Posted in Nyheter, Uncategorized, tagged Askö, Östersjöcentrum, östersjön, Lena Kautsky, Tant Tång, tång on februari 25, 2016| 2 Comments »
I dagarna 6 har det firats att allas vår Tant Tång fyllt 70 år. Firandet började ute på Askölaboratoriet och avslutades i Stockholm inne på Östersjöcentrum.
Ett fyrfaldigt leve för Lena. Hipp hipp HURRA HURRA HURRA HURRA!!!
Lena Kautsky brinner fortfarande för tången och havet
Posted in Nyheter, tagged Ascophyllum nodosum, Baltic Sea, conference, Fucus vesiculosus, introduced species, Littorina fabalis, Littorina obtusata, mud crab, OIKOS, research, Seaweeds, Susanne Qvarfordt, tång, Tiina Salo on februari 16, 2016| 1 Comment »
The number of posters was very large and one poster presented by a PhD student won the award as the best poster, selected by the board of Oikos during the conference. This was number 100 with the title: “Ant larvae as a secret weapon against social parasites” by Unni Pulliainen. During the poster session lots of engaged presentations occurred.
Winner of ”Best Poster Award”
Ben presents his poster
There were also a number of marine and aquatic posters, for some the author had the possibility to pitch their poster in 3 minutes.
Tiina Salo, now being on a post-doc, showed in her poster that Lymnea stagnalis responds more strongly to a heat wave after exposure to a mixture of micropollutants. But they recovered fast after the heat wave had passed. To feed the snails she used ecological salad. In the future experiments they will be fed leaves from different aquatic plant species.
Tiina (left) pitches her poster
Several posters presented different aspects on the hot topic “ top- down – bottom-up” regulation of different ecosystems and impact of cascading effects and interactions between species. One species that creates lots of emotions is the cormorant, when establishing large populations on small islands along the Baltic coast.
Top-down fish poster
Bottom-up cormorant poster
From the Department of Ecology, Environment and Evolution two posters were presented, one on the long-term effect of Pilayella on the settlement of Fucus vesiculosus by Susanne Qvarfordt and the other one presented results from a master project on the Swedish west coast about two closely related Littorina snail species behaviour when placing their egg sacs on different fucoid species.
Susanne Qvarfordt show how the effects of Pylaiella can be seen for a long time in the macroalgal community
Our poster!
The last poster that I want to present was of high interest dealing with the new crab species, the mud crab, Rhithropanopeus harrisii and its impact on the local fauna. It is just a question when this crab will arrive on the Swedish coast. Keep your eye out for it.
The conference ended after three intense days.
Posted in Nyheter, Uncategorized, tagged östersjön, BalticSea 2020, Björnöfjärden, blåstång, forskning, Fucus vesiculosus, groddar, restaurering, tång on december 16, 2015| 3 Comments »
Som vi tidigare berättat om på Tångbloggen, så deltar vi i ett projekt inom BalticSea 2020 där vi undersöker varför blåstången (Fucus vesiculosus) försvunnit från Björnöfjärden i Stockholmstrakten.
Under maj månad i år utförde vi flera experiment för att avgöra om de få tångruskor som finns kvar i Björnöfjärden fortfarande kan föröka sig, eller om de är för gamla.
Vi har även designat en metod för att kunna så in ny tång, där vi knutit fertila grenar i buketter på ett flytande galler som hängts över kakelplattor så vi efter fortplantningen kan räkna antalet nya små bebisar.
Denna metod använde vi för att undersöka om vattenkvaliteten i Björnöfjärden förbättrats tillräckligt för att tången ska kunna fortplanta sig. Vi satte in fin, frisk tång från Ekenäsviken på galler inne i Björnöfjärden. Som kontroll satte vi även en likadan uppsättning ute i Ekenäsviken på en botten utan närliggande tång. Om vi hittar bebisar på plattorna efter fortplantningen betyder det att tången kan fortplanta sig.
Nu har vi äntligen fått tid att räkna av plattorna som förvarats i frysen sedan juni för att se hur det har gått. Resultaten var minst sagt tydliga.
På plattorna inne i Björnöfjärden hittades några få, missbildade groddar. På plattorna ute i Ekenäsviken såg det däremot desto bättre ut.
Fullt med små vackra, droppformade tångbebisar! Resultaten visar glädjande nog att vår metod fungerar bra och kan användas för att återskapa tångsamhället inne i Björnöfjärden om vattnets kemi blir lämplig. För att följa hur det går med den biten, kika in på BalticSea 2020 och läs om fler delar i detta spännande projekt.
Posted in Nyheter, Uncategorized, tagged Alg, algchips, förrätt, havets växter, lökspöke, Nobelmiddagen on december 14, 2015| 1 Comment »
Det undgick väl få att det till förrätten på årets Nobelmiddag serverades ett chips gjort av alger, tillsammans med harsyra och lökspöke (nytt favoritord). Kul att algerna är med och minglar i sådana sammanhang tycker givetvis vi på Tångbloggen.
