Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vattenprov’

Den 20 augusti var det dags för att göra en tur ner till stranden med Michaela och Emil från Östersjöcentrum. Med oss hade vi en intresserad grupp av åhörare som anmält sig till detta event för att fira att vår fantastiska nationalstadspark fyller 30 år. 

Michaela berättar om Brunnsvikens utlopp vid Ålkistan och vilka stopp vi kommer att göra.

Vandringen startade vid T-banan på universitet, vid den stora stenen där nationalstadsparken och Brunnsviken är tydligt markerad i guld! Michaela gav en första introduktion om inflöden av dagvatten, avrinning från hårdgjorda ytor och den lilla smala Ålkistan där vattenutbytet sker med Värtan och Östersjön. Brunnsviken har ju precis som Östersjön genomgått olika stadier och hade idag varit en sjö om man inte sprängt och öppnat Ålkistan 1863. Hur illa det då var ställt med vattnet i Brunnsviken beskrivs av August Blanch i Hyrkuskens berättelse,  publicerad 1865 ett par år efter att förbindelsen med Värtan öppnats. 

”….Brunnsvikens stillastående. vatten, där vågen är grön som grönsoppa och där fisken simmar död mot dyig strand

Under kommande årtionde ökade befolkningen i Stockholm, men någon rening av vattnet kom inte igång förrän under 1960-talet. Då hade tillståndet blivit allt sämre även i Stockholms skärgård och många mindre sjöar. 

När jag startade mitt doktorandarbete 1970 var Wenner Gren Centret knappt tio år gammalt. Det stod klart 1961 och var då Europas högsta hus med stålstomme och sina 74 våningar. I andra ändan på Brunnsviken, på bilden till höger, syns utloppet av det fortfarande orenade avloppsvattnet från Solna stad. Min uppgift var att följa återhämtningen och förändringen i sammansättningen av växtplankton när tillförseln av fosfor och kväve minskade i samband med att utsläppet stoppades 1969.

Det fanns inte någon bra karta över bottendjup i Brunnsviken, så en av mina första uppgifter var att handloda viken på vintern 1970 -71. Tur nog låg det tjocka isar på vintern i 3-4 månader. Och det blev många borrhål för att producera en karta över bottendjup. Speciellt i djuphålorna var botten jättelös och det tunga lodet sjönk ner i dyn, så ett exakt djup var svårt att bestämma. Det största djupet ligger i norra delen av Brunnsviken och var då ca 14 meter. I nyare studier anges ett djup på 13.7 meter. Det kan bero på flera saker, som att mer organiskt material kan ha samlats på botten under de gångna åren och djupet minskat eller att vattenståndet varierat med några decimeter vid mätningen.

Karta med djupkurvor över Brunnsviken. Mina sju mätstationer finns utmarkerade.
Nummer 2 låg vid det djupaste platsen, där också de flesta mätningarna genomfördes.

Efter de långa vintrarna, när isen lossnade och vattnet blandades om, brukade det lukta som ruttet ägg i hela viken i ett par dagar. Det var svavelväte, som bildas när organiskt material bryts ner utan tillräckligt med syre. Det tog ett par år innan syretillgången blivit så bra att viken inte stank i slutet av mars eller tidigt i april, i samband med islossningen. Idag är det sällan som isen ligger i hela viken och möjligheten att åka skridskor, eller handloda för den delen, blir mer och mer sällsynta.

Min huvuduppgift som doktorand var att undersöka hur växtplanktonsamhället förändrades när allt mindre näring hamnade i viken varje år. Det första som hände var att det kom in fler brackvattensarter eftersom salthalten i ytvattnet ökade från 2 till 3 promille och bottenvattnet under språngskiktet ökade från 3,5 till 4,5 promille. Den ökade salthalten berodde så klart på att avloppsvattnet, som var färskvatten, nu fördes till Käppala reningsverk och inte längre spädde ut Brunnsvikens saltvatten. 

Hittade ett par foton på när jag sitter i den lilla roddbåten med utombordsmotor och fixerar växtplanktonprover. Kan inte rekommendera att pipettera mer eller mindre nyttiga lösningar med munnen i en gungande båt… Men detta var ju på 70-talet. Det blev många, många växtplanktonprover att analysera mellan 1970 -75. Och allt eftersom blev miljön i Brunnsviken bara bättre och bättre.

Att stå nere vid stranden 55 år senare och berätta om hur det såg ut i vattnet då för denna intresserade grupp var jätteroligt! Förbättringarna var tydliga när tillförseln av näring minskade och siktdjupet, som bara var 2 decimeter 1970 på sommaren, ökade till 1-2 meter samtidigt som blomningarna av cyanobakterier minskade. Dels genom mer eller mindre kontinuerlig luftning och syresättning av bottenvattnet under 1975-1981, och av utpumpning av bottenvatten till Värtan under 1982-2002. Under åren 2003-2007 gjordes ett kort uppehåll. Syreförhållanden i bottenvattnet försämrades snabbt och utpumpningen av syrefattigt vatten startades igen. Genom att pumpa ut bottenvatten till Värtan ökar inströmningen av syrerikt ytvatten genom Ålkistan. Lite som konstgjord andning.

