I avsnitt 3 pratar vi om en liten kiselalg som många studenter nog har stött på. Phaeodactylum tricornutum dyker gärna upp i dina algkulturer och kan vara värre att bli av med än parkslide.
Otroligt nog kan den förekomma i tre helt olika former! Ibland, på lab, även i en fjärde.
Men såklart finns det massor med spännande fakta om arten. Som att den var en viktig del i den stora algblomningen 2015 (se bilden med ”snökaos” från SMHI här). Och att denna art har en lipidsammansättning som uppfyller internationell biodiesel-standard, så det är bara att odla på!
Lyssna på avsnittet för att lära dig mer om den bananformade lilla rackaren.
Efter en sommar full av arbete och bad, en kombination som vi hoppas inte alla har haft, är vi nu tillbaks med säsong 4 av Algpodden. Tänk vad tiden går!
Vi startar säsongen med ett avsnitt om den fotografiska pionjären Anna Atkins och hennes banbrytande arbete med alger. Helt hänförda över cyanotypens detaljrikedom och denna kvinnas skickliga hantverk.
Atkins skapade, för hand, boken “Photographs of British Algae: Cyanotype Impressions”, som faktiskt är den första fotoboken. Hur många har hört talas om den?
I senaste avsnittet av Algpodden funderar jag och Angela på vilka möjligheter det finns för den som vill lära sig mer om alger. Efter lite spånande fram och tillbaka har vi beslutat oss för att starta Svenska Algsällskapet, eller vad vi nu ska heta, men det får gälla som arbetsnamn.
Tanken är att sällskapet ska främja all form av algkunskap, från artkunskap till herbarietillverkning, ekologi och goda recept, helt beroende på vad dess medlemmar tycker är kul och intressant. Det kan till och med innebära gemensamma resor till platser för att samla in alger. Både makro och mikro är välkomna.
Det enda som behövs för att bli medlem är ett intresse för att lära sig mer om alger. Om man redan kan mycket om alger är man självklart välkommen att bidra med sin kunskap, men det finns inga som helst krav på att veta något på förhand. Och fullärd blir man ju aldrig.
Är DU sugen på att gå med? Skicka ett mail till ellen@biologik.se så skrivs ditt namn och din epost upp på en lista. Vi gör ett utskick efter nyår och så ser vi hur det utformas efter det.
Väntan är över. Efter en blöt sommar kan du nu mysa ner i soffan med en kopp te och lyssna på första avsnittet av Algpodden säsong 3. Vi mjukstartar med lite roliga tips på hur alger kan användas i pedagogisk verksamhet och puffar för kursen ”Alger i klassrumet”, en distanskurs vid Göteborgs Universitet som riktar sig till de som arbetar inom någon form av pedagogisk verksamhet.
Angela berättar hur du kan skapa din egen algblomning och varför inte tävla i vem som snabbast kan bygga det fräckaste växtplanktonet?
Sista ansökningsdag är 15e oktober. Missa inte den!
Ellen och Angela fortsätter att tjöta om alger i Algpoddens tredje säsong. Missa inte det.
Släktet Macrocystis hör till de stora brunalger som gemensamt kallas för kelp. Macrocystis pyrifera är den största av alla alger. Den återfinns på stenbottnar, på något skyddade men ändå öppna kuster. Den trivs i kallare vatten där havsvattentemperaturen förblir mestadels under 21 °C, så den är inget för den frusne badaren. Arten finns också nära Tristan da Cunha i mitten av södra Atlanten. Där havsbotten är stenig finns gott om platser för kelpen att ankra sig med häftorganets rejäla hapterer. I dessa miljöer bildar jättekelp vidsträckta kelpbäddar med stora flytande gardiner där solljuset skymtar mellan bladen. Visst blir man badsugen?
Inne i kelpskogen är ljuset dämpat och känslan magisk. Vem vill inte bada här?
