Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vetenskaplig artikel’

För några år sedan på The First International Seagrass Day tog vi med våra läsare på en resa, både till några artrika sjögräs i tropiska havsområden och även hem till oss. Här kan ålgräs (Zostera marina) bilda stora ängar på västkusten och det klarar sig även en bra bit in i Östersjöns låga salthalt. Sjögräs är ju blomväxter som evolutionärt är nära släkt med landväxter. Och som vi skrivit flera gånger här, så är de inget för oss människor att äta. Så i år på Internationella Sjögräsdagen vill vi fira sjögräsblommor och berätta om hur de anpassat sig till att föröka sig i vattenmiljön. 

Enhalus acoroides, tape seaweed som den kallas på engelska, har ett spännande sätt att föröka sig, med hon- och hanblommor. De små centimeterstora hanblommorna släpps loss från plantan och ser ut som små vita frigolitkulor. De driver runt på ytan tills de stöter på och fastnar på de stora honblommorna, som sitter fast på en lång stjälk. Enhalus acoroides lever på tidvattenkuster och när vattenståndet sjunker kommer honblommorna upp till ytan och en massa hanblommor kan då samlas i honblommorna. Och redan här får vi flagga med en liten brasklapp, eftersom man KAN äta fröna hos Enhalus acoroides.

Stor, utslagen honblomma som samlar på sig små vita, fritt flytande hanblommor. Bilden är från Eat The Weeds.

Hos Posidonia oceanica sitter ett antal blommor tillsammans i en blomställning. Blommorna liknar landväxternas blommor och har både ståndare och pistiller, och de producerar ett frö per blomma. I Medelhavet blommar de under den kalla tiden på året. När fröet är moget flyter det först upp till ytan och kan där driva med vågorna ett tag. Sedan sjunker fröet till botten där det gror till en ny planta. Hos andra arter som t.ex. Halophila decipiens sitter han- och honblommorna istället i samma skida. Lite som hos hårsärv, Zannichellia palustris, som är ett vanligt sjögräs i Östersjöns grunda vikar. Hårsärven har också små han- och honblommor som sitter nära varandra i ett grenveck och befruktningen sker under ytan.  

Så hur går det till hos vår vanligaste sjögräsart ålgräset? Hittade en artikel publicerad 1980 av De Cock, med titeln ”Flowering, pollination and fruting in Zosters marina L.”. Det var spännande läsning och fina illustrationer. Och artikeln kan kanske ge lite förklaring till varför det kan vara extra komplicerat för ålgräs i Östersjön att klara av sexuell förökning.  

Några illustrationer på ålgräsets blommor och frukter.

Blommorna sitter i en rad inne i bladet. Honblommorna har två pistiller. Hanblommorna har många ståndare. Högst upp sitter en ståndarknapp som består av två halvor (kallade theca) som innehåller pollensäckar med pollen. Själva befruktningen, från det att honblomman reser sig upp ur skidan och startar böja sig tillbaka, tar ca 5 – 6 timmar. Alltså måste pollineringen vara klar inom 5 timmar, sen är det för sent. Stiftet böjs tillbaka och märket bryts av. Efter 24 timmar är stiftet tillbaka i höljet men ståndarknappar finns kvar under ett antal dygn, upp till ca en vecka. Efter befruktningen tar det ytterligare runt en månad för frukten att mogna och släppa ut sina frön. En frukt brukar innehålla 8 – 10 stycken frön.  

Bilden visar de olika stadierna under ålgräsets blomning och utveckling till frukt och utsläpp av sina frön. Detta blev en ruskigt förkortad beskrivning av hur det går till. Men hoppas ni får en bild av helheten.

Det gäller inte bara att kunna producera blommor utan sen skall alla delar i befruktning och mognad fungera. Det första tecknet på att blomningen startat är produktionen av en liten gasbubbla inne i höljet där ståndarknapparna sitter. För att producera bubblorna och initiera befruktning krävs ljus. Bubblorna innehåller huvudsakligen syre och koldioxid, men kan också innehålla små mängder etylen. Förekomsten av etylen, som är ett naturligt gasformigt växthormon, skulle kunna ha en direkt funktion i utvecklingen hos ålgräsblomning och mognad.  