Posted in Nyheter, tagged blåstång, bottenfauna, Caroline Raymond, Charlotta Moraeus, djurplankton, fytalen, HAVET-rapporten, Havsmiljöseminariet, Helena Höglander, kustfisk, Lisa Mattson, Marina Magnusson, Nassarius nitidus, Nationella Miljöövervakningen, Niklas Hansson, säl, Siv Huseby, Stefan Agrenius, Susanne Faxneld, Susanne Qvarfordt, tång, TBT, Umeå, växtplankton, Ylva Ericson on november 24, 2015| Leave a Comment »
Det var en vit syn som mötte oss när vi klev av planet i Umeå denna förmiddag. Jag och kollegan Susanne Qvarfordt, ansvarig för den nationella miljöövervakningen för växtklädda bottnar på Stockholms Universitet, befinner oss på Havsmiljöseminariet 2015. Seminariet ordnas av Havsmiljöinstitutet, Naturvårdsverket och Havs- och Vattenmyndigheten. Här kommer data från årets alla miljöövervakningar presenteras och visa hur havet förändrats eller inte under 2013-2014.
Tanken med seminariet är även att folk från både regionala och nationella miljöövervakningarna samt andra representanter och utövare, ska träffas och diskutera mellan och över de egna programmen.
Inledningsvis hälsades vi varmt välkomna av Jan Albertsson, och Tove Lundberg presenterade kort lite om vad som ligger i pipelinen hos Naturvårdsverket.
Joakim Ahlgren ryckte in för sjukskrivna Amund Lindberg från SMHI och höll dagens två första presentationer. Inte ett drömläge, men vad kan man göra?
Meteorologiska data visar att 2014 var det varmaste året sedan mätningarna började, både globalt och i Sverige. Framförallt drevs detta av värmeböljan vi hade i juli-augusti. Intressant nog var nederbörden högre än medel på västkusten 2014, medan Bottenhavet hade lägre än medel 2013. Det var även intressant att se iskartorna över de senaste åren. Dessa kan man hitta på SMHI’s hemsida om man är intresserad. Enligt ”gubbarna på byn” här i Umeå var vintern 2015 den sämsta isvintern de kunde minnas. Detta att jämföra med 1987, då nästan hela Östersjön var islagd i mars. 2014/2015 var den sämsta isvintern någonsin uppmätt, helt utan is på västkusten.
De oceanografiska mätningarna av pelagialen, både SMHI’s och NMÖ (nationella miljöövervakningen) visar hur både yt- och bottenvattentemperaturen har ökat något, både i Egentliga Östersjön och i Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt), men inga ändringar i Bottniska viken. Däremot ser man en svag sjunkande trend i bottenvattnets salinitet i Bottniska viken. Flertalet uppmätta parametrar, så som syrgashalt, total kväve och –fosfor med mera, visades också. Allt detta, sammanfattat i tjusiga diagram och kartor kommer man kunna läsa i nästa HAVET rapport. Den, och tidigare års rapporter om miljötillståndet i havet finns att ladda ner på Havet.nu
Helena Höglander, en av våra kollegor från Stockholms Universitet, presenterade växtplanktondata som även samlats in av Chatarina Karlsson och Siv Huseby från Umeå Marina Forskningsstation (UMF) och en gammal kurskamrat till mig från marina botanik, Ann-Turi Skjevik från SMHI. Mätningarna görs under sommaren, juni-augusti, och Helena visade diagram över klorofylldata samt biovolymen, med eventuella trender och detta i förhållande till klassgränserna för vattenstatus, för alla stationer från Bottenviken till Västerhavet. Det intressanta är att se hur dessa båda statusfaktorer kan ge olika status var för sig men något annat tillsammans. För Bottenhavet och norra Egentliga Östersjön verkar klorofyllhalterna generellt ha ökat de senaste 16 åren, men den trenden syns inte i södra Egentliga Östersjön. I Kattegatt och Skagerrak ser man istället en minskande klorofyllhallt. Vad gäller de sommartid så uppmärksammade cyanobakterierna, så ser man inga ökningar eller minskningar över de senaste 15 åren på några stationer förutom just station Askö, där de finns en svag ökning från 1992.
Ser vi till statusen på de olika stationerna så är den måttlig till god i Östersjön, medans den är god till hög på västkusten. Helena påpekar dock att det skiljer ytterst lite mellan måttlig och god i data vilket gör att även små fluktuationer kan ändra statusen åt ena eller andra hållet.