Vattenkvalitén blev successivt bättre, men inte helt bra. 2019 gjordes ytterligare en insats då man beslöt att fälla ut fosfor ur vattenmassan med aluminiumsulfat. På så sätt kan man binda fosfor och mikroalger och cyanobakterier kan inte nyttja det till sin tillväxt. Detta har gjort att siktdjupet ökade till ca 3 meter på sommaren, vattnet är ännu klarare. Efter en inventering av bottenvegetationen kan vi nu se att rotade vattenväxter växer ner till ca 4,8 meters djup. Det betyder att idag räcker ljuset till för att arter kan växa över största delen av bottenarealen och påverka syresättningen av botten positivt med sitt rotsystem. Nu återstår bara de djupare hålorna där vattnet ligger stilla under sommaren och nedbrytningen av organiskt material leder till syrebrist. 

En större våtmark anlades nära Bergianska Trädgården för runt 15 år sedan och har resulterat i ett rikt djur- och fågelliv, speciellt under våren och försommaren. Ängsytorna runt våtmarken slås och höet transporteras bort. Också vassen i diket ut till Brunnsviken skördas varje år. I och runt våtmarken har ca 250 arter av kärlväxter hittats. Våtmarken bidrar både till att minska tillförseln av näring till Brunnsviken och till en ökad biologisk mångfald i nationalstadsparken. 

Det är väl värt ett besök på våren när grodynglen simmar i kanten av våtmarken. Men den är fin på hösten också med blomvass och fackelblomster.

Dags att lämna Brunnsviken för denna gång. Det har hänt så många positiva förbättringar i vattenkvalitén! Jag är allra gladast över att större siktdjup gjort att vattenväxter kan etablera sig på stora delar av bottenytan. Och i grunda delar nedanför Wenner Gren Centret växer det rikligt med havsnajas, Najas marina. Den växer säkert också i vassarna runt stränderna på Brunnsviken och är populär mat för gräsänder. Det finns gädda och abborre i viken numera och strömming och havsöring lär vandra in genom Ålkistan. Nu börjar det bli lite höst i luften men vattnet är fortfarande varmt. Kanske hinner jag ta ett dopp i Brunnsviken igen innan sommaren är slut? Då kommer jag såklart se om jag kan hitta några fler arter av vattenväxter.

Read Full Post »

I maj 2023 drog Nobel Prize Museum igång projektet Forskarhjälpen,  tillsammans med mig och Ellen Schagerström vid Stockholms universitets Östersjöcentrum. I år handlar Forskarhjälpen om livet i Östersjöns tångskogar och heter Tångskogsjakten. Det kommer att vara elever från 36 skolor som deltar i Tångskogsjakten. Skolorna är spridda från norr i Bottenhavet, vid tångens nordliga utbredningsgräns och hela vägen ner till Kullaberg i Öresund och Skälderviken. Elevernas uppgift är att undersöka livet i blåstången en gång på våren i maj- juni och en gång i augusti-september. Samtidigt med insamlingen av ett antal tångplantor och analys av vilka arter som lever i den tas ett vattenprov för analys av salthalten. Vattentemperaturen under sommaren kommer att mätas med en datalogger från starten i maj till när den plockas upp på hösten när projektet avslutas.

Under rubriken Tångskogsjakten kommer vi att ta upp diverse frågor kring vad som påverkar blåstången i Östersjön och djurlivet i tången. Det kommer att bli både frågor som dyker upp i gruppen av deltagande lärare på de olika skolorna med anknytning till projektet eller något aktuellt som diskuteras i media.

Detta första inlägg kommer att just handla om ett aktuellt ämne i media –att våren är ovanligt sen i år! Det har kommit flera bakslag med mycket snö och kalla nätter med många minusgrader. Diskussionen har varit att en sen och kall vår innebär att växter kanske startar sin blomning men att insekterna som sköter pollineringen inte vaknat ännu. Eller att blommorna kan skadas av frost och snö när det blir ett bakslag i vädret. Temperaturvariationen mellan kalla klara nätter och varma soliga dagar på land är stor, men det är främst minusgraderna på natten som kan skada arterna.

Så hur ser det ut i under ytan i Östersjön? Här startade våren för flera månader sedan och nu är tillväxten i full gång.

Vacker strutsallat växer på en sten.

Ett exempel är strutsallat, Monostroma grevillei. Den börjar växa till redan i december. Det är lätt att missa de små ljusgröna tunna strutarna som växer i strandkanten i mars.

