Har du vägarna förbi Halland under året så håll koll på konsthallarna! Under 2025 samarbetar halländska konst- och kulturinstitutioner kring det gemensamma utställningstemat vatten på en massa olika, spännande sätt. Utställningarna är spridda över hela året och binds samman av en gemensam programserie, som du hittar här.
Det ska bli jättekul att samtala om något vi bägge är intresserade av, men som vi ibland tar oss an från väldigt olika perspektiv. Har du vägarna förbi Varbergs Konsthall 13:00-14:30 imorgon lördag så finns vi där. Eventet är gratis men föranmälan krävs via varbergskonsthall.se.
Tång kan vara konstverk helt utan människans hjälp
Det är alltid lika roligt att stanna till ute på udden i Riddersholms naturreservat under en promenad. Vad kan det finnas att upptäcka idag? På långt håll syns det gröna stenar som sticker upp ur vattnet. Solen skiner och det är lågvatten. Stannar till och tittar ner mellan stenarna. Vad är det för vita, runda små kulor och är det skal från östersjömusslor också? Ja, visst ligger det många frigolitkulor mellan stenarna och ett musselskal.
Tänk så mycket det går att hitta på en liten yta bara du står still och tittar en stund. Som det gjorde innan jag fick syn på de torrlagda bladen av strutsallat, Monostroma grevillei. Ett tydligt vårtecken!
Flera blad av strutsallat och lite trådsklick som sitter på ett grässtrå.
Strutsallat är en riktigt tidig vårart. Den startar när det är mörkt och kallt i vattnet i december och januari. Den växer på små stenar eller som påväxt på gamla strån som sticker upp ur botten. Den har två olika stadier, sporofyten är encellig medan gametofyten går lätt att hitta med sitt tunna ljusgröna blad. Det finns inget annat såhär tidigt på våren att förväxla den med. På stråna sitter det också någon liten fintrådig brunalg som visade sig vara svår att artbestämma.
Det är antingen trådskick, Pylaiella littoralis, på fotot. De sitter som små bruna tofsar, klara för att starta tillväxten lite senare nu på våren. Nu är de helt överväxta med kiselalger som gör att de ser taggiga ut i förstoringen i mikroskopet.
Det kommer att hända mycket nu när solljuset är tillbaka och dagarna blir allt längre. Vattnet värms upp och tillväxten startar för fullt. Ett tecken att det redan är full fart var att mycket av strutsallaten redan lossnat och låg och drev inne ibland stenarna. Om ett par veckor kommer den att vara försvunnen och överleva sommaren med sitt encelliga stadium till nästa år.
Fortsätt häng med oss på Tångbloggen under spännande vårveckor. Vi kommer att berätta både vad som händer med vårblomningen i öppet hav och strandfynd.
Under åren som gått har vi på Tångbloggen presenterat Månadens alg och Månadens vattenväxt. I år tänkte vi ta en titt på vad som lever i vattnet under olika säsonger. Hur förändras sammansättningen av växt- och djurplankton? När blommar kiselalger, dinoflagellater och cyanobakterier?
Det finns mycket spännande som lever ute i vattnet och som går att hitta om man drar en planktonhåv utmed bryggan fram och tillbaka i ytvattnet några gånger. För att kunna se de små arterna är det bra att ha tillgång till en lupp eller mikroskop. Men det går att få syn på ganska mycket som simmar runt i vattnet med blotta ögat.
På väg ner till stranden blommar redan vintergäck och tussilago och på stenarna i strandkanten växer fintrådiga grönalger. Ett tydligt vårtecken. De är arter som klarar av att växa under vintern i ett iskallt vatten, kanske bara +1 0C. Väl framme vid bryggan visar termometern + 2,1 0C och det ligger inte kvar någon is i viken längre.
Så här kommer mars månads planktonprov från min brygga vid Räfsnäs, på Rådmansö. Det är alltid spännande att se vad som rör sig i den lilla flaskan där vattenprovet tömts ut. Det som gick att se direkt var enstaka knippvattenblom, (Aphanizomenonflos-aquae). Det är den cyanobakterie som går att hitta året runt och som kan bilda blomningar även sent på hösten och vintern.
Inte den skarpaste bilden men jag fångade en hoppkräfta (Copepod) med sitt röda öga och till höger en liten naupliuslarv till slut.
