Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Kosterhavet’

Saltö badstrand var renspolad nästan ända upp till tallskogen.

Under hösten och vintern har det blåst ordentligt utmed kusten. Minst två kraftiga stormar, Jakob och Floriane har dragit in över västkusten och stökat om på sandstränderna. I samband med lågtryck, högt vattenstånd, kraftig blåst och höga vågor kan stränderna lagras om och tångvallen hamna högt uppe på land. 

Vågorna gräver ur sanden runt större stenblock, som blir kvar på stranden. Och där strandvegetationen bildat ett kraftigt rotsystem kan hela stora bitar slitas loss. Under många år nu har japanskt jätteostron eller stillahavsostron (Magallana gigas) blivit allt vanligare på stränderna runt Saltö och Tjärnö, utanför Strömstad. Till exempel ställer de till problem för badande genom att det är lätt att skära sig på de vassa skalen. Det gäller att se upp var du sätter fötterna eller ha badskorna på!   

Ett tydligt resultat av stormarna kändes direkt när jag kom ner till stranden, trots att det var -30C. Det var en svag doft av ruttna ostron som låg i mängder högt uppe på stranden. Det mesta visade sig vara klumpar bestående av flera stillahavsostron. I en av klumparna satt det också ett skal av ostronpest, Crepidula fornicata, en av många främmande arter som kommit hit från Nordamerikas östkust. Ostronpesten kom först till Storbritannien i samband med odlingar av den amerikanska musslan Mercenaria mercenaria, kallad Hard Clam på engelska och ostronet Crassostrea virginica, Eastern Oyster. Den har sedan förts vidare med havsströmmar och barlastvatten till våra kuster.

Många levde fortfarande men en del hade dött och låg halvöppna. Det var dom som spred lukten under promenaden utmed stranden. Hittade också några av vårt inhemska platta ostron (Ostrea edulis) som öppnat sig och hade hela sitt köttinnehåll kvar. Det kan bli mums för en fågel. När jag kom lite närmare hittade vi många stillahavsostron som inte alls hade några vassa skal. De var helt avslipade med ett mjukt och blankt skal. Många ostron levde fortfarande. De måste legat lösa på botten och rullats fram och tillbaka under lång tid för att få det utseendet. Att många av ostronen inte satt fast ordentligt kan vara orsaken att de lättare spolats upp på stranden av vågorna. 

Stillahavsostron bland skal av olika snäckor. Hur många olika ser du?

Väl hemma kollade jag upp vad som står om algtoxiner och E. coli-bakterier och om det tas några prover av Livsmedelsverket. Men Livsmedelsverket tar bara prover på ostron, musslor och hjärtmusslor om det sker skörd i produktionsområdet. För det är producenterna som skickar in för provtagning. Och eftersom varje prov kostar att analysera så vill ju ingen betala om de inte ska skörda just då. Och det är få ställen där det sker någon skörd just nu. I det närmaste området vid Koster har det t.ex. inte gått att skörda några ostron på grund av för mycket blåst. Så området var tillfälligt stängt. Motiveringen på Livsmedelverkets hemsida: ” Området är stängt för upptag av samtliga arter då det inte sker något upptag och därmed ingen provtagning av arten” gjorde mig inte mycket klokare. Jag antar att det syftar på att det blåst för mycket. Men jag ville ju veta om det var ok att äta nyplockade ostron! Däremot hade en provtagning gjorts i Edsviken i Tanums kommun, lite längre söderut.  Där hade man skördat stillahavsostron och testat att de var ok. Så eftersom jag har ganska goda kunskaper i vilka giftiga alger som finns och när de förökar sig, gjorde jag bedömningen för min egen del att det nog var ok att äta ostron nu.

Stillahavsostron tillsammans med några blåmusslor gratinerade med vitlökssmör, persilja och mandelflarn blev en perfekt middag innan det var dags att åka hem till Östersjön igen.

Men visst hade det varit fint om det fanns en tjänst som Fröken Mussla, som regelbundet tog prover längs med kusten, oavsett om det skördades eller inte, så att vi som vill plocka lite till husbehov kunde få reda på om det var okej att äta dem eller inte.

Read Full Post »

På väg genom skogen ner till stranden på Saltö, nära Tjärnö marina laboratorium. Sedan förra gången jag var här har det varit två stormar, Jakob den 1 november och Florian den 7 januari. Båda kan ha spolat iland några spännande strandfynd. Kanske det ligger någon fin back med mycket spännande påväxt!

Det första som syns är en ganska stor hög med trävirke som drivit iland och som några flitiga strandstädare har samlat ihop. Ingen plast? Jodå, den låg på andra sidan, ut mot havet. 

Ganska stor hög av virke och plastbackar på stranden av Ängklåvbukten.

Det första som drog till sig min uppmärksamhet var ett par skyddshjälmar. Den vita måste ha tillhört någon person som kallades för Jess och jobbade med svetsning åt företaget CRC Evans. Kanske i Norge, där det närmaste CRC Evans företaget ligger? Eller i England där det finns flera företag?

