Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘syrebrist’

Flytbladsväxter i vår damm. Närmast i bild blommar vit näckros med sina gröna blad och till vänster syns den röda näckrosens röda blad. Längre bort syns gäddnatens blad till vänster och vattenpilörtens blad (innanför den blå ringen).

Vattenväxter är inte alger eller tång, utan kärlväxter med ett rotsystem som behöver ett mjukt sediment att växa i.

Gäddnate, Potamogeton natans är en vanlig flytbladsväxt med stor utbredning i svenska vattenmiljöer. Med sina långsmala flytblad kan gäddnate bilda en tät matta på vattenytan i dammar, i stilla delar av åar, i sjöar och skyddade vikar av Östersjön. De långa, förgrenade stjälkarna kan bli flera meter långa. Flytbladens översida är mörkgrön, ofta med en rödaktig undersida. Bladen blir ca 5 -10 cm långa och känns lätt igen på sin parallellnerviga struktur på bladets ovansida. Nervstrukturen skiljer sig från vattenpilörtens blad (Persicaria amphibia) som istället har en tydlig mittnerv med sidonerver. Dessa båda arter kan man ofta hitta tillsammans, så det är en bra karaktär att känna till för att kunna skilja dem åt. Titta noga på fotot från dammen. Det mesta är blad från gäddnate men det finns några smalare, grönare blad till höger, det är blad från en vattenpilört. Jag markerade dem med en blå ring.

Jag satte mig med papper och färger för att illustrera gröna och rödaktiga blad av gäddnate med parallellnervig bladstruktur. Gäddnate har också undervattensblad, men de är reducerade och kvar finns bara bladskaftet. Och vid bladskaftet finns en tunn hinnartad 1-5 cm lång snärpslida som vissnar fort. Gäddnate blommar i juni-juli med ett cm-långt grönt ax, med små rosa blommor som sticker upp ovanför vattenytan.

Gäddnate förekommer ofta i näringsfattiga miljöer och tål inte konkurrens från annan vegetation särskilt bra. Den trivs däremot bra utmed stränder där betande djur håller borta vass och säv. Bladen hos gäddnate är populär mat för många vattenlevande insekter. Det syns tydligt på att bladen blir mer och mer ihåliga och trasiga efter sommaren.

Är miljön gynnsam kan de växa till under sommaren och bilda en så tät matta med sina flytblad att de stänger ute solljuset. Blir täcket för tätt finns det en risk att de kan minska syreproduktionen i vattnet och i längden innebära att det kan bli syrebrist under flytbladsmattan. Så vill du plantera lite gäddnate i dammen är det bäst att plantera i lite lerig jord i en kruka. Då kommer den inte att ta över hela ytan.

Som många andra vattenväxter kan rotdelarna hos gäddnate ätas. Antingen råa eller kokta. Ingen av oss har provat men enligt litteraturen skall de ha en lite nötaktig smak. Däremot har jag provat att smaka på borstnatens övervintringsknölar. De smakade gott. Men de går inte upp emot alla goda nötter som många av oss äter under julen.

Read Full Post »

Nu är ju sjögurkor förvisso inte alger utan tagghudingar, namnet till trots. Men ämnet för inlägget idag är marin restaurering. I veckan satte jag nämligen ut samtliga av de röda signalsjögurkor som jag har hållit i akvarier på Kristinebergs Marina Forskningsstation under två år. Du kan även läsa om det på Göteborgs Universitets hemsida, såklart.

Röd signalsjögurka, Parastichopus tremulus, har fram till slutet av 1990-talet varit en relativ vanlig art i Gullmarsfjorden. Anekdotiska berättelser från lokala fiskare visar att de ofta fått upp denna sjögurka i hummertinor eller kräftburar förr om åren.

Men i slutet av 1990-talet försämrades bottenmiljön kraftigt. En kombination av övergödning och lågt vattenutbyte av djupvattnet i fjorden ledde till en kraftig syrebrist i fjordens djupare delar. Vid inventeringar av bottnarna med undervattensdrönare (ROV) som gjordes i början på 2000- talet hittade man endast EN ynka sjögurka.