När jag tittar i min lupp ser jag några få större hoppkräftor, copepoder. De är lätta att känna igen med sina långa antenner och sitt klarröda öga. Att fotografera en hoppkräfta är knepigt, just som man lyckats ställa in skärpan ”hoppar” den ur bild. Hoppkräftor är en viktig och vanlig grupp av djurplankton som finns hela året om. De blir några mm långa och olika grupper ingår i näringskedjan eller rättare sagt näringsväven, som de växtplanktonätande calanoida hoppkräftorna och djurplanktonätande cyklopoida hoppkräftorna. Hoppkräftor är i sin tur viktig mat åt många fiskar. Det är just deras ryckiga ”hoppande” som triggar födosäksbeteendet hos bland annat torskens larver.
Det som överraskade mig var myllret av som nykläckta naupliuslarver! Det måste ha hänt helt nyligen. Under hösten och vintern bär många hoppkräftor på två stora äggsäckar. Nu hittade jag inte någon individ som hade kvar sina äggsäckar. Alla äggen hade kläckts till naupliuslarver.
I kommande avsnittet av Algpodden berättar Angela om vilka arter som finns i vårblomningen på västkusten. Hur ser det ut hemma vid din strand?
På frukostseminariet Baltic Breakfast för ett par veckor sedan berättade Ivana Macek från Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet om ett nytillskott på västkusten, ett ostron. Så nu har vi två istället för en art av ostron. Ivana deltar i ett forskningsprojekt kallat BIOrdinary, ”Biodiversity dilemmas in ordinary places” finansierat av Formas. Inom projektet studera hon olika aspekter på var lokalbefolkning, badturister eller de som vill plocka eller odla tycker om den nya arten- stillahavsostron, Magallana gigas, förut Crassostrea gigas.
Första gången det upptäcktes i svenska vatten 2007, kallades den mest för japanskt jätteostron men nu blir det ofta stillahavsostron. Båda namnen visar var den kommer ifrån. I somras berättade Ivana om en skylt där det gick att få antingen det inhemska platta ostronet eller det ”kupade” ostronet, dvs stillahavsostron serverat under festivalen i Havstenssund. De kostade lika mycket. En bra illustration på vad de är speciellt uppskattade för – en delikatess.
Men det kupade ostronet är en främmande, invasiv art enligt definitionen: ”som med människans hjälp flyttats från sin ursprungliga miljö och i sin nya omgivning börjar sprida sig snabbt och orsakar allvarlig skada för ekosystem, infrastruktur eller människors hälsa vilket medför stora kostnader för samhälle och enskilda”. Det stämmer att stillahavsostronet flyttades med avsikt från Japan till Frankrike för odling och det är därifrån som vi köper dom i affären för en bra slant. Det som hände sen är att de spridit sig hit till vår kust med strömmar. Nu är arten vanlig på många ställen utmed kusten. Den ställer till med problem för badande genom att skalet är lätt att skära sig på – men det går att skaffa sig badtofflor.
Den sitter lite grundare än vårt inhemska platta ostron, Ostrea edulis och än så länge finns det inga tecken på att de konkurrerar ut varandra. Istället för att importera kupade ostron finns intresse för att odla den även i Sverige, men det är ju en främmande art som man bör förhindra spridningen av. Ett sätt att minska beståndet kan vara att plocka och konsumera dom men tyvärr är det fortfarande efter 17 år oklart om det är tillåtet eller inte. Det platta ostonet tillhör markägaren enligt Allemansrätten, men hur är det med det kupade ostonet? Det finns väl etablerat utmed stora delar av västkusten, det kommer inte att gå att utrota och det skulle kunna bli en viktig resurs. Det kupade ostronet är minst lika gott som det platta ostronet och skalen går säkert att hitta ett användningsområde för genom att mala sönder dom. De består ju av kalk.
Vi har en stor hög med skal, där de äldsta är från starten när det kupade ostronet dök upp vid Svallhagen och överst ligger några från gårdagens middag. Högen är stor som en studsmatta och syns på Google maps. Vill du veta mer om det kupade ostronet eller svartmunnad smörbult finns en sammanställning från Baltic Breakfast och en inspelning av frukostmötet.
Tångbloggen 