Påväxten på i första hand insidan av hjälmen liknade lite ett blont hår och bestod av hydroider. Den andra hjälmen var jättetrasig. Hoppas det inte skedde när någon hade den på huvudet. Där var påväxten lite mer variabel, med havstulpaner, trekantmask, (Spirobranchus triqueter) och kolonier av mossdjur, som ser ut som ett rutnät med sina tomma små hus. Det roligaste fyndet är skalet av ett sadelostron (Anomia simplex) som är ungefär lika stort som de två havstulpanerna det sitter bredvid.

I en vit back fylld med sand och täckt av barr låg några tofflor av olika modeller. En sliten skinntoffla, en typisk plasttoffla och en lila foppatoffla, gjord av Cryoslite. Det är ett patenterat material som också gett namnet Crock på denna typ av toffla. Det fanns inte någon speciellt kul påväxt utan bara lite iskristaller precis som på flaskorna med olika sorters iste. Inget jag längtade efter, även om det var en solig och vacker dag och bara några grader minus. Andra spår från sommaren var en liten grön kratta och en liten men tom necessär. Handsken har säkert någon tappat från båten när hen var ute och fiskade.

Annars var det mest mycket gröna och grå tampar och snören i högen. Dags att gå hem och värma sig inför att undersöka några andra stränder och hur de påverkats av hösten och vinterns stora stormar.

Read Full Post »

Det är alltid lika spännande att komma tillbaka till en strand år efter år och se vilka förändringar som skett. Hur har zoneringen av arterna förändrats? Har det dykt upp någon ny art på klipporna nära vattenytan som inte fanns där för några år sedan? 

Det finns tre viktiga faktorer som påverkar förekomst och zoneringen av våra tre vanliga tångarter i skärgården. Dessa är vågexponering, uttorkning och isskrap.

Blåstång, Fucus vesiculosus hittar man i ett bredare bälte på mer vågexponerade klippor – här är det den art som sitter överst på klipporna. Spiraltång, Fucus spiralis klarar sig inte på dessa platser, för den sitter inte lika hårt fast med sin fästskiva som blåstång , så den slits loss av kraftiga vågor. I mer vågskyddade lägen bildar däremot spiraltång ett bälte ovanför blåstången. Här är den största risken istället att bli torrlagd och utsatt för uttorkning under lågvattensperioder. Detta tål spiraltång bättre än blåstång vilket gör att den kan växa grundare, alltså ovanför blåstången. Blåstång kan också ligga torrlagd under lågvatten men klarar inte torrläggning och uttorkning lika bra som spiraltång.

Torrlagd spiraltång på en grund mjukbotten. Här kan den ligga torr länge. När vattnet kommer tillbaka blir den torra tången mjuk igen och börjar fotosyntetisera.

Båda arterna påverkas negativt av is som kan skarpa bort plantor från klippor när isen lossnar. Så de milda vintrar som vi haft under flera år bör gynna båda arter så att de kan etablera sig högre upp på klipporna eller på platser där de tidigare har skrapats bort av isen.  

Zoneringen syns tydligt på foto från Långholmen, en ö nära Kosteröarna. Mellan spiraltångsplantorna är klippan röd, det är havsstenhinna, Hildenbrandia rubra.  

Överst växer spiraltång, som fortfarande har en massa stora fina förökningstoppar, strax nedanför sitter blåstången. Under blåstången kommer ett bälte med sågtång, Fucus serratus. Sågtång tål inte att ligga torrlagd – så den visar var gränsen går för lågvatten ligger i området. 

Nu har det varit flera milda vintrar i rad med väldigt lite is. De milda vintrarna innebär att blåstången nu har etablerat sig lite längre ut på mer vågexponerade klippor och ökat sin utbredning. Samma sak för spiraltång. Den växer nu i ett smalt bälte ovanför blåstången på många ställen där den förut inte klarat sig på grund av isläggning och isskrap.

Förökningen och fortsatt spridning blir tydlig när man tittar på fotot med de vackra förökningstopparna, som hänger som druvklasar från plantorna. Spiraltången är samkönad, både hane och hona i samma förökningstopp, så när jag snittade några toppar (se bild ovan) syntes tydligt små, lite mörkare prickar. Några ligger utanför i vattnet. Om det är befruktade ägg eller redan små, små groddplantor är svårt att avgöra utan mikroskop. När förökningstoppen börjar bli gammal fungerar de små öppningarna som bra platser för t.ex. tångludd, Elachista fucicola att etablerar sig i och växa ut.

På delar av de mer vågexonerade sidorna av Inre Vattenholmen växer nu ett nytt blåstångsbälte som inte fanns där under perioder med ordentliga isvintrar. Det är härligt att se hur tångbältet sveper fram och tillbaka i vågorna -här gäller det att hålla sig fast.

Read Full Post »

Det är alltid lika roligt att komma till västkusten efter att ha vistats en tid på ostkusten. Nu kunde jag inte låta bli att skriva lite om mina funderingar kring hur vi handskas med gamla och nya arter som kommit till Sverige på land och under ytan. Vad gör att vi hanterar t.ex. vresrosen (Rosa rugosa) som togs hit på 1780-talet, över 240 år sedan och det japanska jätteostronet,som spritt sig utmed Bohuskusten sedan 2007, på olika sätt? Den vanligaste frågan kring introduktionen av nya främmande arter är hur de påverkar den biologiska mångfalden. Kommer de att minskar artrikedomen på en plats eller kan den t.o.m. öka?

