Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vävnad’

Vy över viken vid Askölaboratoriet.

Det pratas mycket om våren hela tiden och när kommer den. Finns det några vårtecken i vattnet? På land har många av vårblommorna har redan dykt upp. Samtidigt kommer det lite snö då och då. Det är ju fortfarande bara april månad. Gjorde ett besök på Askölaboratoriet, Stockholms universitets fältstation förra veckan och kollade såklart på hur långt blåstångens förökningstoppar kommit.

På klippan syns en svag skiftning närmast ytan av grönslicksbältet som börjat växa till.

Hittade några drivande plantor med ganska stora förökningstoppar som jag plockade upp och snittade för att kolla hur mogna de var. Temperaturen i vattnet var knappt 3 grader. I luppen gick det att se att det fanns oogon, äggsamlingar, men de var fortfarande helt bleka och inte mörkt olivgröna som de kommer att bli när de är mogna.

Samtidigt som jag samlade in blåstångsplantorna följde också några små spiggar och tånggråsuggor med. En av storspiggarna, Gasterosteus aculeatus, hade flera stora cystor av fiskparasiten Glugea anomala som förkommer både i söt-och brackvatten. Cystorna syns för blotta ögat och innehåller en stor mängd mikrosporidier som är jättesmå, mindre än 10 µm långa. Spiggen får antingen in parasiten genom att det finns sporer i vattnet som den råkar svälja eller genom att äta smådjur som är infekterade. Väl inne i fisken sprider den sig i vävnaden och tillväxer snabbt. Infekterade spiggar simmar sämre, magrar och dör till slut av de 4-8 mm stora cystorna. När en cysta spricker sprids parasiten ut i vattnet och andra värddjur infekteras.

En angripen storspigg full med stora gränsande cystor av Glugea anomala.

Det finns också många blåstångsplantor som är helt ludna så här års. Det är brunalgen trådslick, Pylaiella littoralis som övervintrat på de äldre delarna av blåstången. nNu när ljuset kommer tillbaka växer den snabbt till. På hemresan när jag tittade ner i vattnet vid kajen i Uttervik satt just en massa luddiga plantor nära ytan.

Överväxta blåstångsplantor vid kajen i Uttervik, nära Trosa.

Trådslicken kommer att vissna och lossna under våren och försommaren och tången kommer att se ren ut igen. Redan under maj månad kommer de nya tånggrenarna och förökningstopparna att växa till utan en massa fintrådiga brunalger. De har ett skyddande slem som hindrar bakterier, små kiselalger, fintrådiga alger och olika påväxtdjur som havstulpaner och mossdjur att sätta sig fast. Så även om tången kanske just nu ser lite luddig och överväxt ut är det inte något som kommer att hindra att den växer och lever vidare.

Read Full Post »

Klykalg, Codium fragile är en grönalg. Codium kommer från grekiskans kodeia, som betyder huvud eller liten boll och fragilis är latin och betyder skör. Den tillhör grönalgsordningen Caulerpales, en grupp som är vanlig i tropiska och subtropiska vatten. Arten Codium bursa gör verkligen skäl för släktnamnet Codium, dess form ser ut som en boll.

Codium fragile, klykalg, hittades första gången i Bohuslän någon gång på 1930-talet. Under de nu dryga 80 år som den funnits i våra vatten har den hunnit sprida sig längs svenska västkusten. Troligen kom den till Europa sittande på importerade ostron eller så kan den ha följt med fartygens barlastvatten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Klykalg växer på hårda bottensubstrat från ca 0,5- 5 meters djup, ofta på branta skuggiga bergväggar. Den är lätt att känna igen med sina klart gröna svamplika och gaffelförgrenad bål och lite uppblåsta grenspetsar. Den är fäst mot botten med en rund bottenplatta. Den blir några decimeter hög och har ca O,5 cm tjocka grenar täckta med färglösa hår som ger den ett ludet utseende. Det finns teorier om att klykalgen tar upp näring via håren och att den i näringsfattiga miljöer får mer hår och ett mer ludet utseende. I England har den fått namnet ”Dead man´s fingers”, vilket inte låter jättetrevligt. Klykalgen är ettårig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vävnaden hos klykalgen är speciell. Den består av långa, trådlika slangceller som innehåller massor med cellkärnor och saknar mellanväggar. Det är alltså jättelånga celler! Dessa trådceller är inte ihopväxta med varandra utan slingrar sig istället runt varandra, även om det för blotta ögat ser ut som att det är en sammanhängande vävnad. Det som bidrar till detta intryck är barkskiktet som består av uppsvällda blåsor, (utrikler), som växer ut ifrån slangcellernas spetsar. De uppsvällda blåsorna är fyllda med kloroplaster som ger klykalgen dess gröna färg, medan celltrådarna är färglösa. Vi rekommenderar verkligen att titta på klykalg under lupp om man har möjlighet!

Codium bilder Danmarks havslager , del 2

Ett uppslag Danmarks havsalger – del 2 där vävnadsstrukurer, förökningsorgan och utseende hos klykalg, på danska kallad plysalge beskrivs.

Klykalgen har han –och honorgan som sitter på sidan av utriklerna. Könceller bildas under sommaren då den förökar sig. Den kan också sprida sig vegetativt med fragment. Artnamnet fragile vittnar ju om att den lätt kan brytas av.

Klykalgen klarar att leva och växa vid olika salthalter från rent marina förhållanden till brackvattensmiljöer. Den förekommer också i hällkar och i områden med höga närsaltshalter. Den äts av bland annat tånggråsuggor, (Idothea sp.) och strandsnäckor (Littorina littorea). Den används faktiskt också som mat till ryggradslösa djur i vattenbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Visst ser den aptitlig ut? Många snäckor och kräftdjur tar sig gärna en tugga. Den används även inom det asiatiska köket.

Som med många andra algarter används klykalgen i Japan där den skördas på våren. Bland annat  i olika maträtter efter det att den först torkats eller saltas in. I andra delar av världen används den som förpackningsmaterial för fisk- och skaldjursprodukter.

Från mitten av 1970-talet har jag spenderat tid på västkusten, vid Tjärnö marinbiologiska station, nära Strömstad. Varje år har delar av tiden varit förknippad med kursverksamhet från Stockholms universitet på fältstationen.  Då, under 70- och 80-talet var det vanligt att vi under fältkurserna hittade klykalgen, eller kodium som den då brukade kallas, vid inventeringar runt de närmaste öarna. Den blev så vanlig att man undrade om den skulle tränga undan andra arter. Men det har inte hänt. Det finns liknande rapporter från andra områden att den var vanligare på 1960 – 70-talet och blev mindre vanlig på slutet av 1990-talet och framåt.

Detta att en art när den kommer till ett nytt område först i början sprider sig och blir mycket vanlig kanske dominerar på vissa miljöer för att sen bli mer som en av alla andra arter har observerats flera gånger. Så månadens alg, klykalgen, kanske inte är en så problematisk art som vi först trodde utan snarare bidrar till att öka den biologiska mångfalden utmed den svenska västkusten?

Read Full Post »