Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘alger’

Under året som gått har vi på Tångbloggen haft ett otroligt roligt och givande samarbete med Nobel Prize Museum i projektet Forskarhjälpen, som finansieras av Stiftelsen för Strategisk Forskning och FORMAS.

Årets projekt var Tångskogsjakten. Tillsammans med museets skickliga och erfarna personal tog vi under vintern fram ett pedagogiskt underlag. Bakgrunden till uppgiften beskrevs noga. Vad, när och hur tången skulle provtas beskrevs, i ord, bild och med checklistor. Viktigast av allt var att tydligt berätta vad de sedan skulle göra med proverna för att få fram data. Det blev ett riktigt stort projekt i år, med många olika delar.

Handledning för Tångskogsjakten, tjusigt illustrerad av Lena Kautsky

Lärare fick anmäla sin högstadieklass till Forskarhjälpen, sedan fick de utvalda klassernas lärare samlas på en uppstartskonferens på Nobel Prize Museum, för att gå igenom projektet Tångskogsjakten tillsammans med forskarna, det vill säga oss. 36 skolor var anmälda till start och hela 22 skolor arbetade med projektet ända till mål. Det avslutande momentet innebar att eleverna själva tillverkade vetenskapliga posters där de presenterade det data de samlat in under projektet. Totalt var 2638 elever inblandade i projektet och strax över 1500 utförde alla delar. Inte illa!!!

Eleverna fick samarbeta i grupper om 2-4 elever och göra varsin poster. På varje skola röstades sedan den bästa postern fram, och den skickades in till oss för en första bedömning och feedback i november. Sedan fick eleverna möjligheten att justera sin poster efter feedback och i tisdags var det dags för digital posterpresentation med feedback från andra skolor och från oss forskare.

Det är alltid lite nervöst att presentera ett arbete man har gjort, men eleverna hade is i magen och höll fantastiskt bra presentationer, som visade att de lärt sig mycket om ämnet och verkligen förstått frågorna de arbetade med. Dessutom var de mycket skickliga på att ge bra och konkret feedback. Vi var alla mycket imponerade.

Så tillslut kom den stora finalen, avslutningsdagen fredagen den 8e december när vi som arbetat med projektet fick ta emot eleverna som gjort den bästa postern från varje skola och deras engagerade lärare. Så otroligt roligt!! Dagen bara sprang iväg och jag hade verkligen önskat att det varit dubbelt så lång tid för att hinna prata med alla och höra om hur de upplevt projektet och om de haft roligt. Men det verkade de ha haft, tackolov.

Förutom att vi visade hur alla skolors data såg ut tillsammans och förklarade lite trender och skillnader som vi redan nu hunnit se, så fick eleverna även lyssna på tre ytterligare presentationer. Först ut var Expedition Rädda Östersjön, som visade en film om hur de arbetar med att upplysa och informera om Östersjöfrågor. Sedan pratade Jesper Ström från Stockholms Universitet om hur enkelt det är att se mer av livet under ytan med mask, snorkel och lite tålamod. Jesper är själv dykare och fotograf och arbetar med den nationella miljöövervakningen av vegetationsklädda bottnar. Han visade fina bilder och förklarade för eleverna hur den sortens provtagning och datainsamling går till och hur olika djup har olika typer av organismer. Det kändes som att flera började bli lite sugna på ett dykcertifikat.

Så kom Fredrik Johansson från Rena Mälaren och berättade om hur de dyker och plockar upp skräp. Över 40 ton båtbatterier, som är fulla av giftigt bly, har de plockat upp. Och nästan 100 ton bildäck, som läcker giftiga kemikalier i vårt livsviktiga vatten. Och jodå, det är en hel del elsparkcyklar som hittats också. Efter dessa tre väl matchade föreläsningar var flera skolor inne på att haka på och se hur de kan städa under ytan på sin hemort.