När det gäller det japanska jätteostronets (Magallana gigas) påverkan på artrikedomen så har den ökat, inte minskat. På ställen där ostronen bildar rev växer en mängd alger, som t.ex. blåstång, på skalen och det är en klart artrikare miljö än tidigare. Men de förändrar miljön och artsammansättningen blir annorlunda. Däremot ställer de till nya problem för oss människor genom att skalen är jättevassa och man kan skära sig mycket värre än på havstulpaner, som vi lärt oss att akta oss för på klipporna. Så det kan vara en bra åtgärd att, som någon på Saltö sandstrand gjort, att samla in levande ostron och lagt dom i en hög i skogsbacken.

På några av ostronen syns att de suttit fast på stenar med stora havstulpaner. Dessa ostron kommer ingen att skära sig i fötterna på.

Tillbaka till vresrosorna. Förra året genomfördes en stor insats för att rensa bort vresrosbestånden på stränderna i naturreservatet på Saltö. Det är ett projekt som startade 2020 och kommer att pågå ett par år. Från vad som går att se nu i juli 2021 så har stora delar av vresrosorna försvunnit från vissa av stränderna. 

De mesta av vresrosorna är bortbända med rötterna och ligger i högar på stranden. Foto från oktober 2020.

Så varför görs denna satsning på att ta bort vresrosen från Saltö, en del av Kosterhavets nationalpark? Det är en art som kommer från Japan till Sverige ca 1780 med en av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg. De första fynden i Sverige är från Stockholm och sanddyner i Halland för snart 100 år sedan. Numera är den vanlig från Bohuslän till Gästrikland på sandiga kuster men också på moränstränder på västkusten. Dessutom har vi själva aktivt bidragit till spridningen genom att plantera den för att binda sanden. Och nu pågår stora insatser för att ta bort den?

Skylten beskriver vilka åtgärder som sätts in för att ta bort vresrosorna på stränderna.

Som det står att läsa på skylten är målsättningen med projektet på Saltö att bevara den biologiska mångfalden, och påverkan på hotade arter. Men tänk om snår med vresrosor på en strand istället bidrar till att öka artrikedomen? Det brukar surra av mängder av humlor kring ett snår med vresrosor som inte finns bland de andra arterna på stranden. Och nypon är populär mat till många fåglar. Min fundering är om verkligen artrikedomen minskat på stränderna med vresrosor eller är den densamma eller t.o.m. kanske högre? Under alla år som vi gått runt på stränderna har vi inte sätt någon art försvinna, men det sker hela tiden förändringar och vissa år finns det mer Bohusmarrisp (Limonium humile) och strandaster (Tripolium vulgare) som blommar när rosen lämnat plats.

Bohusmarrispen blommade för fullt utmed stränderna.

Min promenad går vidare till Piren vid Svallhagen där sargassosnärjan (Sargassum muticum) står i täta rader som små enbuskar under ytan. Den kom hit till kusten ca 2007, för 14 år sedan.

Nedanför piren vid Svallhagen sitter en rad med sargassosnärja lite nedanför knöltång och blåstång.

Och i sundet är det fullt med japanska jätteostron. Båda arterna omskapar miljön där de växer och gynnar lite andra arter än innan de kom in till våra svenska vatten. Både sargassosnärjan och det japanska jätteostonet finns med i EU:s lista över främmande invasiva arter – men de har kommit för att stanna och kommer inte gå att rensa bort hur mycket vi än anstränger oss.

Däremot finns vresrosen inte på EU:s lista över invasiva arter. Och den har funnits jättelänge i Sverige. Så frågan är när en art blir inhemsk? Borde inte över 200 år räcka? Eller är det andra kriterier för hur vi skall hantera arter i det svenska landskapet?

Import och försäljning av vresros är förbjuden i Finland sedan 1 juni 2019 och befintliga bestånd tas bort senast till 2022! Diskussion pågår i Sverige om hur man skall hantera arten här framöver. Skall den också tas bort, och hur mycket skall tas bort? Alla vresrosor överallt eller bara t.ex. i naturreservat?

En ny bänk och iordninggjord grillplats finns nu för besökare på badstranden.

Självklart kan vi röja bort snår av vresrosor, återskapa gamla ängar som på Saltö och låta kor gå på bete som förr. Det är åtgärder som stödjer den biologiska mångfalden och artrikedomen, eftersom dessa miljöer är skapade av människans odling av marken för att hålla den öppen. Och som tydligt gått att se är hur fort dessa marker växer igen om vi inte ser till att hålla dem öppna. Hur utvecklingen blir på stränderna när åtgärderna är klara och genomförda blir intressant att följa under kommande år.

En av de andra stränderna med ett bälte av strandråg. Strandkanten till höger blir mer och mer ursvallad med åren som går. En annan naturlig förändring.

Read Full Post »