Siv Huseby från UMF pratade om de små, nämligen bakterieplankton, som bara mäts i Bottniska viken inom den nationella miljöövervakningen. Dessa lever på organist material som lösts i vatten och kommer ut i Bottniska viken med älvarna. Det kan bli en hel del mat för ett bakterieplankton, minsann. Man kan se en trend på ökad tillväxt av bakterieplankton vid några av de kustnära stationerna över de senaste 10 åren, men inte vid de stationer som klassas som utsjö. Generellt tyder detta på att det är ett stabilt system.
Lisa Mattson, ytterligare en av våra formidabla kollegor från Stockholms Universitet, visade sedan tillstånd och trender hos djurplanktonen, som hon jobbar med. Totalt är det data från 18 stationer som besöks mellan 5-22 gånger per år. Djurplankton består framförallt av hoppkräftor, hinnkräftor och hjuldjur. Dessa är framförallt fiskarnas favoritmat. Något fundersamt är att man ser en minskande trend i biomassa för Bottenhavets utsjö. Måste kolla i nästa HAVET rapport vad denna trend, som varat över flera år, kan bero på. Är det skarpsillen som äter så mycket? Det borde vara flera faktorer som spelar in. Den stegvisa minskningen som kan ses på västkusten kan eventuellt bero på en ny kammanet-art, Mnemeniopsis leydii, som äter dessa. Sett över det hela verkar dock totalbiomassan ligga stabilt och inga trender kan säkerställas över de 15 års data som presenterades här.
Sussi Q presenterade så läget för fytalen, med några oroväckande trender av minskande djuputbredning av blåstång. Detta är givetvis något vi på Tångbloggen kommer att fördjupa oss i inom framtiden.
Stefan Agrenius från Göteborg och Carolie Raymond från Stockholm presenterade mjukbottenfaunan gemensamt. Caroline jobbar mycket ute på Askölaboratoriet, och man hittar henne ofta i orange regnbyxor, helt insmetad med lera.
Stefan inledde med att visa varför det är så olika förutsättningar för bottenfaunan mellan väst- och östkusten på grund av de trösklar som skapar så stora skillnader i salthalt och vattenomsättning. Bottendjuren är stationära, relativt långlivade och olika känsliga mot störning, vilket gör att det är mycket bra indikatorer på förändringar, både stora och små. Bottensamhällets sammansättning speglar därför även förändringar över längre tid. Caroline fick, till slut, presentera senaste data. Det visar att det blivit bättre längs kusten. Framförallt är det numera god status i nästan hel Bottenhavet och Bottenviken. Roligt att se att det går åt rätt håll. Även Egentliga Östersjön har över lag god status. Heja!
Västkusten bjuder på lite mer varierande kompott, men övervägande tillfredsställande till god status, några otillfredsställande och tre med hög status. Alltid trevligt att titta på färgglada prickar i alla fall.
Innan vi fick kaffe så rundade Ylva Ericson från kustfiskelabbet hur det ser ut på fiskfronten. Kul med en fisk-tjej, det verkar annars vara mest killar som jobbar med fisk av någon okänd anledning. Den nationella kustfiskeövervakningen ingår i den integrerade kustfiskeövervakningen. Man delar in fiskarna i olika funktionella grupper (t ex karpfisk) och ser även på olika nyckelarter (främst abborre och skrubbskädda). På västkusten har man ännu inte arbetat fram några bra indikator-arter, men det finns data på tånglake och gulål som bägge visar en nedgående trend. Inte så konstigt tycker jag, med tanke på att det ser mörkt ut för ålen som art. Det uppskattas att ålen har minskat med 99%. Troligtvis endast på grund av fiske. Helt horribelt! Men åter till Östersjön och det ser bra ut även för fisken, med god miljöstatus för de flesta områden. Härligt!
Efter kaffepausen berättade Susanne Faxneld från Naturhistoriska Riksmuseet hur mycket miljögifter de hittat i strömming, torsk, blåmussla, sillgrissla och några fler arter. Generellt är halterna högre Östersjön än i västerhavet, undantaget arsenik, som är högre på västkusten. Man vet inte exakt vad detta beror på, men det kan vara kopplat till den högre salthalten som gör att djuren lättare kan ta upp arseniken. Det i media nyligen uppmärksammade ämnet PFOS visades, och samtliga uppmätta halter i strömmingen ligger under det rekommenderade maxvärdet för konsumtion. Ingen orsak till panik vid julbordet, alltså. Glädjande nog har halterna kvicksilver i strömming även minskat ytterligare både i Bottenhavet och Egentliga Östersjön, även om strömmingen i Bottenhavet ännu inte kommit ner under gränsvärdet för konsumtion. Men det går åt rätt håll. Den för Östersjön välkända dioxinhalten minskar även den kraftigt i strömmingen i Bottenhavet och Egentliga Östersjön och värdena ligger under det svenska rekommenderade värdet.