För att sjögurkorna ska trivas behöver de ha gott om syre och dessutom behöver de vara flera stycken om de ska kunna föröka sig. Sjögurkor är skildkönade, hanar och honor. Men de samlas i flock under sommaren, släpper ut sina ägg och spermier rätt ut i vattnet och låter befruktningen ske där. Endast någon tusendel av äggen överlever till vuxen ålder. Så ju fler i flocken, desto större chans till bebis-gurkor.

Hur stor behöver då en flock vara för att det ska bli bebisar? Det är en av de många frågorna som vi inte vet svaret på. Men det hoppas vi få svar på genom att följa upp de 48 gurkorna som nu strövar fritt i Gullmarn. Djuren delades upp i två grupper, baserade på hur länge de varit på lab. Den ena gruppen bestod av 25 djur och har satts ut strax utanför forskningsstationen på en mjukbotten på 32 meters djup. Där finns sjöpennor (Pennatula phosphorea) och hanskräftor (Nephrops norvegicus). I närheten finns en experimentstation för ostron, så det lär finnas mycket gott som sjögurkorna kan vilja äta där. Den här gruppen kommer övervakas av en crawler-robot. Det ser ut som en liten stridsvagn och den används för att ta reda på hur havskräftor rör sig på bottnarna. Nu kommer den även få lära sig känna igen sjögurkor och samla in data om deras beteende. Jättekul!

Den andra gruppen på 23 djur (12 hanar och 11 honor) satte jag ut vid Skår, som är en populär dykplats för många sportdykare. Djuren släppts ut på 35,5 meter, mitt i en äng av större piprensare (Funiculina quadrangularis), sjöpennor och cylinderrosor (Pachycerianthus multiplicatus), där klippväggen övergår i mjukbotten. Det fanns även en del stenar med bägarkorall (Caryophyllia smithii) som sjögurkorna nog kommer uppskatta att krypa omkring på.

Så vad vill jag ta reda på med detta? Först och främst vill jag se om miljön i fjorden har återhämtat sig såpass att gurkorna klarar av att leva här igen. Sen är jag nyfiken på att se hur mycket de rör på sig. Kommer de stanna inom området de släpptes på, eller kryper de till någon annan plats? Tyvärr är det omöjligt att märka sjögurkor, så jag kan ju inte vara säker på att de är de jag släppte ut.

Vi vet inte heller om de tycker om att hänga i grupp eller ifall de endast samlas när det är dags för fortplantning. Och kommer de växa till sig när de inte håll i akvarier längre? Allra mest spännande är ju om vi kommer att få se tillökning i form av små sjögurkor om något år. Det vore ju underbart om vi kan få tillbaks en art som en gång beskrevs som en karaktärsart för fjorden.

Den röda signalsjögurkan är lätt att känna igen. Färgen kan variera från ljust orange till mörkt röd. Den gillar att mumsa på sediment men uppskattar inte att man tar på den.

Får du upp en sjögurka när du fiskar, så blir jag jätteglad om du släpper tillbaks den igen. Du får gärna höra av dig till Kristinebergs Marina Forskningsstation och berätta vart du var.

Om sportdykare får syn på en sjögurka får ni jättegärna notera hur många och på vilket djup, och sedan rapportera det antingen till Kristinebergs Marina Forskningsstation eller till dykcentret Diveteam i Lysekil.

Erik Salmonson, kommunikatör på Institutionen för biologi och miljövetenskap, fick mönstra på och assistera vid gurksläppet. Med tanke på vädret var det nog helt okej.

Read Full Post »

Igår publicerades ett kort inlägg på Vetenskapsradion om hur ålgräs och blåmusslor påverkades negativt under värmeböljan 2018. Här invtervjuas Linda Kumblad från Stockholms universitets Östersjöcentrum. Inslaget är knappt 2 min långt och väl värt att lyssna på. Ålgräsängar i Östersjön är viktiga miljöer på grunda sandiga bottnar, som möjliggör ett rikt växt och djurliv. Ålgräs, Zostera marina, är en marin art och har sin utbredningsgräns i norra Egentliga Östersjön. I Bottenhavet blir salthalten för låg får ålgräset. Att ålgräs inte klarar längre perioder med hög temperatur kan bero på att den redan lever i en miljö där den stressas av låg salthalt. Under en värmebölja är det per definition soligt, lugnt och vindstilla dagar. Jag tror att många har varit ute och badat nu under de gångna dagarna och känt hur varmt det varit i vattnet närmast under ytan. En bit ner är det direkt svalare. För att hela vattenmassan skall värmas upp behöver värmeböljan pågå under längre tid, så att det blir riktigt varmt även nere vid botten. Det var det som hände under 2018 i många riktigt grunda och lite inneslutna vikar. För ålgräset innebär det att bladen vissnar. Men de delar som sitter nere nära botten kan överleva och växa till igen när det börjar blåsa så vattenmassan blandas om och det blir svalare i vattnet igen.