Vi önskar alla våra sjögräs-kollegor en fin sjögräs-dag!

Read Full Post »

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att få veta något om hur det såg i vattnen under ytan om inte några algologer (forskare med fokus på alger) hade samlat in och pressat alger som sparats i våra herbarier för framtiden. Det finns dessutom några unika samlingar av hur blåstången såg ut i Stockholmsområdet ifrån den innersta utbredningen i Stockholms skärgård. Där gränsen för tångens utbredning har legat i Trälhavet. Det finns nu tecken på att tången kanske håller på att flytta ännu lite närmare Stockholm, men det är inte det detta inslag på Tångbloggen kommer att handla om. Istället kommer här ett litet försmaksprov på vad detta unika herbariematerial kan berätta för oss. Vad som annars varit försvunnen kunskap. Materialet täcker en period på över 50 år, när stora förändringar skett i vattnen i Stockholms skärgård.

Vid den första provtagningen 1968 var tillförseln av näringsämnen till skärgården som störst. Mycket avloppsvatten gick helt orenat rätt ut i skärgårdens vatten och vikar.

Herbarieark insamlat av Inge Lennmark. Materialet förvaras på Evolutionsmuseet i Uppsala.

Plantorna på arket från 1968 är små, uppskattningsvis ca 2-3 år. Fästskivan kan vara äldre. De är mycket överväxta av tarmalger (Ulva intestinalis), fintrådiga brunalger (Pylaiella eller Ectocarpus) och tångbark (Einhornia crustulenta) Tecken på att vattnet är näringsrikt.

År 1990 hade reningsåtgärderna i området kommit ganska långt, även om påväxten av tångbark och havstulpaner (Amphibalanus improvisus) täcker de äldre delarna av blåstången.

Tångplanta från Lerviksudde. Materialet har förvarats på Stockholm Vatten.

År 1990 fanns det få plantor vid Lerviksudde. Den vi ser på bilden ovan var kraftigt överväxt med tångbark på fjolårets skott. Och det syns redan att de första individerna av tångbark har etablerat sig på årets skott, som inte längre har kvar sin aktiva unga vävnad som normalt kan förhindra påväxt.

Material som samlats in 2001 visar på ett större slitage av blåstångsplantorna, som kan bero på att fartygstrafiken i området har ökat. Samtidigt är de fortfarande mycket påväxta av havstulpaner och tångbark. Vid den senaste provtagningen 2020 tyder påväxten på att vattenkvalitén blivit allt bättre och skotten är mindre påväxta.

Även denna planta är insamlad vid Lervik. Den plockades 2001 av Lisa Andersson, Stockholms universitet.

Tångplantan som samlades in 2020 är nästan helt överväxt med tångbark och havstulpaner. Detta är tydliga tecken på att det finns mycket partiklar för dessa djur att filtrera i vattnet. Det skulle kunna bero på mycket båttrafik som grumlar upp bottensediment. Tittar man noga på topparna är många av avslitna. Även dessa skador skulle kunna hänga ihop med mycket fartygs- och båttrafik i området.

Stor, gammal tångplanta från Lerkviksudde med förökningstoppar, insamlad 2020.

I materialet vid den senaste insamlingen 2020, hittades denna stora äldre planta med en del påväxt av lite tångludd och andra fintrådiga brunalger och tångbark. Men stora delar av plantan är utan påväxt och har en ljusare olivgrön färg som talar om att vattenkvalitén har blivit mycket bättre.

Tänk vad bara dessa få ark med pressad blåstång kan berätta om hur vattenkvalitén förändras över tid. Från en period när tången var skuggad och överväxt med grönalger på årsskotten, till idag när det finns stora blåstångsplantor som överlevt under flera år. Artsammansättningen av påväxten har också förändrats, där mängden havstulpaner och tångbark minskat. Nu kommer vi på Tångbloggen att jobba vidare med materialet och hoppas bli färdiga med en vetenskaplig artikel till våren 2022. Då kommer vi också så klart att berätta mer om resultaten för alla våra Tångbloggsläsare.

Read Full Post »