Halterna av både bly och kadmium minskar, bägge ligger väl under gränsvärdet. Jag tror nog att det är den blyfria bensinen som gett den kraftiga minskningen. Ironiskt nog var det samme man som uppfann blyad bensin som senare, när han återhämtat sig från blyförgiftning, som kom på att använda freon i kylskåp. Jackpot!
Charlotta Moraeus, även hon från Naturhistoriska Riksmuseet, berättade om hur våra sälar mår i år. Längs den svenska kusten hittar vi tre olika sälar; knubbsäl, gråsäl och vikare. Samtliga ingår i miljöövervakningen. På 70-talet kunde man se störningar i fortplantningen hos både gråsäl och vikare i Östersjön. Miljögifterna orsakade sammanväxningar i livmodern hos sälarna, vilket gjorde dem helt sterila. Tackolov har denna negativa trend brutits och för gråsäl kan man nu se en minskning av PCB i sälarna och en uppgång i dräktighet. Man räknar på att det fanns ca 100 000 gråsälar i början av 1900-talet och att det då främst var jakten som minskade populationerna. Men på 70-talet var det miljögifterna som skördade flest offer. Idag går trenden uppåt igen, och man uppskattar att det idag finns dryga 30 000 gråsälar i Östersjön, med en ökning på 8% per år.
Knubbsälarna i Kalmarsund, Östersjöns enda knubbsälspopulation, var endast ett fåtal djur på 70-talet. Tillväxten har legat på 9 % ökning per år och 2014 är första året när man har kunnat räkna till över tusen individer. Intressant nog är dessa knubbsälar genetiskt närmre släkt med skotska populationer än de från svenska västkusten.
Både gråsäl och vikare föder sina ungar på vintern, medan knubbsälen föder på sommaren. Gråsälen föder helst på is men kan föda på land, även om det ofta orsakar infektioner i kutarna. Vikare däremot är helt beroende av havsisen och är således den arten som påverkas mest av varmare vintrar. Vikarbeståndet i Bottenviken tillväxer dock med 4,5 % per år.
Niklas Hansson från Göteborg presenterade kustfiskens hälsotillstånd som de mäter med hjälp av olika biomarkörer, till exempel EROD, som mäter avgiftningsaktiviteten i levern. Ju högre halt EROD, desto högre halt miljögifter har fisken exponerats för. Häftigt! Niklas var mest lycklig över en intressant ”puckel” i EROD-data som visar först en brant ökning och sedan en snabb minskning, vilket var genomgående återkopplat till. Presentationen hölls på rungande göteborgska med några goa vitsar, såklart.
Ett ganska specifikt miljöövervakningsprogram är vitmärlans embryonalutveckling som presenterades av ännu en Stockholmskollega, Agnes Karlsson. Vitmärla, egentligen de två arterna Monoporeia affinis och Pontoporeia femorata, är små kräftdjur som återfinns i sedimentet i Östersjön. Honan bär sina embryon på magen och deras utveckling kan påverkas negativt av metaller och organiska miljögifter. Hur stor kull honan lägger beror på temperatur samt födotillgången. Övervakningen av vitmärla har pågått sedan 1994, och du kan hitta mer om detta och se hur det ser ut just på din hemmakust i senaste HAVET-rapporten (se länk ovan).
Avslutningsvis så visade marina Magnusson från västkustbaserade konsultfirman Marine Monitoring effekter av organiska tennföreningar på havets djur. Framförallt är det effekten av gamla båtbottenfärger på snäckor. På västkusten tittar man på nätsnäckan Nassarius nitidus. På denna snäcka utvecklas något som kallas imposex, där snäckan utvecklar båda kvinnliga och manliga könsorgan och dessa blockerar varandra. Detta är inte något som går tillbaka och eftersom snäckorna blir rätt så gamla, något tiotal år, har detta givetvis en stor effekt på en populations möjlighet att fortplanta sig.
På östkusten tittar man istället på slamsnäcka, Peringia ulvae. För den som vill läsa mer om detta finns en kort rapport av Marina att läsa HÄR.
Posted in Nyheter, tagged EMBS 2015, European Marine Biology Symposium, Helgoland, Invasiva arter, krabbor, Porphyra, tång on september 22, 2015| 1 Comment »
Under en vecka kommer vi att vara på ön Helgoland i Nordsjön och delta på European Marine Biology Symposium, EMBS. Detta är det 50 året sen EMBS första symposium hölls på Helgoland. Resan ut från Hamburg var ganska blåsig när vi kom ut på öppet vatten och skumpig i en katamaran som for fram över vattnet trots 2-3 meter höga vågor. Ibland gick det att skymta Helgoland vid horisonten men det syntes inte mycket av hamnen när vi närmade oss land.