För blåmusslor, Mytilus edulis, som också är en marin art gäller samma sak. De är också redan stressade av låga salthalter i Östersjön och stressen ökas av höga vattentemperaturer. Det går åt mer syre till andningen och när vattnet rör för lite på sig under en lång varm solig vindstilla dag kan syret ta slut.

Det låg mycket döda musslor, gulbrun blåstång och en del rödalger, mest kräkel, Furcellaria lumbricalis, utmed stranden på vissa ställen efter värmeböljan sommaren 2018 i augusti.

Risken för att syret ska ta slut är störst på natten när även ålgräs, andra vattenväxter och alger behöver syre till sin andning. Då brukar fiskar, som annars håller till i den grunda viken, och en del smådjur som tångräkor, simma sin väg när det börjar bli ont om syre i vattnet. De flyttar till öppnare vatten där det finns gott om syre även på natten.

Read Full Post »

Det är inte utan att jag blir lite nostalgisk när jag ser att det finns nya planer på att genomföra ytterligare åtgärder i Brunnsviken där jag startade en gång i tiden. Mina doktorandstudier började i Brunnsviken 1970. Fram till dess hade Solna stads avloppsvatten gått orenat ut i denna lilla avsnörda vik av Östersjön.

Doktoranduppgiften gick ut på att studera hur viken förändrades när tillförseln av näringsämnen upphörde. Innan utsläppen stoppades stank Brunnsvikens vatten av ruttet ägg, svavelväte, varje vår vid islossningen och varje höst när vattnet blandades om.

bild 1 syrehalt i Brunnsviken (kopia)

bild 2 salthalter i Brunnsviken (kopia)

Graferna är från min avhandling. På den tiden fick man rita sina grafer för hand med tuschpenna och skriva siffror och text genom att fylla i mallar. Nu för tiden görs grafer fort i datorn, med olika färger och är lätta att ändra om något blir fel eller att se om det ser bättre ut med ett annat typsnitt.

Mina studier i Brunnsviken pågick mellan 1970 -1978 och en av de första stora förändringarna jag såg var att salthalten ökade när mängden näringsrikt sötvatten minskade, genom att tillförseln av avloppsvattnet upphörde. Det gjorde att jag hittade flera arter av växtplankton som är typiska för Östersjöns brackvatten.

Det innebar bland annat att från att den trådformiga sötvattens-cyanobakterien svävtråd, Planktotrix agardhii dominerade blomningen på sommaren blev katthårsalgen, Nodularia spumigena vanligare. Katthårsalgen har heterocyster, speciella celler där cyanobakterien kan fixera kväve från luften och är den art som bildar de stora blomningarna i öppna Östersjön på sommaren.

Genom att minska tillförseln av avloppsvatten till Brunnsviken gick det snabbt att kunna bada i viken.  Och idag är badvattenkvalitén vid Brunnsviksbadet utmärkt enligt Miljöbarometern.

Brunnsviken 1973 Kanotklubben

Uppslaget ovanför är från ”Stockholms stränder Betänkande från generalplaneberedningens strand- och hamnkommitté”, som publicerades 1973. Här planerades och genomfördes åtgärder för en sammanhängande strandpromenad runt Brunnsviken. Målsättningen av att Brunnsviksområdet huvudsakligen skulle nyttjas i rekreativt syfte.