Att vara forskare innebär ju att hitta svaren på frågor. Men oftast hittar man ännu fler frågor. Det var så vi sammanfattade vår presentation för eleverna. Och precis samma sak påpekade sedan årets Nobelpristagare i medicin, Katalin Karikó, som kom och höll en inspirerande föreläsning för eleverna om hur hon blev forskare och vikten av att ha roligt och tycka om det man håller på med. Sedan svarade hon på elevernas frågor om hur man forskar, hur man börjar komma på en sån viktig sak som ett vaccin och hur man gör för att nå sina mål. Det märkets på eleverna att det var mycket speciellt att få en egen föreläsning av en nobelpristagare. Den laddade, förväntansfulla tystnaden som lade sig i rummet precis innan Katalin kom in gick nästan att ta på. Ett rejält pressuppbåd längst bak underströk det hela.

Efter Katalins föreläsning skyndade hon vidare till nästa event. Det är mycket på schemat för de som får Nobelpris. Och nu var det dags att dela ut VÅRA pris! Eleverna tävlade nämligen med sina posters i fyra olika kategorier.

Först ut var Juryns stora pris: 5000 kr till klasskassan och eleverna som gjort postern får gå på Nobelprisutdelningen i Konserthuset den 10e december tillsammans med sin lärare. Till vinnare utsågs Tuva och Ellen från Innovitaskolan i Nyköping. Jubel, grattis och applåder!!!

Sedan var det dags för oss att dela ut Forskarnas pris till den poster vi ansåg höll högst vetenskaplig standard. Priset på 5000 kr till klasskassan samt en dag på Askö marina fältstation för hela klassen gick till Leena, Rakel och Francesca från Göingeskolan i Broby. Mer jubel, grattis och applåder!

Priset för Bästa layout, även det på 5000 kr till klasskassan och att få hänga med professionella art directorn Niklas under en dag, gick till Vedad, Hawa och Mert från Apelgårdsskolan i Malmö. Ytterligare jubel, grattis och applåder!

Till sist var det Skolornas pris, där eleverna på alla deltagande skolor fick rösta fram den poster bland finalisterna som de tyckte var bäst. Priset, 5000 kr till klasskassan samt att jag kommer ner och föreläser om Östersjön för skolan, kammades hem av Elin, Moa och Kajsa från NOT Hagavikskolan i Växjö.

Utöver detta fick samtliga deltagande skolor varsitt tjusigt inramat diplom, choklad-Nobelpris till klassen och en påse med olika alg-snacks och lite annat gott från oss forskare.

Vi forskare är otroligt tacksamma för all den hjälp vi fått från eleverna med insamling och sortering av tångprover från Umeå och hela vägen ner runt Skåne och upp till Ängelholm. Vilket arbete ni har genomfört! Det data som alla elever samlat in kommer vi att publicera i två vetenskapliga artiklar. Det tar ett tag att sammanställa, analysera och skriva ihop, men vi hoppas på att de ska komma ut 2025. Då kommer vi givetvis presentera dem här på Tångbloggen.

Vi hoppas att många lärare får lusten och möjligheten att anmäla sina skolor till nästa års Forskarhjälpen. Vi vet ännu inte vad det kommer att handla om, men håll utkik på Nobel Prize Museums hemsida så kommer det upp i slutet av vintern. Det har verkligen varit otroligt lärorikt för oss att vara med i ett såpass stort medborgarforskningsprojekt. Vi hoppas kunna förvalta och sprida all den kunskap och de erfarenheter vi fått så att fler forskare tar hjälp av allmänheten för att samla in stora mängder data som aldrig hade gått att få in på egen hand.

Vem kammar hem priset nästa år?

Read Full Post »

I senaste avsnittet av Algpodden funderar jag och Angela på vilka möjligheter det finns för den som vill lära sig mer om alger. Efter lite spånande fram och tillbaka har vi beslutat oss för att starta Svenska Algsällskapet, eller vad vi nu ska heta, men det får gälla som arbetsnamn.