Dag ett på symposiet fick vi höra lite om hur den första konferensen initierades. Helgoland var tidigt en plats dit biologer gjorde exkursioner. Bilden visar deltagarna på en biologisk exkursion till Helgoland 1865. Inför fotograferingen har de ställt upp sig med planktonhåvar. E. Haeckel som den konstnär han var är såklart helt klädd i vita kläder.
Professor Otto Kinne, startade EMBS 1967 som sedan har hållits varje år någonstans i Europa. Organisationen är liten och det är nästa års värdinstitution som bestämmer program och ordnar symposiet. Ett moment har funnits med sen start en 1967, är en tävling där den vinnande nationen får ta emot vandringspriset ” the Yellow submarin”. Tävlingen om denna förväntas bli hård i samband med 50 års jubileet. Efter flera intressanta föredrag om vikten av att samarbeta över ämnesgränserna och använda historiska data. För den som vill veta mer om förändringar i fisket i världen finns en bra länk här. 
Sen var det dags för lunch och tid att spana på den närmaste stranden. För att skydda stränderna mot vågorna finns stora vågbrytare runt piren.
På dessa växte både grönalger av släktet Ulva, blåstång och olika arter av purpurhinna Porphyra spp.
Jag hittade stora strandsnäckor, Littorina littorina och det roligaste fyndet var två små krabbor av en ny introducerad art, Hemigrapsus sanguineus.
I morgon kommer många av presentationerna just att ta upp ämnet introducerade, främmande arter, arter som transporteras medvetet eller omedvetet av oss människor till ett nytt havsområde, lyckas etablera sig och sprida sig och eventuellt ställa till olika problem. Fortsättning följer.
Posted in Nyheter, tagged Alg, algblomning, Askö, Askölaboratoriet, cyanobakterier, Havstulpaner, Lena Kautsky, mossdjur, nyheter, påväxt, TV on augusti 15, 2015| Leave a Comment »
Algblomningen – kom sent men hann med att bli ett inslag i TV! Det årliga inslaget. Det de ville prata om var hur farlig algblomningen är. Så som start – jag brukar inte bada om jag inte kan se fötterna när jag står till knäna i vattnet. Och barnen bör inte få bada heller. Hundar som inte riktigt förstår hur äckligt det är skall man hålla från vattnet. Efter att ha badat sitter mycket av de giftiga cyanobakterierna i pälsen som hunden slickar i sig. Den kan bli sjuk eller i värsta fall dö eftersom levern skadas. Samma sak med boskap – de skall inte dricka av vattnet. Vad betyder ordet algblomning? Det är massförekomst av något växtplankton, cyanobakterie eller någon fintrådig makroalgsart som lossnat och driver runt i viken. Nu till hur TV programmet kom till och lite mer om algblomningar.
Den första algblomningen som jag fotade var näst sista dagen i Almedalen på Gotland, men få, om någon, verkade märka den tjocka soppan vid stranden i Visby.
I mitten på veckan ringde TV för att nu fanns det rapporter om större ytansamlingar ute på öppna Östersjön och meteorologerna förutspådde att vindarna skulle driva in dem till kusten. Frågan var ”Kan vi komma ut till Askölaboratoriet och göra en intervju och filma lite?”
Letade algblomning vid piren på eftermiddagen men det syntes inte ett spår av någon blomning. Nästa morgon på onsdagen var det däremot fullt med cyanobakterier som täckte ytan i viken vid det gamla båthuset.
Det gick lätt att håva in massor, så mycket att det var svårt att få dem att rinna ut ur håven. Efter att ha hällt upp lite i ett mätglas flöt de upp till ytan. Detta är typiskt i slutet av en blomning, då fylls cellerna med små luftbubblor som får dem att flyta upp till ytan i lugnt väder. Sen vart de driver iland beror på väder och vindförhållanden.
Hur vet man att det är cyanobakterier och inte grönalger som bildar blomningen? Ett säkert tecken är att när cyanobakterier dör så kommer den blågröna färgen fram. Syns tydligt på håven som låg och torkade i solen en stund jämfört med de levande som är mer gröngrå i färgen. Ordet cyan betyder blå- turkos och kommer från grekiskan.
Intervjun tog säkert 30 min eller mer på bryggan och bland det som inte kom med i TV var att den viktiga blomningen av växtplankton sker på våren i slutet mars- april. Då är det kiselalger, dinoflagellater och andra grupper av små växtplankton som har mycket högre produktion och är centrala för havets produktion av djurplankton och mat till många filtrerande musslor på bottnarna. Hur denna blomning utvecklas följs noga av forskarna men får inga rubriker i tidningarna. Detta beror dels på att de inte flyter upp till ytan så de syns och kan dokumenteras med satelliter, men också på att det är kallt i vattnet i mars och inga är ute och badar.
Lika fort som cyanobakterieblomningen dök upp, lika fort försvann den. Nästa morgon var den borta, vattnet var klart så det gick att se botten med vattenväxter och stim av småfisk.