Det stadium av livscykeln som vi vanligtvis ser är sporofyten. Jättekelpens sporofyt är flerårig och individerna lever i många år. En jättekelp kan bli upp till 60 m lång ibland mer. Bålen växer ofta ännu längre än avståndet från botten till ytan. Den kommer nämligen att växa i diagonal riktning på grund av att havsströmmen trycker mot kelpen.
Vid basen av varje stjälk finns ett kluster av bladliknande sporofyll, som nästan alltid saknar flytblåsor. Här bildas sporerna. Stipes (stjälken) förgrenar sig bara tre eller fyra gånger, nära häftorganet där den sitter fast mot underlaget. Stipes sträcker sig upp och har stora, fårade blad med oregelbundna intervall längs stammen hela vägen upp. Vid basen på stjälken till bladet sitter en flytblåsa, pneumatocyst, som hjälper till att hålla den stora kelpen upprätt i vattenmassan så att den kan få så mycket solljus som möjligt. Vill du veta mer om jättekelpens livscykel kan du lyssna på Algpodden avsnitt 10 säsong 2.
Det finns flera arter av Macrocystis i världen. Macrocystis angustifolia Bory de Saint-Vincent förekommer i Australien. M. intergrifolia Bory de Saint-Vincent växer i tidvattenzonen utmed Stilla havskusten i Amerika och Sydamerika. Fast nu håller systematikerna på och kikar på genetiken och det finns de som säger att allt är en och samma art som endast har lokala variationer som beror på miljön. Hå hå ja ja. Det är mycket att hålla reda på.
Bilderna kommer från denna eminenta chilenska algflora.Här är havsytan full av jättekelp som vill upp i solljuset
För att få se månadens alg Macrocystis pyrifera, jättekelp går resan denna månad till någon plats utmed kusten i Nordamerika, där de förekommer hela vägen från Alaska till Kalifornien. Vi kan även resa till Sydafrika eller de kallare vattnen vid Nya Zeeland eller södra Australien. Eller varför inte åka till Sydamerika? Utmed Chiles kust växer de ner till ca 8-10 meters djup där de är fästade med tjocka rhizoider. Eftersom dekan bli över 45 m långa här, kommer stora delar av algen att ligga och flyta på ytan. Här kan havsuttrar linda in sig för att få sova en stund utan att flyta bort.
Om du är på resande fot kanske du har möjlighet att besöka något av de stora marina akvarierna t.ex. Monterey Bay Aquarium i Kalifornien eller Two Oceans Aquarium i Kapstaden, Sydafrika. Där finns det ibland kelp att kika på. Men det lättaste sättet att få uppleva hur jättekelpen ser ut är såklart att se på ett tv-program om kelpskogar.
Precis som många andra arter påverkas kelpen av förändringar i klimatet. Och eftersom det är en kallvattensart är en uppvärmning av haven inte goda nyheter. Fenomenet El Niño har inte bara orsakat korallblekning och död på korallrev. Det kan även ha otroligt negativa effekter på kelpskogarna. Detta hände i stor skala år 1982-83 då Macrosystis pyrifera skogarna försvann i hela sitt utbredningsområde i Baja California. Jättekelpskogarna återhämtade sig tackolov efter ett tag, förutom i ett område i den södra yttersta delen av utbredningsområdet. Men det var ändå en region som omfattar 50 km kustlinje med ett före detta bestånd som uppskattades till 28 000 ton våtvikt. Det är mycket biomassa som gått förlorad och som påverkar många arter i havet.
Tre olika typer av kelpskog längs Chiles kust.