Tanken är att sällskapet ska främja all form av algkunskap, från artkunskap till herbarietillverkning, ekologi och goda recept, helt beroende på vad dess medlemmar tycker är kul och intressant. Det kan till och med innebära gemensamma resor till platser för att samla in alger. Både makro och mikro är välkomna.

Det enda som behövs för att bli medlem är ett intresse för att lära sig mer om alger. Om man redan kan mycket om alger är man självklart välkommen att bidra med sin kunskap, men det finns inga som helst krav på att veta något på förhand. Och fullärd blir man ju aldrig.

Är DU sugen på att gå med? Skicka ett mail till ellen@biologik.se så skrivs ditt namn och din epost upp på en lista. Vi gör ett utskick efter nyår och så ser vi hur det utformas efter det.

Varmt välkommen att alga loss med oss!

Read Full Post »

Starten på dessa fyra Alg-Adventures började med ett besök i Uppsala. Där fanns det en massa lådor med äldre alglitteratur som tillhört professor Mats Waern. Det var som att komma in i en skattkammare! Det kommer att bli många spännande och roliga upptäcker och ta tid att gå igenom detta material. Dessutom fanns det flera skåp fyllda med herbariematerial från tidiga insamlingar från Medelhavet, Spetsbergen, svenska västkusten och Östersjön. Det kliar i fingrarna av nyfikenhet.

Men låt oss ge oss av på det första Alg-Adventuret, som går till Berings hav.

En av de första botanisterna som gav sig iväg på längre expeditioner för att samla alger var Frans Reinhold Kjellman. Han är en av Sveriges tidiga välkända naturalister och algologer. Han var intresserad av algfloran i nordliga vatten och speciellt algfloran i Ishavet, som då var i stort sett helt okänd.

Frans Reinhold Kjellman, bild från Festskrift 1906, ur Wynne 2009

Kjellman deltog i Vega-expeditionen, (1879-1880), under ledning av Adolf Erik Nordenskiöld, när färden för första gången tog sig fram till Stilla Havet via Ishavet längs Asiens nordkust. Vilken resa det måste ha varit!

Uppfattningen då var att det knappt fanns någon algvegetation alls, eftersom effekterna av isens skrapningar gjorde den översta zonen helt kal, inte alls frodig och artrik som utmed varmare kuster. Men när Kjellman samlade prover från lite större djup, där isen inte nött bort algerna, då hittade han täta skogar av stora brunalger i det kalla vattnet. Från denna fantastiska målning, som känns som den skulle kunna komma från Alaskas sydligare kust, väcks även frågan om hur mycket Kjellman faktiskt samlade in själv eller om det var kadetterna som fick göra det blöta, tunga jobbet?

Slitsamt fältarbete, då som nu. Naval cadets gathering seaweeds. [frontispiece from Postels & Ruprecht (1840)] i Wynne 2009.

Uppe i de nordliga vattnen i Ishavet och Berings hav ligger temperaturen runt noll grader och ingen sol når över horisonten under en stor del av året. Fartyget Vega låg infrusen i isen mellan 29 september 1878 till 18 juli året därpå. Det ger ju gott om tid att pressa sina alger, men man undrar ju lite hur de lyckades hålla humöret, och värmen, uppe.

Kjellman höll sig i alla fall igång med algerna. Han följde algerna utveckling året runt under resan och kunde notera att på sommaren utnyttjas ljuset för vegetativ tillväxt, trots att vattnet är mycket kallt. Under den mörka vinterperioden utvecklas däremot de reproduktiva delarna hos algerna.  Detta gäller även arter som blåstång i Östersjön, att anlagen till förökningstopparna anläggs under vintern och utvecklas tidigt på våren. Intressant är att algers sporer kan gro i minusgrader.

Utifrån det material som Kjellman samlade in har han beskrivit ett stort antal nya arter i ”Norra Ishafvets algflora” publicerad 1883 (430 sidor). I förordet beskriver han lite om hur arbetet har gått till. Den lär gå att hitta på antikvariat för den intresserade för det facila priset av ca 1000 kr. Men vilken juvel att ha i bokhyllan!

