Tångbloggens gästskribent Maria Eggertsen rapporterar från den dunkla mesofotiska zonen, där nya algarter upptäcks hela tiden.
Er algskribent i det här gästavsnittet befinner sig mitt ute i Stilla Havet, på ett forskarutbyte som post doc i Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid Universitetet på Hawai’i. Jag tänkte därför berätta lite kort om vad ”min” forskargrupp arbetar med, och fokus är, som ni redan förstår såklart, alger! Och inte vilka alger som helst, utan djuphavsalger från havets skymningszon. Vissa är helt nya för vetenskapen! Det är främst rödalger det handlar om nere i djupen. Rödalger har en fantastisk förmåga att använda de svagaste solstrålar och tillgodogöra sig energin med hjälp av sina olika superpigment. De kan därför kolonisera även de avlägsnaste platser i havet och trivas på stora djup, där konkurrensen från andra alger är mindre.
Långt ute till havs, där vattnet är oceaniskt klart och sikten inte skyms av en massa partiklar och sediment från land kan man hitta dessa alger på över hundra meters djup. I den mesofotiska zonen (ca 30 – 150 m), dit endast en så pass liten del av solljuset når att där råder evig skymning, finns faktiskt en stor artrikedom. Eftersom det tekniskt sett är ganska oåtkomligt och svårarbetat finns också ett stort antal spännande arter som är helt nya för vetenskapen och bara väntar på att upptäckas!
The Sherwood Algal Biodiversity Laboratory vid University of Hawai’i, lett av professor Alison Sherwood, fokuserar på att kartlägga och beskriva alger från skymningszonen kring de Hawaiianska öarna i Stilla Havet. Här ingår både området kring huvudöarna och den långsträckta nordvästra hawaiiskärgården som ligger i nationalparken Papahānaumokuakea och sträcker sig ca 170 mil väster om huvudöarna. Med hjälp av avancerad teknisk dykning och undervattensrobotar har ett stort antal alger samlats in; mest rödalger, men även en del bruna och gröna har samlats – över 40 procent av skymningslandets alger har hittills visat sig vara antingen nya arter för Hawai’i eller helt nya arter. Tillsammans med sitt team (som i skrivande stund består av doktoranderna Feresa Cabrera och James Fumo och masterstudenterna Kazumi Allsopp och Sophie Paradis) har Alison beskrivit ca 25 nya arter.
I den mesofotiska zonen kring hawaiiöarna är vattnet relativt svalt på grund av vattenströmmar från kallare breddgrader, vilket gör att miljön nere på djupet är mer likt det man kan hitta i våra tempererade vatten än i de grundare, solbelysta vattnen kring Hawai’is stränder. Där nere finns flimsiga rödalger, brunalger med små maskrosfrölika strukturer, rosaröda krustalger och ängar av kalkinlagrande grönalger som bildar habitat för många andra djur, som har hittats så långt ner som till 200 m. Helt otroligt och galet spännande! Arbetet med att kartlägga nya arter fortsätter hela tiden, och man vet aldrig vad dykare och expeditioner kan komma hem med för nya skatter.
Algerna som kommer in till labbet artbestäms med hjälp av molekylära analysmetoder (ofta tittar man på DNA och om det finns skillnader i specifika gener) och morfologiska karaktärer som är unika för just den nya arten. Det är lite svindlande att tänka att vår labbgrupp kan vara de enda på jorden som har tillgång till just den här specifika algen som nu ska artbestämmas!
När det är fastslaget att det är en ny art som ”upptäckts” samarbetar Sherwoods team med till exempel Papahānaumokuakea Native Hawaiian Cultural Working Group för att ge algerna nya, formella vetenskapliga namn med en anknytning i den hawaiianska kulturen och språket. Ett sådant namn är tex Halopeltis nuahilihilia, där nu’a beskriver algens växtform (både en ganska grov förgrening och en spretig, lite trasslig silhuett), hilihili betyder att fläta, och hili står för mörkröd, vilket beskriver den nya artens färg. Vem vet vad som finns mer där ute i djupen, det kan bara tiden utvisa!
För mer information och uppdateringar kring arbetet kikar du såklart in på laboratoriets hemsida.
Vid tangenterna, på Hawai’i, Maria Eggertsen.
Tångbloggen 