Den stora minskningen medförde såklart att man utförde en hel del studier på hur man kan gå tillväga för att få tillbaka bestånd av jättekelp. Två tekniker testades för att återställa dessa skogar: transplantation av juveniler och sådd med sporofyll. För transplantation fästes juvenila M. pyrifera-sporofyter på ”stubbar”, hapterer och stipes, av en annan, ganska kraftig brunalg Eisenia arborea som växte i området. Denna metod utfördes säsongsvis under en tvåårsperiod. Den genomsnittliga överlevnaden av transplantationer varierade från 7 % på våren till 41 % på vintern. Efter två år ökade det genomsnittliga antalet basalblad per Macrocystis-planta från 2 till 64 per planta och ytblad från 0 till 34 per planta. Det tog alltså ett tag för dem att komma igång. Man kunde se en säsongsvariation, med högre bladtillväxt på vintern (13,3 cm per dag) och våren (9,3 cm dag per), med lägre tillväxt på sommaren (4,4 cm per dag). Lägre havsvattentemperaturer och höga koncentrationer av näring inträffade på våren och höga temperaturer och låga nivåer av näringsämnen på sommaren, vilket tyder på, som i södra Kalifornien, ett omvänt samband mellan dessa två faktorer. Precis som för våra kelparter här hemma så växer kelp alltså bättre ju kallare vattnet är.
Tekniken med att mäta rekrytering genom sådd innebar att man ville undersöka om kelpen kunda komma tillbaka naturligt. Den testades genom att antingen hänga ut sporofyll (sporbärande vävnad) på bottnar där man först hade rensat bort alla andra alger, så att sporerna skulle kunna få en ren yta att fästa på, eller så tog man bort alla alger förutom kelpen Eisenia arborea. Detta för att man ville se om den kelpen fungerar som ett underlag för små jättekelp-sporer. Som kontroll hade man områden där man rensat bort alger men inte hängt ut sporofyll, för att kunna se om förekomsten av sporofyll var viktig.
Det var den! Det skedde ingen rekrytering alls i områden utan upphängda sporofyll. Sporerna verkar ha en ganska kort sträcka som de kan färdas innan de fäster mot botten. Den högsta rekryteringen av Macrocystis skedde där alla alger togs bort från botten, följt av behandlingarna utan underliggande alger men med Eisenia arborea. Dessa resultat tyder på att brist på sporer och förekomsten av andra alger som täcker botten var de främsta faktorerna som hämmade rekryteringen av jättekelp i området. Det behöver alltså finnas kelpskog för att ny kelpskog ska kunna etableras. Precis som det är för tropisk regnskog. Resultaten tyder på att ett kombinerat tillvägagångssätt, där man transplanterar ut unga exemplar och även genomför sådd under våren genom att hänga ut sporofyll skulle vara mest effektivt för att återställa de stora kelpskogarna.
Det finns många vackra arter av kelp. Vilka skulle du helst vilja se?
Motiveringen för att försöka få tillbaka de stora skogarna av jättekelp är att de är otroligt viktiga ekosystem för en mängd arter, bland annat havsutter. Havsuttern lever i de norra delarna av Stilla havet från norra Japan över Kamtjatka och Aleuterna, vidare över Kanadas och USA:s västra kustlinjer hela vägen ner till halvön Baja California. Havsuttern har en viktig funktion i kelpskogen genom att den äter sjöborrar som, om de blir för många, kan förstöra hela bestånd genom att beta ner dem med sina vassa små tänder. En liten arme av sjöborrar kan mumsa i sig stora mängder kelp om inte uttrar och fiskar som gillar sjöborrar finns där och ser till att hålla antalet nere.
Det är sedan länge känt att växter på land kan kommunicera med andra arter, till exempel blommor med sina dofter. Växter kan även kommunicera med varandra via olika kemiska substanser som transporteras i luften, och på så sätt varna varandra för att någon vill beta på dem till exempel. Så därför är det kanske inte så konstigt att även alger kan använda kemisk kommunikation nere i vattnet.
I veckans avsnitt går Angela in på kemisk kommunikation hos mikroalger, med några spännande exempel från olika alg-grupper. Den vetenskapliga studien hon refererar till, hur kiselalger reagerar på olika copepoder, hittar ni här. Där finns en fin färgbild som visar experimentuppställningen med de olika parvis ihopkopplade flaskorna.
Kommunikation i havet är ett spännande forskningsområde med mycket kvar att upptäcka.
Jag släppte loss Angela på ämnet kleptoplasti, när andra organismer tar hela algceller eller endast kloroplasterna och låter dem fotosyntetisera inuti deras kroppar för att få sockret som produceras. Ibland är det även gynnsamt för algen, ibland inte. Men det är alltid spännande! Därför blir det fler avsnitt på detta, så ingen panik ifall du var sugen på att höra om koraller och zooxanteller. Det kommer, det kommer.