Inledningen på Kjellmans bok Om Beringhafvets Algflora 1880

Och i ”Om Berginghafvets Algflora” inlemnad till Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademien den 13 mars 1889 ingår sju Taflor med tydliga illustrationer av olika kännetecken hos arternas förökning, cellstrukturer och morfologiska karaktärer.

Tafla II. Morfologisk presentation av brunalgerna Laminaria bullata och Laminaria dentigera samt en habitusbild på Diploderma variegatum.

På Tafla II presenteras två nya Laminaria arter beskrivna av Kjellman: 5. Laminaria bullata habitusbild af ett ungt exemplar, 6. Tvärsnitt af stipes nedre del, 7. Del av samma tvärsnitt som visar slemlakunerna, 8. Perifera delar af samma tvärsnitt och 9. Tvärsnitt av genom laminan (bladet).

Punkt 10, för den som har skarp syn, visar habitusbild af ett utvuxit exemplar av Laminaria dentigera och 11-14 snitt av artens olika delar. Till vänster längst ner syns en habitusbild på Diploderma variegatum Kjellm. n. sp. Tillsammans med tvärsnitt av delar av bålen 2-4.

Tafla III. Två Alaria-arter beskrivs morfologiskt. De smakar säkert också gott.

På Tafla III: visas de nya arterna 1. A. angusta, och 5. A. crispa. Kjellman beskriver också fyra nya Alaria arter till d.v.s., A. praelonga, A. lanceolata, A. laticosta och A. taeniata som visar på den rika floran av stora brunalger uppe i Ishavet. Visst blir man lite sugen på att resa dit och uppleva dessa alger på plats, fast med varmt underställ i dykdräkten.

Read Full Post »

Nereocystis luetkeana är en stor brunalg, en kelpart som på engelska heter saker som ”ätbar kelp”, ”bull kelp”och ”bullwhip kelp”. På svenska kallar vi den nog oftast för tjurkelp. Nereocystis är grekiska och betyder ”sjöjungfruns blåsa” från den stora rundade flytblåsan (pneumatocysten) som sitter överst på den ihåliga stjälken och från vilken en massa blad växer ut. Den ihåliga stjälken avslutas med ett fäste som består av många hapterer. Pneumatocysten innehåller koldioxid och gör så att den långa plantan står upp och flyter i vattenmassan. En individ kan bli upp till 36 meter lång!

En Nereocystis-topp med flytblåsa och blad i maj månad i Glacier Bay, Alaska.

Livscykeln med generationsväxlingen är den samma som hos flera av våra svenska kelparter som t.ex. Saccharina latissima, skräppetare och Laminaria digitata, fingertare och växlar mellan en diploid makroskopisk sporofyt och en mikroskopisk haploid gametofyt. På bladen hos Nereocystis-sporofyten utvecklas fläckar (sori) som innehåller haploida sporer. Dessa lossnar och sjunker till havsbotten när de är mogna. De haploida sporerna bildar den andra generationen, de mikroskopiska gametofyterna som producerar könsceller och efter befruktningen utvecklas en ny sporofyt.

En liten, liten sporofyt, där blåsan bara är 5 cm, har spolats upp på land.

Nereocystis är vanlig längs Stillahavskusten i Nordamerika, från södra Kalifornien till Alaska. Plantor kan driva med havsströmmar söderut in i nordvästra Baja California, Mexiko. Den bildar stora bälten på klippor under tidvattenzonen. Den begränsas i djupled av tillgången på ljus och förekommer framförallt i områden med god vattenomsättning. För att det mikroskopiska gametofytstadiet skall klara sig behövs också god vattenrörelse och inte för mycket sediment som täcker över dem. Nereocystis förekommer framför allt inom temperaturintervallet mellan 5 – 20 0C och den vill ha hög salthalt.