Men det betyder inte att den inte har påverkan på Östersjöns ekosystem. Det började blåsa mer och mycket av algblomningen blandas då ner i vattnet och sjunker till botten där det går åt syre för att bryta ner dem. Så istället för att göra det mindre behagligt att bada så blir det ett problem som vi inte ser men varje år så bildas det ungefär lika mycket cyanobakterieblomningar så länge det finns fosfor tillgängligt i öppna Östersjön och kväve att fixera från luften.
Jag tycker det är dags att även börja rapportera om allt annat som sker i havet under året. En start kan vara att undersöka när havstulpanerna kommer och sätter sig på badstegens undersida eller använda en uthängd platta som den som finns på Askölaboratoriet.
Där kom havstulpanerna relativt tidigt i år. Redan i mitten av juli skrapades den översta halvan av plattan till vänster ren. Sen dess har det inte kommit mycket mer havstulpaner. Den till höger är en gammal platta som fått hänga kvar och har både döda havstulpaner, blåmusslor och mossdjur som påväxt. Det lönar sig att göra något om du vill ha en ren båtbotten.
Posted in Nyheter, tagged Alg, Askö, Askölaboratoriet, Ägg, BalticSea 2020, befruktning, Björnöfjärden, blåstång, calcofluor white, cellvägg, experiment, spermier on juni 25, 2015| 3 Comments »
Det blev både bebisar och omelett!
Resultaten från experiment 1, där vi undersökte om ägg från blåstångshonorna i Björnöfjärden blev befruktade om de befann sig i bättre vatten eller inte, visade att blåstången i Björnöfjärden inte är i så gott skick. Även i de behandlingar där vi saltat upp vattnet lite extra var ytterst få ägg från Björnöfjärdens blåstång befruktade, oavsett vatten. Experiment 1 undersökte även om ägg från blåstång som växt utanför Björnöfjärden, i saltare och renare vatten, blev befruktade om de fick befinna sig i vatten från Björnöfjärden. Vi har inte hunnit analysera resultaten än, men det verkar det som att vattnet i Björnöfjärden just nu inte är optimalt för blåstången, ens om det är frisk blåstång som försöker.
Även om det bitvis var många ägg, så var inga befruktade i det här provet.
Hur kan vi då se om äggen är befruktade eller inte? Jo, när ägget befruktas bildas en cellvägg efter 12-24 timmar. Väggen består av cellulosa, som man kan färga in med ett ämne som heter calcofluor-white. Om man tittar på ett infärgat prov i ett mikroskop där man även kan belysa provet med UV-ljus, kommer alla ägg som har bildat en cellvägg att lysa blått. Detta innebär dock att man får sitta instängd många timmar i ett mörkt rum och räkna blå prickar. Så regniga somrar är inte alltid så illa.
Tre obefruktade ägg, ett större oogon som reflekterar lite av UV-ljuset och ett klart lysande befruktat blått ägg.
För att vidare kartlägga vilken del av livscykeln som är kritisk ville vi också studera hur redan befruktade ägg, alltså små bebisar, skulle klara sig i Björnöfjärdens vatten jämfört med bättre vattnet utanför Björnöfjärden. De små plattorna i experiment 2 lästes av idag och jag hittade små groddar på alla plattor, även de som växt i Björnöfjärdens vatten. Det verkar som om vi hade rätt i vårt antagande att det är just själva befruktningen som inte lyckas.
Det sista och största experimentet ska vi sätta ut i Björnöfjärden imorgon och återbesöka först till hösten och sedan även efter vintern. Tångbebisarna som vi sådde på baksidan av kakelplattorna har fästs på galler med marinbiologens bästa vän; buntband. Dessa galler sätter vi ut både inne i Björnöfjärden och utanför för att följa hur unga ”tång-åringar” klarar av att växa. Vi hoppas på ännu en mild vinter så att isen inte flyttar våra galler.
Små bruna tångbebisar på kakelplatta, sett under lupp.
Posted in Nyheter, tagged Alg, Askö, Askölaboratoriet, BalticSea 2020, befruktning, Björnöfjärden, blåstång, experiment on juni 22, 2015| 2 Comments »
Det blev en lång natt på labb.
Blåstången uppförde sig exemplariskt och släppte mängder av både ägg och spermier till våra experiment (se tidigare delar av följe-tången). Vid 22-tiden utförde vi en kontroll för att se att påsarna som omsluter både oogon och anteridium hade löst upp sig så att det fanns fria ägg och spermier, samt att spermierna simmade. Sedan började vi ”tvätta” äggen genom att sila dem genom ett mycket finmaskigt nät för att få bort skrufs, oöppnade oogon och kiselalger.
Lycka! Äggen har hällts i skålen och spermierna börjar simma ut ur sina små påsar för att befrukta dem.