Så vad är på gång nu? Jo, under ett antal veckor i höst kommer Brunnsvikens vatten att behandlas med aluminiumklorid som tillsätts i vattenmassan för att binda fosfor.  Det är stora mängder aluminiumklorid som kommer att spridas över Brunnsvikens vattenyta, hela 770 ton! Med denna tillsats beräknas 1,5 ton fosfor kunna bindas. Enligt artikeln i DN ”Aluminium gör Brunnsviken medelhavsturkos” tar det fem minuter för de vita partiklarna att lösas upp i vattnet, neutraliseras, så att de inte längre är giftiga för fisk. Målsättningen är att få se mer fisk och djurliv i Brunnsviken igen och att med ett ökat siktdjup få rotade vattenväxter att kunna etablera sig på större djup och en rikare bottenfauna. Siktdjupet förväntas öka till 6 meter efter behandlingen.

Men Brunnsvikens bottensediment är mycket löst och mer än 50 procent av bottenarealen finns grundare än 6 meter. Det innebär att risken är stor att när det blåser så kommer det lösa materialet i botten att blandas upp och vattnet bli grumligt och att det inte enbart är algblomningen på sommaren som styr siktdjupet i viken. Det innebär också att det kan vara svårt för vattenväxter, t.ex. olika natearter och axslinga att kolonisera dessa lösa sediment.

Ser med stort intresse fram emot att följa förändringarna framöver och rapportera mer vad som händer i denna lilla vik av Östersjön där jag spenderade många timmar med att mäta siktdjup, salthalt och syrehalt, ta vattenprover för att analysera närsalter och ännu mer tid för att räkna växtplankton.

Läs mer: ”Vi får inte se aluminium som en quick-fix”

Läs mer: Brunnsviken ska kunna bli badstrand

Read Full Post »

Caroline Raymond, vid institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, höll igår sitt halvtids seminarium där hon presenterade resultat från sin forskning om djuren som lever i botten eller på ytan av sedimentet i Östersjön.

Hon har studerat dessa samhällen och deras förändringar under flera år eftersom hon kombinerar sina doktorand studier med att arbeta med den nationella övervakningen av just mjuka bottnar i Östersjön. En givande kombination som gjort det möjligt att sammanställa och analysera förändringar under lång tid. Något som inte är möjligt under ett vanligt doktorandprojekt.

1Rutger´s klassiska succession

Det finns en klassisk figur som publicerades 1978 av Rutger Rosenberg och Pearson som visar hur djursamhället förändras på en botten, från en mycket artrik miljö till allt artfattigare ju mer organiskt material som hamnar på botten. Det kan vara algblomning som regnar ner eller större bitar av alger som driver ner till djupare bottnar. När de bryts ner av bakterier förbrukas syret och till slut kan det bli helt syrefritt och inga musslor, sjöborrar eller andra arter kan överleva.

2Caroline halvtids semin

Hon startade sin presentation med en bild över hur botten på sådär 30 meters djup ser ut i Östersjön. Det går inte att föreställa sig hur många små djur som gömmer sig nere i botten. Det de behöver är organiskt material att äta och för ett tränat öga så syns minst två mindre bitar av gamla tångruskor på bilden. De kommer med tiden att bli mat till musslor, vitmärlor och havsborstmaskar som Carolines avhandling handlar om. Under årens gång är det inte heller samma arter utan nya kan komma in i Östersjön och etablera sid där.

3spridning av Marenzelleria

En sådan art är havsborstmasken Marenzelleria spp. som hittades i södra Östersjön runt 1980 och sedan spridit sig i hela Östersjön. Genom att samla in data från övervakningen finns ny långa tidsserier över hur mängden Marenzelleria spp. förändrats mellan åren. Med en kraftig uppgång på många platser men under de sista åren minskar den igen. Vad det beror på är en av frågorna som är kvar att lösa. Sen är det inte så enkelt heller att det bara är en art utan flera arter som är mycket lika varandra till utseendet. Här krävs genetiska studier och undersökningar om de kanske skiljer sig i vad och hur de äter? Och som kan förklara varför de inte minskar i Bottenhavet utan fortsätter att öka.

4Marenzelleria -förändringar

Sammansättningen av arter har förändrats på bottnarna i Östersjön från att för 40 år sedan, när mätningarna startade 1974, domineras av en liten blek, vitmärla, Monoporeia affinis, till i dag där den vanligaste arten är östersjömusslan, Macoma balthica. Så här på våren är det lätt att hitta skal av östrsjömussla i strandkanten. Med lite tur kan det vara vackert vitt med rosa ränder.