Genom att Nereocystis bildar stora kelpskogar med flytande draperier i ytan, är den en viktig art för att upprätthålla de biologiskt mångfaldiga inte bara för fiskar utan också för många ryggradslösa djur i tempererade marina miljöerna.

Stora mängder av Nereocystis skördas och används för att mata snäckan Abalone, en delikatess som man numera odlar i stor skala, samt till produktion av flytande gödningsmedel. Men det finns även en ökande efterfrågan för mänsklig konsumtion. När algerna skördas för hand kapas de två översta metrarna av kelpskogen där pneumatocysterna och reproduktionsorganen sitter. Eftersom Nereocystis bara förökar sig en gång om året, innebär skörden att förökningen minskar och återväxten skadas.

En före detta kollega och fellow algentusiast skickade dessa underbara bilder på ilanddriven tjurkelp från Kanadas västkust. Vilken fantastisk upplevelse. Tänk att få gå längs stranden och påta runt i den tångvallen. Vissa är nog mer än 5 meter långa. Fast jag vet ju hur det hade slutat… Hur många av dessa underbara Nereocystis hade DU försökt få med dig hem i resväskan?

Det går faktiskt att ”blåsa horn” med Nereocystis! Men då öppnar sig himlen….

Read Full Post »

I detta avsnitt dyker vi ner lite i rödalgs-släktet Gracilaria som mest är känt för sin ekonomiska betydelse som agarofyt, alltså en alg man utvinner ämnet agar ur. Men den är även populär som föda för människor och många andra djur. Olika arter ur släktet Gracilaria odlas runtom i Asien, Sydamerika, Afrika och Oceanien.

I Sverige har vi två arter, Gracilaria gracilis och Gracilaria vermuculophylla, som vi återfinner på västkusten i Bohuslän.

Livscykel för Gracilaria spp.

Håll i hatten, livscykeln är lite av en handfull. Diploida tetrasporofyter frigör haploida sporer, som växer till oberoende haploida gametofyter. Manliga gametofyter släpper ut gameter i vattenpelaren som tar sig till äggen som sitter kvar på gametofy honorna. Befruktning sker på den kvinnliga gametofyten och där utvecklas den lilla cystokarpen med de diploida karposporerna som, när de gror, bildar en diploid makroskopisk tetrasporofyt.

Sen kan många arter såklart föröka sig asexuellt genom klonal fragmentering. Det utnyttjar man ofta inom odlingsindustrin. Men mer om det en annan gång.

Read Full Post »

Vi har varit en kort tur till västkusten och favoritstället Tjärnö för att plocka svamp och få ett skönt bad vid Svallhagen. Tursamt nog hann jag med kvällsdopp i marelden. Det är en fantastisk upplevelse att simma i mörkret med fullt av mareld.  Det glittrade och gnistrade vid varje simtag av Noctiluca scintillans som marelden heter på latin. Mareld är en marin dinoflagellat. Det är en encellig organism, ett mellanting mellan en alg och ett djur, som producerar ljus via ett kemiskt luciferin/luciferas-system som finns i tusentals små sfäriska organeller i hela cytoplasman. Fenomenet kallas bioluminiscens och finns hos flera arter av marina organismer och även en del svampar och bakterier på land.

Det var inte riktigt lika härligt när jag kom hem till vår brygga i Räfsnäs och såg ett tydligt tecken som också är vanligt såhär års i Östersjön – en sen cyanobakterieblomning som drivit in till stranden. Tursamt nog var det inte så mycket cyanobakterier i vattnet längt ut på bryggan, så det blev ett skönt dopp ändå.

Mareld vid stranden på Svallhagen.
Cyanobakterieblomning vid min brygga på Räfsnäs

Read Full Post »

Nu har skolorna kommit igång med höstterminen och alla de skolor som är med i Tångskogsjakten ger sig på nytt ut i havet för att samla in blåstång för att undersöka dess djurliv.