Det höll på att hända mig i år, när de höll på att vissna och försvinna i mitten av april. Eftersom det var lågvatten låg de intorkade på stranden.

En annan ettårig grönalg heter liten grönkudde, Acrosiphonia arcta. Det är också en art som dyker upp tidigt på våren. Du hittar den på stenar och klippor från ca 0,3 till 4 meters djup.

Båda arterna kan riskera att frysa in om de hamnar uppe i luften en kall natt, men de klarar av att växa vid någon plusgrad i vattnet. Nu i början av maj kom några riktigt kalla nätter med – 5 0C i luften och varma soliga dagar. Dags att göra en liten studie av hur vattentemperaturen vid min brygga i Räfsnäs på Rådmansö varierar under några dygn. Under perioden 6 -9 maj varierade temperaturen i luften från – 4 0C på natten till som högst +12,40C i skuggan. En skillnad på 16,4 0C. Samtidigt skiljde sig temperaturen i ytvattnet bara med +2,5 0C (mellan + 4,7 – 7,2 0C). Faktorer som påverkade förändringar i ytvattentemperatur var att nätterna var lugna och vindstilla och vattnet kyldes av lite.

Vindstilla morgon vid 7-tiden när jag gjorde de första mätningarna.

Under dagen blåste det svag pålandsvind och vattnet värmdes upp i ytan. För alger och djurlivet sker inga större drastiska förändringar utan vattentemperaturen ökar långsamt. Den långsamma stora förändring som kan påverka förökningen och tillväxten hos arter i Östersjön är de mildare vintrarna och att det inte ligger ett tjockt istäcke med snö som minskar tillgången på ljus. I projektet Tångskogsjakten kommer bl.a. förändringar i förökning och storlekar hos tångmärlor och tånggråsuggor att jämföras mellan vår och höst. Kanske hinner de med både en förökning nu på våren och en till tidigt i höst?

Från de utplacerade loggarna kommer det bli spännande att följa om vi får någon värmebölja under sommaren och hur varmt det blir i vattnet. Hur kommer växt- och djurlivet i tångskogen att påverkas? Se till att följa Tångbloggen så missar du inga spännande uppdateringar från projektet.

Read Full Post »

Det spelar roll hur fort du kör din båt. Det visar forskare på Stockholms universitets Östersjöcentrum. Är det en grund skyddad vik kommer mer löst bottensediment att grumlas upp om båten körs ut från bryggan i hög fart. Tar man det lite lugnare så grumlas vattnet mindre. Studierna och testerna ingår i projektet ”Levande vikar” och finansieras av stiftelsen BalticWaters2030

Resultatet presenterade både i en artikel i Dagens Nyheter, lördagen den 6 oktober 2022 och visades i ett inslag på TV4. Tog några bilder under programmet – så här kommer storyn i kortversion. 

En liten fritidsbåt lyckas med att grumla upp mycket material så att vattnet blir alldeles gråbrunt. Det kommer att ta en lång stund innan sedimentet hinner lägga sig. Dykaren ligger vid sidan om, beredd att samla in vattenprover. Två vattenprov visar hur grumligt det blir före och efter att båten kört förbi.

Det syns skillnader även i ett litet vattenprov.

Vad spelar det för roll om det blir grumligt?

Om det finns bottenvegetation i närheten kan de bli helt täckta av fint löst sediment när detta rörs upp. Det gör det svårt för vattenväxter att överleva. Sedimentet gör att de kan bli nedtyngda och så skuggas de, vilket minskar möjligheterna för att alger och växer skall kunna fotosyntetisera och tillväxa.

Fotot är från en annan vik med mycket båttrafik. Skotten med ålnate, Potamogeton perfoliatus är mer eller mindre täckta med ett tunt lager av sediment.

Mycket småbåtstrafik kan också få andra effekter när bottensediment grumlas upp för att sedan sedimentera ner till botten igen. Till exempel kan abborrens rom skadas om det lägger sig en massa små partiklar på romen. Då kan inte den lilla fiskbebisen andas, och den kvävs till döds inne i det grums-täckta ägget. Detta, och mycket mera kommer att studeras i projektet ”Levande vikar” under kommande år. Men en enkel sak för att minska grumlingen är att glida fram med båten lite stilla och kanske kolla på allt som syns på botten i det klara vattnet.

Flera skott av ålnate i förgrunden och längre bak en blåstångsplanta och borstnate, Stuckenia pectinata.

På botten i det klara vattnet syns också några vita musselskal när solskenet bryts i regnbågens färger. Men det är helt klart en lös, eller mjuk botten som lätt skulle grumlas om man körde oförsiktigt och för snabbt med en motorbåt i närheten. Visst känns det värt att kunna se vad som finns på botten bara genom att ta det lite lugnt till och från bryggan!

Read Full Post »