Att jobba sena kvällar på labb kräver koncentration. Det gäller att hålla skärpan uppe och inte somna till. Med muntra tillrop från varandra och koffeinhaltig dryck av olika slag genomförde vi inte mindre än tre olika experiment för att få svar på om blåstången i Björnöfjärden kan återhämta sig naturligt eller behöver lite hjälp på traven.
Det är inte apelsinsaft utan tångens spermier.
Experiment 1 undersökte om ägg från blåstångshonorna i Björnöfjärden blev befruktade om de befann sig i bättre vatten eller inte. Experimentet undersökte även om ägg från blåstång som växt i bättre vatten blev befruktade i Björnöfjärdsvatten. Vi hade även gjort en omgång av bägge sorters vatten som vi saltat upp till högre salthalt. Blåstångens fortplantning är nämligen beroende av salt och vi misstänkte att Björnöfjärdens låga salthalt kunde vara ett problem för de lokala tångbestånden.
Sussi häller ihop ägg från provrören med spermier i små petriskålar.
I experiment 2 ville vi studera hur redan befruktade ägg, alltså små bebisar, klarar sig i Björnöfjärdens vatten kontra det bättre vattnet utanför Björnöfjärden. Vi förökade därför frisk och fertil blåstång från Asköområdet och sådde sedan dessa på små settlingsplattor i plast med skrovlig yta. Plattorna låg i burkar med samma vatten som experiment 1, det vill säga antingen Björnöfjärdsvatten, vatten utifrån eller uppsaltat vatten utifrån. Låg salthalt i vattnet kan orsaka skador på tångens celler, vilket kan påverka tillväxten och utseendet.
En blandning av ägg och spermier hälls i burkar med speciella settlings-diskar i botten. På dessa kan de små befruktade tång-äggen fästa sig och börja växa.
Det största experimentet var experiment 3, där vi vill de om lite äldre tångbebisar klarar sig om man sätter ut dem inne i Björnöfjärden. För detta sådde vi befruktade ägg från Askö-blåstång på inte mindre än 60 förborrade kakelplattor. Baksidan på en kakelplatta lämpar sig nämligen väl för tångsådd. Dessa ska få växa till sig under en månad inne i ett kylrum på labb innan vi sätter ut dem på galler inne i Björnöfjärden och utanför och sedan följer dem under ett års tid. För att jämföra labb-tillverkad tång med ”vild” hade vi även tidigare på kvällen simmat ut och lagt två galler med kakelplattor i ett tångbälte i viken utanför labbet som vi också ska ta med och sätta ut, ett i Björnöfjärden och ett utanför. På så sätt kan vi även se om det blir bättre eller sämre att hantera sådden inne på labb eller om det naturliga sättet ute i havet ger lika bra resultat.
Kakelplattor med tångbebisar på, hoppas vi.
Klockan tre på morgonen släckte vi nere på labbet och föll i säng.
Posted in Nyheter, tagged Askö, Askölaboratoriet, BalticSea 2020, befruktning, Björnöfjärden, blåstång, experiment, fertilitet, Fortplantning, Fucus vesiculosus, fullmåne on juni 15, 2015| 2 Comments »
Under hösten och vintern har det planerats experiment, minsann.
Stiftelsen BalticSea 2020 vill veta varför det numera inte finns någon blåstång kvar i Björnöfjärden ute på Ingarö i Stockholms skärgård. Förr fanns här ett frodigt blåstångsbeståd, men idag finns endast ett fåtal plantor kvar (se tidigare inlägg).
Med förra årets resultat i bagaget tog vi oss an uppgiften på nytt. Vad vi ville ta reda på är om den blåstång som fortfarande finns kvar inne i Björnöfjärden fortfarande är fertil och således skulle kunna fortplanta sig om den fick bättre förutsättningar, eller om den är såpass gammal och stressad att den inte längre producerar tillräckligt mycket ägg och spermier för att möjliggöra en återetablering av bestånden.
Kort och gott: Är det tången eller vattnet som är problemet?
Insamling av tångdamer för fertilitetsstudier.
I mitten av maj (den första riktigt varma vindstilla dagen, ibland har man tur) åkte vi ut på Björnöfjärden för att samla in material för våra experiment. Vi behövde fertila toppar från blåstångs-honor inne i Björnöfjärden för att mäta deras fertilitet, men även från bevisat fertila honor från de frodiga tångbestånden i Ekenäsviken utanför för att kunna jämföra mellan Björnöfjärdens vatten (dåligt?) och Ekenäsviken (funkar fint).
De svullna, knottriga topparna hos blåstången kallas receptakler och innehåller antingen ägg eller spermier.