SVT följde med eleverna vid Värner Rydénskolan i Malmö när de hade en solig dag ute i Öresund. Vi hoppas såklart att alla skolor fått såhär fint väder vid sina insamlingar och ser verkligen fram emot att få in data från så många engagerade elever och lärare.

Read Full Post »

Det känns lite extra roligt att få berätta om månadens alg Mazzaella laminarioides, eftersom det är en art som jag ägnade mig åt att studera för sådär snart 30 år sedan i Chile.

Resan går till den chilenska klippiga kusten med tidvatten på många meter. Det är lite besvärligt att hänga med, för makroalger precis som många landväxter byter namn hela tiden. När jag var i Chile under några år i mitten av 1990-talet studerade jag bland annat torktålighet hos denna vanliga rödalg – men då gick den under namnet Iridaea laminariodes. Det var ett bra namn för den iriserar under ytan med en lite blåaktig ton i bladens spetsar. Men det är bara att lära om och att den nu heter Mazzaella laminarioides.

Visar stolt upp min poster på konferensen i Valdiva, Chile.

Fotot är från the XVth International Seaweed Symposium i Chile som hölls vid kusten i Valdivia i januari 1995. Min poster handlade om torktålighet hos Iridaea och några andra arter som växer i tidvattenszonen.  På postern syns också en schematisk bild av algzoneringen, med ett antal rödalger överst och längst ner de stora brunalgerna Lessonia och Durvillea.

Algzonering på den chilenska kusten, där tidvattnet är flera meter.
I boken Algas Marinas de Chile kan vi se månadens art, högst upp till vänster på sidan.

Om den sitter skuggigt och inte utsätts för starkt solljus blir bladen djupt mörkröda medan de som sitter högt upp på klipporna och exponeras för mycket solljus är gulbruna till vackert olivgröna.

Mazzaella skördas för hand från klipporna. Lätt att halka i plurret…

Redan då för många år sedan var efterfrågan på karragenan stor och den har successivt ökat allt mer i världen.  Mazzaella laminarioides och två andra arter av rödalger, Sarcothalia crispata och Gigartina skottsbergii, skördas för hand. Mycket arbetskrävande och ibland svårt när det blåser och är halt på klipporna. Den stora efterfrågan och billig arbetskraft har resulterat i att man har skördat alltför stora mängder och bestånden har därför minskat. Under de senaste 15 åren har över 300 000 ton (våtvikt) makroalger skördats per år i Chile. Hälften av denna produktion består av olika arter av brunalger (Phaeophyta) och de övriga 50 procenten av rödalger (Rhodophyta). För att minska negativa effekter på rödalgsarter som Mazzaella laminarioides pågår ett intensivt forskningsarbete med att utveckla tekniker för en framtida odling av dessa arter och att restaurera bestånd som försvunnit eller minskat.

Read Full Post »

Väntan är över. Efter en blöt sommar kan du nu mysa ner i soffan med en kopp te och lyssna på första avsnittet av Algpodden säsong 3. Vi mjukstartar med lite roliga tips på hur alger kan användas i pedagogisk verksamhet och puffar för kursen ”Alger i klassrumet”, en distanskurs vid Göteborgs Universitet som riktar sig till de som arbetar inom någon form av pedagogisk verksamhet.

Angela berättar hur du kan skapa din egen algblomning och varför inte tävla i vem som snabbast kan bygga det fräckaste växtplanktonet?

Sista ansökningsdag är 15e oktober. Missa inte den!

Ellen och Angela fortsätter att tjöta om alger i Algpoddens tredje säsong. Missa inte det.

Read Full Post »

Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?

Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?

Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.

Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.

Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika.  Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.

För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.

Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.

Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.

Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.

Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.

Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.

Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.

Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?

Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.

Det finns även liknande initiativ för annan kelp, bland annat inom projektet Green Gravel, som även testats i svenska vatten med skräppetare, Saccharina latissima och fingertare Laminaria digitata. Det har vi skrivit om tidigare här på Tångbloggen. Och så har vi även skrivit om lyckade försök med restaurering av blåstång, Fucus vesiculosus i Östersjön.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »