Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Väderöarna’

Förstår du inte vad titeln på inlägget betyder? Det är du säkert inte ensam om. Vi börjar reda i det. Klynnebändel är det något knäviga svenska trivialnamnet på brunalgen Dictyota dicotoma, och den har jag äntligen fått se!

Jag var ute och dök med Dyk-Leif på Väderöarna i veckan. Strålande sol, svalkande vind och varmt i vattnet. Kan det bli bättre? Ja, det kunde det såklart! För så fort jag hoppade i vattnet på första dyket tjoade jag till högt av glädje. Klynnebändel!! Och inte bara en, utan en tät skog! Hundratals, ja tusentals tottar vajade på 7-8 meters djup, bland stortare, Laminaria hyperborea, ektång, Halidrys siliqulosus, och styvt kärringhår, Desmarestia aculeata. Oj vilken lycka!

Klynnebändel är rödlistas som VU- sårbar. Men här ute verkar det inte vara något den bryr sig om. Kul närdet felar åt rätt håll för en gång skull. Givetvis samlade jag in några exemplar till mitt herbarium.

I vattnet innan pressning ser man hur snyggt dikotomt grenad algen är.

Det är alltid härligt att dyka ute på Väderöarna. Här finns fantastiska klippformationer under vattnet som är täckta av täta algskogar, havsnejlikor, svampdjur eller koralldjur av olika arter. Vi såg otroligt mycket av fisken blågylta. Både de klarblå hanarna och de orange honorna med sina svart-vita ränder längs ryggen simmade runt oss och letade efter mat bland algerna på bergväggen.

Lunchen intogs på ett skär och gav möjlighet till lite mellan-dyken snorkling, där jag kunde beundra frodiga bestånd av blandade brunalger: Spiraltång, Fucus spiralis, blåstång, Fucus vesiculosus, knöltång, Ascophyllum nodosum, sågtång, Fucus serratus, skräppetare, Saccharina latissima, fingertare, Laminaria digitata, sudare, Chorda filum, och sargassosnärja, Sargassum muticum.

Hur många arter av brunalger kan DU se på bilden? Härlig snorkling!

Som avslutning på andra dyket fick vi oväntat besök på säkerhetsstoppet. Mitt bland ektången kom en plattmask dansande emot oss. Fram med kameran, filma och fotografera! Men vad var det för en plattmask? Jag gick förbryllat igenom de arter jag kan av plattmaskar (skamligt få) och kunde inte hitta något namn som passade. Otroligt irriternade!

Tur då att jag känner Sveriges bästa experter på nakensnäckor, som även kan en hel del om plattmaskar. Anders Salesjö, Klas Malmberg och Kennet Lundin hade nämligen också stött på plattmsken, som tydligen förekommit i större mängder ute kring Väderöarna. Med gemensamma insatser hade de kommit fram till att det med största sannorlikhet var Pseudoceros maximus. Arten har inget svenskt namn eftersom i år är första gången den setts i Sverige. Annars finns den registrerad i Medelhavet. Tjena! Snacka om coolcation. Vi får väl se om den överlever en svensk vinter… Men jättekul att få se den!

Plattmasken Pseudoceros maximus, ny art för Sverige i år, eller bara på tillfälligt besök?

Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag måste nog dyka på Väderöarna snart igen.

Read Full Post »

Nu när jag har gått ner till att forska på halvtid, har jag möjligheten att ta roliga uppdrag genom mitt företag BioLogik. Ett sådant har varit inventering av stora brunalger på ett antal lokaler längs Bohuskusten, Uppdraget går ut på att kartlägga förekomst av 8 stycken av våra största brunalger. Självklart är det stortare (Laminaria hyperborea), fingertare (Laminaria digitata) och skräppetare (Saccharina latissima), som tillsammans kallas kelp. Men även ektång (Halidrys siliquosus), sågtång (Fucus serratus), blåstång (Fucus vesiculosus) och knöltång (Ascophyllum nodulosum), som ofta slås ihop till ”tång” när arterna inte spelar roll, och så den introducerade sargassosnärjan (Sargassum muticum). Känner du igen alla åtta?

Ektång är lätt att känna igen och växer oftast i täta bestånd. Det ger ett kryss i protokollet.

Det är alltid lika spännande att hoppa i vattnet vid en ny lokal och följa linan ner till botten. Hur ser det ut här? Vad kommer det vara för typ av botten? Ibland är det en slät sandbotten, fri från fastsittande alger men rik på grävande musslor, krabbor, cylinderrosor och maskar. Här och där ligger stora islandsmusslor, Arctica islandica, och filtrerar vattnet. Dessa djur kan bli över 800 år gamla! Det inger respekt.

Andra lokaler kan vara hårdbotten, klippor eller block, och där växer ofta brunalgerna vi letar efter. Ibland glest, ibland i täta bälten. Tyvärr hade jag inte kameran med mig på lokalen som hade en tät skog av stortare som täckte många tiotals kvadratmeter. Just denna dag var sikted dessutom god, över 10 meter, så jag fick en god överblick över hur taren böljade över klipporna och fiskar simmade ut och in mellan bladen. Vilken fantastisk plats!

Stortaren har en styv stipe, vilket gör att den står upp från botten. Detta är en av karaktärerna som skiljer den från den nära besläktade fingertaren, vars mjuka stipe gör att den hänger ner från väggar eller ligger platt mot botten istället. Stortarens stipe är dessutom lite luddig, så att sporer från olika rödalger lätt fastnar och växer där. Jag hittade flera fina exemplar med bland annat söl (Palmaria palmata) som påväxt.

Stortarens runda, styva stipe är en populär plats för rödalger att växa på.

En av dagarna utgick vi från Hamburgsund och dök i närområdet. Här var sikten lite sämre eftersom lokalerna låg lite mer skyddade. Det var å andra sidan skönt, eftersom lokaler som bara är ett grund ute i öppna havet kräver stilla väder. Det är inte riktigt rätt säsong för det just nu… Men hellre regn än blåst. Vi är ju klädda för blött väder kan man säga. Det var väldigt kul att få dyka i området, då det väckte minnen från förr.

Första gången jag besökte Hamburgsund var under sista året på gymnasiet, när vår lärare i miljökunskap (vi som inte iddes läsa Matematik E) packade in oss fem elever i skolans minibuss och tog oss på en exkursion till västkusten och Väderöarna. Galet roligt, otroligt lärorikt och, efter att själv ha jobbat som lärare, modigt av vår kära magister att ge sig ut med oss på detta äventyr. Vi samlade in alger och djur och satt uppe till sent på kvällen, tittade i mikroskop och bläddrade i artlitteratur, för att sedan gå ner till bryggan och uppleva marelden. Det var under denna resa som jag verkligen förstod att marinbiologi var min passion och den svenska västkusten en plats där jag behövde vara, ofta. Vi fick snorkla i tångskogen och njuta av alla färger som böljade i vågorna. Jag låg i så länge och bet så hårt i snorkeln att läpparna svullnade upp. Såg ut som om jag fått en smäll på käften eller tagit botox. Där ser man vilken stor roll en bra lärare, som får tid och resurser att vara just lärare, kan spela i ens liv.

Read Full Post »