Tisdag eftermiddag beslutade vi oss för att ta en promenad längs Galways kust ner till en pir som leder ut till en liten ö, där stadens sophantering är placerad. Vi hade hört att det fanns tång där. Vi fick även tips om att traska in till byggnaden bredvid konferensen där Galway Macroalgae research group sitter. Vi blev helt till oss när vi kom in i entrén och ser att det är ju här som AlgaeBase finns i fysisk form. Efter lite vimsande hittade vi hissen och tog oss upp. Tre förvånade forskare tittade upp från lunchen. ”Ni söker Mike” konstaterade de. ”Ääähh näää…” svarade vi och insåg att de redan var på väg att knacka på Mike Guiry’s dörr (stor, grå dörr i metall). Tackolov var han inte inne (vad skulle vi ha sagt till honom?) så de visade oss på en karta var man bäst kan komma åt havet och hitta alger i området. Schysst!
Efter denna nära-kändis upplevelse (lite jag-mötte-Lassie över att ha sett dörren till kontoret, på en nörd-nivå) traskade vi ner till hotellet, bytte om till mer fältanpassade kläder och gav oss av.
Det är något speciellt med havsluft. Den är liksom fetare på något sätt. Som om den är tjock med salt och hav. Vi kom ner till piren och såg genast att det fanns mycket tång! Och björnbär! Efter ett litet mellanmål klättrade vi ner på stenarna och började plocka tång och snäckskal. Numera är ju skålsnäckan Patella vulgata klassad som utdöd i Sverige. Den brukade spolas in till svenska västkusten som larv och sedan växa upp där, men den fortplantade sig faktiskt aldrig i Sverige. Nu har strömmarna ändrats lite så att larverna inte längre fylls på och de som en gång fanns har dött ut, så det var länge sedan jag hittade några stora skålsnäckor. Här fanns flera! Det fanns även stora fina gula skal av strandsnäckan Littorina obtusata(eller fabalis…) som slank ner i fickan de också.
Men så till tången. Jag plockade raskt av mig strumpor och skor, kavlade upp byxorna och vadade ut någon meter för att lycklig plocka upp en sten med Pelvetia caniculata, som jag inte sett live innan. Artkryss!!
Pelvetia caniculata – nytt artkryss
Vi fann även mängder av knöltång Ascophyllum nodosum som var mycket större än hemma. Där ser man vad riktigt atlantvatten gör för tillväxten! Här är salthalten 35 psu, på svenska västkusten är den runt 28 psu.
Blåstången låg i vackra, blåsrika drivor. Hur kan man välja bara några få bitar, när man vill ta med sig hela väskan full? Här har blåstången inte ett par blåsor per år och förgrening, utan den gör verkligen skäl för namnet med upprepade blåspar längs grenarna. Fantastiskt!
Blåsrik blåstång
Men, varför står mina skor nästan i vattnet? Jag ställde dem ju högt upp på….oj oj oj tidvattnet kommer in med hög hastighet! På med strumpor och skor fort och upp på piren igen!
Tidvattnet kommer in!
Puh, man är ju inte van vid sådana fluktuationer när man jobbar i Östersjön. Vi traskade hem till hotellet igen för att lägga tången i press och tvätta saltet från skalen innan vi återvänder till konferensen.
Tångtripp i Galway
Read Full Post »
Tångbloggen 