också nästa år, 2025.
Totalt blev det sex rapporter om Algforskarsommar i år. De går att hitta både på Östersjöcentrums hemsida och på Tångbloggen. Speciellt värdefulla är rapporter från flera Naturum och naturskolor, tillsammans med många undersökningar som är gjorda vid olika tillfällen utmed våra långa och varierade kustmiljöer. Tillsammans hjälper alla era bidrag till att öka kunskapen om förekomsten av arter i tångskogen och förändringar mellan år och platser. Det verkar ha varit ett bra år för livet i havet, med lyckad förökning av tångmärlor och tånggråsuggor. Vi har fått in många rapporter med bilder på elegant tångräka, guldbrämade dykare och många andra arter. Här är några som jag passade på att fotografera:
Tånggråsuggor i grupp och en båtsnäckaDe tydligt blå-gula benen hos elegant tångräkaGulbrämad dykare och flera små tångmärlor.
Jan-Erik Andersson har också i år undersökt proportionen mellan höst- och sommarförökande blåstång i Kolleviken, utanför Karlshamn. Det finns ganska mycket höstförökande blåstång i området och Jan-Erik kom fram till att det 2023 var ungefär 60% och i år ca 50 %. Han har lovat att göra en uppföljning även nästa år. Blir spännande att följa om det sker en minskning eller om detta är den naturliga variationen i ett bestånd.
Höstförökande blåstångsplanta från Kollviken, Karlshamn. Foto: Jan-Erik AnderssonHöstförökande planta från Räfsnäs Rådmansö, Norrtälje. Foto: Lena Kautsky
Nästa år firar Algforskarsommar fem år och vår förhoppning är att Du som deltagit tidigare år kan tänka Dig att även delta ett år till. Att göra samma studie på samma lokal bidrar till att vi ökar kunskapen av vilka förändringar som sker mellan olika år utmed kusten. Vilken effekt har till exempel en ovanligt varm sommar, en kall vår eller en ovanligt lång period med lågvatten, där grunt växande blåstång riskerar att dö? Och så hoppas vi såklart på många nya deltagare i Algforskarsommar 2025.
Stort TACK för alla bidrag! Vi hörs till våren!
Bästa hälsningar från Algforskarsommars projektledning
I dammen blommar de sista näckrosorna och vid kanten finns stor näckmossa.
Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som oftast behöver ett mjukt sediment att växa i. Fast denna månad är det en mossa.
Namnet Fontinalis antipyretica kommer från både latin och grekiska. Fons är latin och betyder ”källa” (av vatten) och anti betyder ”mot”. Pyr kommer från grekiska och betyder ”eld”. Tillsammans blir det ”vattenmossa som stoppar eld”. Sitt latinska namn har månadens vattenväxt, som är en mossa, fått för att den under medeltiden användes för att släcka bränder. Det svenska namnet, stor näckmossa, passar fint eftersom den ofta växer på stenar i forsar där enligt svensk mytologi näcken sitter och spelar. Stor näckmossa växer också i diken, bäckar, sjöar och utsötade vikar i Östersjön. Den har ett stort utbredningsområde och går att hitta i Europa, Asien, Afrika, Grönland och i Kanada och Nordamerika.
För november månads inlägg på Tångbloggen fick jag fiska upp lite stor näckmossa ur vår damm. Där växer den lite skuggigt utmed kanten mellan några stenar. Det är redan lite sent på året så många av de äldre delarna har vissnat. Men samtidigt finns det ganska många vackert gröna delar.
Stor näckmossa känns igen på sina långa grenar som får ett lite trekantigt utseende genom att bladen sitter ordnade i tre överlappande rader. Grenarna kan bli mycket långa, upp till ca 60 cm. Bladen blir 4-9 mm långa, styva och ägg- eller lansettformade med en vass spets och tydlig köl.
Stor näckmossa förökar sig i första hand vegetativt genom stoloner eller genom att fragment som lossnat kan fästa sig igen. Sexuell fortplantning är relativt ovanlig och små sporkapslar med sporer är något som man sällan hittar. Den kan växa i stora klumpar och mattor. Inne ibland grenarna kan många ryggradslösa djur hitta skydd, samtidigt som kiselalger kan växa som epifyter på bladen. I vår damm gömmer sig trollsändelarver och sötvattensgråsuggor inne ibland grenarna. Behöver du en art i sötvattensakvariet funkar stor näckmossa fint.
I Östersjön förekommer den i utsötade vikar och kommer man längre norrut i Bottenhavet och Bottenviken där vattnet har lägre salthalt blir den allt vanligare.
Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.
Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.
Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.
För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.
Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!
Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.
Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.
Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.
Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.
Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.
Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.
Tångbloggen 