Blåstången är från början en marin (saltvattenslevande) art som växer i tidvattenzonen på norra halvklotet, där den regelbundet hamnar ovanför ytan vid lågvatten. När Östersjön hade sitt senaste stora inflöde av saltvatten (riktigt stora, alltså) för ungeför 8000 år sedan, följde många marina arter med in i Östersjön. Allteftersom har Östersjön spätts ut och idag är det världens största brackvattenhav. Brackvatten är vatten med mellan 1-15 psu (samma som promille) saltinnehåll. En del marina arter har klarat av att anpassa sig till de låga salthalterna, blåstången är en av dem.
Det som skiljer blåstången i Östersjön från den på västkusten är vad som får dem att sätta igång med fortplantningen. På tidvattenkusten är det störst skillnad mellan hög och lågvatten under fullmåne. När blåstången legat uppe i luften och torkat ut under en lång period av lågvatten och sedan blötläggs igen reagerar den och släpper ägg och spermier. Det är viktigt att släppet sker synkroniserat för att fortplantningen ska lyckas. Både ägg och spermier är nämligen kortlivade och klarar sig inte särskilt länge.
Vill man som forskare göra ett fortplantningsförsök, behöver man således bara låta mogna receptakler ligga i luften några timmar och sedan lägga dem i vatten igen för att de ska släppa sina ägg och spermier.
Äggen ligger förpackade 8 stycken i en påse, som kallas oogon. Spermierna är mycket mindre och ligger 64 stycken per påse, som kallas anteridier. När de kommer ut i vattnet löser påsen upp sig och spermierna kan påbörja sin simmning mot äggen. Äggen är tunga och sjunker mot botten. Spermierna har en liten ögonfläck med vilken de kan skilja på ljus och mörker. Botten är alltid mörkast och när spermierna kommer tillräckligt nära äggen känner de doften av de feromoner som äggen sänder ut för att locka till sig spermierna. En god parfym funkar visst alltid, oavsett om man är tång eller människa.
Runda små blåstångsägg och lite större oogon (8 ägg i en påse) ses här under stereolupp.
Även i mikroskop är spermierna små. I mitten syns en påse (anteridium) med spermier som just håler på att öppna sig.
Men i Östersjön finns inget tidvatten. Tången kan förvisso hamna över ytan om det blir långvariga högtryck, men det är inget som sker regelbundet och inte heller alltid under fortplantningssäsongen mellan maj och juli.
Sylvia Andersson, då doktorand för Tångbloggens Lena Kautsky, upptäckte 1994 att Östersjöns blåstång fortplantar sig vid fullmåne, även om de för tillfället befinner sig inne i ett kylrum på laboratoriet. Vi vet ännu inte HUR det går till, men månen verkar på något sätt fungera som en synkroniserande faktor för blåstången att släppa ägg och spermier samtidigt. Detta innebär dock att den glada forskaren inte kan ta genvägen med uttorkning, utan snällt måste vänta på fullmåne och kvällstid, eftersom tången påbörjar sitt stora släpp först kl 19:30 ungefär och håller på till lite efter 22. Kaffe är tångforskarens livlina i detta fall.
Vår experimentuppställning för att kontrollera fertiliteten hos Björnöfjärdens tånghonor bestod av ett hon-receptakel (könsorgan) upphängt i sytråd i ett provrör. Receptaklet kom antingen från en Bjönöfjärdshona eller från våra kontroll-honor från Ekenäsviken som vi sett kan fortplanta sig. Vattnet som receptaklen hände i kom antingen från Björnöfjärden eller från Ekenäsviken. Detta resulterade i fyra olika behandlingar; Björnötång + Björnövatten, Björnötång + Ekenäsvatten, Ekenästång + Björnövatten samt Ekenästång + Ekenäsvatten (vilken fungerar som vår kontroll).
Men vi vet även att salthalten i vattnet är avgörande för hur tången lyckas med sin fortplantning. Kan det vara så enkelt att det bara är det som är problemet inne i Björnöfjärden? Det är nästan en hel promille saltare i Ekenäsviken utanför där tången frodas ordentligt. Detta måste vi givetvis undersöka! Så vi gjorde samma uppställning som ovan fast vi saltade upp både Björnövattnet och Ekenäsvattnet till 6 psu/promille, en salthalt där blåstången ska ha god befruktning enligt tidigare studier. Det blev många provrör…
Upphängda receptakel i provrör. Äggen kommer samlas på botten när de har släppts.
Eftersom det var honornas fertilitet vi ville undersöka denna gång, tog vi och samlade in hanar från Askö-området där vi vet att det är i god fertil form.
Att klippa av tillräckligt många receptakel för ett experiment tar tid.
Receptaklerna torkas av (guggeduttas) för att minimera onödigt skräp
Hanarna lades i glasbägare och ställdes svalt, sen var det bara att vänta på kvällen och se ifall något skulle hända denna natt.
Missa inte nästa avsnitt i vår följe-tång för att få reda på om det blev någon fortplantning.
Tångbloggen 