5Förändringar i bottenfauna samhället

På bilden nedan syns de stora förändringarna i artsammansättning tydligt. Data kommer från tre av miljöövervakningslokalerna i Asköområdet och visar abundans, dvs hur många individer som finns per kvadratmeter och biomassa per kvadratmeter. Ljusblått är östersjömusslan som med sitt skal väger mer och därför syns knappt de små vitmärlorna som är markerade med orange även om det finns flera tusen av dom per kvadratmeter speciellt på de två djupare bottnarna 40 och 44 meter.  De senaste åren har havsborstmasken Marenzelleria blivit vanlig. Den är markerad med grön färg. I slutet av 1970-talet syns det också att det fanns många havsbortsmaskar i proven men det var andra arter.

6långtidsförändring -märlor till musslor

För att förstå vad som händer och vad förändringar kan bero på gäller det att sätta upp smarta experiment  och att göra dem i fält under naturliga förutsättningar. Bilden visar några stora backar fyllda med sediment, en där havsbortsmasken Marenzelleria satts till, en med Östersjömusslor Macoma balthica och en kontroll utan djur. Backarna fick stå på botten i ett års tid på nästan 14 meters djup. Sen blev det jättespännande att se om de fanns kvar och vilka djur som etablerat sig i dom olika backarna. Hade östersjömusslan ätit upp det de pyttesmå larverna av vitmärla när det var tid för dem att omvandlas och bli bottenlevande? Hur mycket mer hade havsborstmasken grävt runt i sedimentet? Och vad fanns för arter i den tomma kontrollen efter ett år? Caroline har mycket arbete kvar innan det är dags för disputation. Tångbloggen lovar att återkomma i ämnet.

7experiment

Men visst är maskar, musslor och märlor spännande och miljöövervakning bidrar till att vi kan följa förändringar under lång tid.

Read Full Post »

För mer än en vecka sedan fick jag möjligheten att på berätta om mitt doktorand projekt i Brunnsviken, en liten då jätteförorenad vik av Östersjön, där Solna stads avloppsvatten gick ut orenat fram till 1970. Varje vår och höst när vattenmassan blandades om stank det som av ruttna ägg från viken från allt svavelväte som kom upp från botten. Döda fiskar flöt upp till ytan när isen lossnade.

Brunnsviken flygfoto

Flygfoto över Brunnsviken från 1970-talet.

På Café Sjöstugan som ligger vid stranden av Brunnsviken, samlades ca 35-40 personer under för att lyssna på det första av tre vattentema. Dagens ämne var ”Hur rent är vattnet i Brunnsviken”.Brunnsviken påannonsering

När jag startade mina studier i Brunnsviken 1970, hade jag inte kunnat föreställa mig att jag över 40 år senare skulle kunna få berätta hur det var då och hur mycket bättre vattenkvalitén blivit. Idag går det att bada i Brunnsviken! Och många har glömt hur illa det var på 60-70 talet i de närmaste vattnen runt Stockholm. Mannaminnet är kort! Brunnsviken 2015 till bloggen del 1 Samtidigt så innehåller fortfarande fisken i Brunnsviken för höga halter av olika miljögifter för att få lov att säljas. Brunnsviken 2015 till bloggen del 2

Och nya prover från september visar på mängden Ecoli-bakterier är höga i norra delen där dagvattnet går ut. Mer åtgärder behövs och planeras. Brunnsviken är en del av Östersjön och får fortsatt hjälp så att det inte blir så stora syrefria bottenområden, genom att syrefattigt näringsrikt bottenvatten pumpas ut i Värtan och mer näringsfattigt och syrerikt vatten rinner in. Och om inte Ålkistan byggts 1863-64 skulle Brunnsviken idag varit en sjö.

Brunnsviken 20150108

Det kom många frågor och diskussionen var livlig. Det blev en för min del givande kväll och precis som på vägen till Café Sjöstugan i skymningen med en spegelblank yta av Brunnsviken som inte avslöjade något alls – syntes kanske en kommande skur som en speglingen av de grå moln på himlen.

Read Full Post »