Men i detta avsnitt pratade Angela bland annat om den coola roscoff-masken Symsagittifera roscoffensis. Det är en plattmask som tar upp mikroalgen Tetraselmis convolutae under huden. Algen ger masken dess karakteristiskt gröna färg. Lyssna på avsnittet för att få reda på hur många algceller en vuxen mask kan ha inne i kroppen.
Jättekelpen är en av de mest fascinerande organismerna på vår planet. En sökning på Macrocystis pyrifera ger en uppsjö av läckra bilder som borde göra även den värsta badkrukan sugen på att simma in och upptäcka kelpskogens magiska värld. Googla loss och njut!
Jättekelpens livscykel, från artikeln ”Interactive effects of elevated temperature and pCO2 on early-life-history stages of the giant kelp Macrocystis pyrifera” av Gaitán-Espitia, J.D., Hancock, J.R., Padilla-Gamiño, J.L., Rivest, E.B., Blanchette, C.A., Reed, D.C. and Hofmann, G.E., 2014. Journal of Experimental Marine Biology and Ecology, 457, pp.51-58.
För att hänga med i anatomin så kommer även en bild på delarna, både jättekelp Macrocystis och tjurkelp Nereocystis, som bara har en, stor pneumatocyst/ flytblåsa. Den ser ut som ett stort flöte.
Vill du kika på de övriga arterna inom släktet Macrocystis heter de Macrocystis integrifolia, Macrocystispyrifera, Macrocystis angustifolia och Macrocystis laevis. 2009 slog man ihop samtliga av dessa arter till Macrocystis pyrifera, men det är såklart åter under utredning, så vi låter dem stå som egna arter, med en liten flagga för att det kan komma att förändras.
Jo, faktiskt. Vi pratar och skriver ofta om hur trötta vi är på tramsiga löpsedlar sommartid som kallar cyanobakterier för alger och dessutom skrämmer upp folk med allsköns lidande och död om man ens tittar på vattnet. Men i avsnitt 9 av säsongens Algpodden tar Angela äntligen upp dinoflagellaten Pfiesteria piscicida – fiskdödaren – som faktiskt aktivt simmar mot fiskar och förgiftar dem. Och det är inte det enda spännande hon har att berätta. Som utlovat har vi här bilden på dess minst sagt komplexa och omstridda livscykel.
Källa: Burkholder, JoAnn M., and Howard B. Glasgow Jr. ”Pfiesteria piscicida and other Pfiesteria‐like dinoflagellates: Behavior, impacts, and environmental controls.” Limnology and Oceanography 42, no. 5part2 (1997): 1052-1075.
Och för att det är så fascinerande kommer även illustrationen över hur författarna anser att den triggas av fisk och aktivt attackerar dem. Vid sådana här tillfällen är jag glad att vi har det kallt i vattnet här i Sverige.
Källa: Burkholder, JoAnn M., and Howard B. Glasgow Jr. ”Pfiesteria piscicida and other Pfiesreria‐like dinoflagellates: Behavior, impacts, and environmental controls.” Limnology and Oceanography 42, no. 5part2 (1997): 1052-1075.
På med Sherlock Holmes-hatten och GW-västen! Idag blir det brottsplatsutredning med kiselalger. Angela berättar om sina favoritfall där kiselalgerna har varit med i utredningar. Som utlovat, en läcker bild på fina frustuler i bland annat lungvävnad.
Källa: P. Lunetta · A. Penttilä · G. Hällfors Scanning and transmission electron microscopical evidence of the capacity of diatoms to penetrate the alveolo-capillary barrier in drowning. Int J Legal Med (1998) 111 : 229–237
För den som vill läsa mer om foresiska fall kommer referensen här: Diatoms in Forensic ScienceA. J. PEABODY, Home Office Forensic Science Laboratory, Washington Hall, Euxton, Chorley, Lancashire
Tångbloggen 
